Om att göra det bästa jag kan

Istället för att acceptera att det är såhär det är just nu snurrar ”hur det borde vara” runt i mina tankar. En pigg och glad Malin som gör det hon trivs bäst med att göra: att jobba, att träffa min familj och mina vänner, att skratta och leva en vardag som är fysik aktiv. Jag kan inte acceptera. För mig är att acceptera lika med att ge upp, och det finns inte i min vokabulär – att ge upp. Jag vill göra det många gånger, att ge upp. Men jag måste fortsätta framåt.  För så som det är just nu är inte det liv jag vill leva. Jag gör så bra jag kan för att min upp och nervända vardag ska fungera någorlunda.

Jag vill bli den gamla Malin, i en uppdaterad version. Det är svårt att acceptera att jag måste be om hjälp, att jag just nu inte klarar mig själv. Jag har flyttat hem till mamma och pappa. Jag klarar inte att bo själv. Jag behöver hjälp med de vardagliga sysslorna som att handla mat, att tvätta mina kläder är projekt i sig, att städa och att nå de där sakerna som står högre upp i skåpen. Att laga mat är svårt, jag gör det ibland men jag uppskattar när jag får hjälp. Jag gillar att baka bröd. Det gör jag ofta. Men jag behöver hjälp med att plocka fram redskap och ingredienser. Jag kan inte stå up för länge, inte heller sitta eller ligga. Jag behöver variation. Och jag behöver sällskap, men också utrymme att vara för mig själv. Det får jag hemma hos mina föräldrar. Jag får hjälp, jag får kärlek.

Det är svårt att be om hjälp. Jag har alltid sett mig som en självständig person, nu kan jag inte vara det längre för att min kropp och knopp säger stopp. Jag jobbar på det hela tiden, att våga be om hjälp – att våga vara ”besvärlig”. Jag försöker att tillåta mig själv att be om hjälp, och att sedan ta emot den. Jag gör det bästa jag kan av min upp och ner vända vardag.

Namasté

Jag sitter i bilen på parkeringsplatsen. Den fysiska och psykiska smärtan är outhärdlig. Det gör så ont i hela mig. I knät och i mina tankar. Känslostormen inom mig är en enda röra. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag känner mig ensam. Jag vet att jag inte är det, men jag gör det ändå. Känner mig ensam. Som om att det är jag, mot resten världen. Det känns övermäktigt. Jag har aldrig känt mig så här liten och söndrig som jag gör nu. När jag tittar mig i spegeln ser jag ett tomt skal av någon som liknar Malin. Jag kan inte längre se glädjen lysa i de blå ögonen. Den finns inte där.

Jag gråter. Varje dag. Det händer mer ofta än sällan att jag gråter mig till söms. Jag kryper långt under täcket så att ingen ska höra mina tårar. Hörs dem inte, finns dem inte.  Jag vill inte visa dem. Det är inte heller alltid jag gör det. Tårarna finns där hela tiden. De kan gömma sig bakom det gladaste leendet. Och det skratt som kommer från mig kan vara ett dolt skrik – hjälp mig!

Jag söker hela tiden efter något att göra, något att fästa mina tankar vid. Jag längtar efter stillhet och tystnad, men just nu får det mina tankar och känslor att löpa amok. Det närmsta jag kan komma stillheten är yogan. Men den finns där hela tiden, varesig jag vill eller ej – den ständigt pågående stormen som när som helst blåser upp till orkan och tornados.

Jag utför yoga och meditation dagligen, ibland flera gånger varje dag. Jag behöver det. Stormen är kvar inom mig. Men i yogan och meditationen kan jag ibland, om än för en kort millisekund, finna ro. Allra bäst tycker jag om stunderna som jag tillbringar på en yogaklass. Fokus är jag. Jag anpassar varje asanas till det som passar mig. Men jag är inte ensam.

I förmiddags rullade jag ut min matta i yogasalen. Jag satte mig på den, kände längden genom hela min ryggrad upp genom toppen av huvudet. Jag rullade bak mina axlar och lät dem falla på plats. Jag slöt mina ögon, nästa gång jag öppnade dem hade femtiofem underbara minuter passerat.

Namasté.

Att fly verkligheten

Samtidigt som jag försöker behålla fotfästet längs den brokiga väg som ska leda mig framåt mot ett starkare jag, krigar jag mot alldeles för långa väntetider, ord som ”jag vet inte” och ”du måste ha tålamod”. Jag har även fått höra; ”du som själv jobbar inom sjukvården vet ju hur lång tid sådant här tar”. Just nu är jag inte fysioterapeut, jag är Malin – Malin som behöver hjälp av sjukvården. Mitt i all frustration över att finnas i en gråzon i sjukvården där jag kastas från den ena specialisten till den andra där alla hänvisar till varandra, finns också guldkornen – de som hela tiden står vid min sida. Även om de inte kan hjälpa mig att lösa gåtan finns de hela tiden här. De lyssnar, hejar och peppar. Hjälper mig att resa mig upp när jag ännu en gång snubblat och fallit hårt till marken.

I förrgår bestämde jag mig för att strunta i allt. Jag orka inte mer av min upp och nervända vardag. Jag bokade om besöket hos arbetsterapeuten. Jag berättade för henne, hon tyckte att det var en mycket bra idé. Jag bokade en flygbiljett till Stavanger med avgång mindre än ett dygn framåt i tiden för att hälsa på min familj. Kanske är det att fly från verkligheten? Alla problem kommer att finnas kvar när jag kommer hem. Det struntar jag i. För en gångs skull lyssnar jag på mig själv, vad jag vill just nu. Jag struntar i allt annat, det tar jag tag i en annan gång. Just nu vill jag inte vara någon annan stans än just här.

Trots ditt glada leende kan jag se dina ledsna ögon

”Det känns som om att du har blivit bättre på att
säga att du inte mår bra, och att visa det”

Nej, det är inte alltid jag gör det – berättar sanningen. Vissa gånger vet jag inte ens själv hur jag mår, andra gånger orkar jag inte eller vet inte hur jag ska förklara. Bakom mitt mående finns så mycket mer än det knä som som alla andra kan se. Ibland när jag försöker att förklara kan jag se osäkerheten och den flackande blicken i personens ögon, hon eller han som får ta emot mitt svar på frågan ”Hur är det?” eller påståendet ”Det ser ut som om att du må bra!”. Jag klandrar inte den personen. Inte alls. Det är inte lätt att möta en annan människas sorg, ilska, frustration och/eller ledsenhet. Det är en konst att stå kvar, att inte leta efter en flyktväg ut ur situationen. Det är svårt för den som ställt frågan, det är också svårt för mig som får den. Men det allra viktigaste – nej, jag klandrar dig inte – du som visat intresse och fått ett svar på din fråga men inte vet vilket svar du ska ge tillbaka. Jag vet inte vad du känner, men jag vet vad jag har känt när jag har varit i samma situation som dig. Fortsätt gärna fråga. Jag uppskattar din omtanke.

”Trots ditt glada leende
kan jag se dina ledsna ögon”

Bakom den ”synliga” smärtan finns så mycket mer. Ensamheten. Den oändliga ensamheten i att må dåligt. Jag vet att jag inte är den enda som mår dåligt men det är ju bara jag som kan uppleva hur det är att vara jag. Den oändliga tröttheten som inte går att sova bort och smärtan som vägrar att släppa sitt hårda grepp om mig. Tårarna som hela tiden hotar att svämma över men gör det alldeles för sällan. Jag behöver gråta men jag har svårt för att tillåta mig att göra det. Inombords kan jag både skrika, gråta och leva rövare, men allt det där fastnar inom mig. Jag kan inte få det ut från min kropp. Den mer eller mindre konstanta illamåendet och yrseln som gör att jag när som helst, utan förvarning, kan tappa balansen och falla. Jag har svårt för att parera och hitta tillbaka till min centrering och grundning. Och alla de där tabletterna. Jag som aldrig ens har sneglat åt en värktablett innan denna tid har nu så många tabletter så att jag knappt kan räkna så långt. När jag har tagit den sista dosen av smärtstillande och ångestdämpande medicin för dagen fyller jag dosetten inför nästkommande dag. Varje gång associerar jag till att spela Kalaha. Du vet det där kulspelet som går ut på att man ska få så många kulor som möjlighet i sitt bo. Det är en absurd känsla. Det är så långt ifrån ”jag” det kan bli. I alla fall inte den ”jag” som jag alltid har trott att jag är. Jag är vilse. Vilse i min egen kropp, i mina egna tankar – i mitt eget jag.

Min kropp har under en lång tid förändrats. Till vad – eller till vem? Till det bättre, eller sämre? Det känns som om att det är till det sämre. Jag har blivit lite bättre på att säga hur det är, i alla fall nästan. Och att be om hjälp. Men inte alltid. Jag vill klara mig själv. Det har jag alltid velat och kommer alltid att vilja göra. Orden som bara gäller mig själv och ingen annan; ‘ensam är starkast’ ekar ofta i mitt huvud. Jag vet att det inte är så. Att ensam inte är starkast. Men orden finns där ändå. Ibland struntar jag i dem, ibland låter jag dem hålla sitt fasta grepp om mig. Ibland kan jag göra ett aktivt val, ibland inte. Oftast inte. Men jag försöker i alla fall. Och att skratta. Jag älskar att skratta – speciellt de där varma härliga skratten som gör så att hela kroppen spritter av glädje.

En tanke är ingen sanning

Inom mig härjar en storm av känslor. Jag försöker att andas och vara i mig själv. Jag tar hjälp av yogan och meditationen. Här och nu. Jag försöker att tänka på de ord jag fick av en sjuksköterska inom psykiatrin:

”En tanke är ingen sanning”

För mig är det viktiga ord, ord som jag försöker att förstå och använda mig av. Men det är svårt att tänka klart när man har en ständigt pågående storm som härjar inom sig, och blåser upp till orkan när man som minst anar det.

Igår svämmade tårarna över. Stormen blev till en orkan som i sin tur blev till en tornado. Det lilla tålamodet jag hade kvar försvann. Den fysiska smärtan var outhärdlig. Huvudet exploderade av alla obegripliga tankar. Droppen som fick bägaren att rinna över var ett sju sekunder långt meddelande som kom på min telefonsvarare eftermiddagen innan. Meddelandet innehöll ett återbud från en av mina vårdgivare. Varför? Varför just jag? Jag behöver hjälp. Jag behöver hjälp nu.

Att gå runt och vänta på något som jag inte vet vad det är tär på mina obefintliga krafter. Jag väntar på hjälp, den hjälp som kan hjälpa mig att bli hel igen. Jag förstår att lösningen inte är enkel. Att det troligtvis är mer än en del, pusselbitarna är många. Och det är bara jag som kan lägga färdigt pusslet. Men längs vägen behöver jag hjälp. Jag klarar det inte själv. Jag är inte ensam, även om det ibland kan kännas så. Jag får mycket hjälp från nära och kära, från sjukvården. Men det är inte tillräckligt. Någon, troligtvis några, pusselbitar saknas.

Varje dag är en kamp mot mig själv. Att ge upp, eller att fortsätta framåt? Valet är enkelt. Jag ska bli bra, så bra jag kan bli. Men just nu går det varken framåt, eller står stilla – det går bakåt. Jag vet inte längre hur jag ska hantera den fysiska och psykiska smärtan som finns inom mig. Psykiskt mår jag sämre än vad jag tidigare gjort och mitt knästatus blir gradvis sämre. All den tid och energi jag lägger ner på att träna känns förgäves. Varför ska jag ödsla tid på något som inte ens leder mig i rätt riktning? Okej, jag förstår. Om jag inte hade varit så envis och tränat så mycket som jag gör hade jag troligtvis varit ännu sämre än vad jag är idag. Men, jag kan fortfarande inte acceptera att det är så här det är. Varför blir jag sämre – fysiskt och psykiskt?

Igår var gränsen nådd. Efter uppmuntran från sjukvården och mycket tvekan från min sida uppsökte jag psykakuten. Jag stod utanför entrén en lång stund innan jag vågade att trycka på dörröppnaren till mottagningen. Till slut gjorde jag det. Jag anmälde mig i receptionen och satte mig i väntrummet. Jag väntade. Frågorna kom till mig många gånger. Vad gör jag här? Varför? Men jag satt kvar. Jag fick träffa en sjuksköterska och sedan en läkare. Jag är så tacksam för den läkaren. Han är verkligen vad jag kallar för ”rätt person på rätt plats”. Han kunde inte lösa några problem just där och då, men han lyssnade och gav mig den tid som jag behövde. Han såg mig för den jag är just nu.

Jag fortsätter att träna, fysiskt och psykiskt. Jag ger mig inte. Men det är tufft att famla runt i mörkret på botten på havet, i jakten på att hitta upp till ytan för att få luft. Jag fortsätter att försöka bli så bra jag kan bli. När de obegripliga tankarna  tar allt för stor plats försöker jag att tänka på sjuksköterskans ord: ”En tanke är ingen sanning”. Men jag har en lång väg framför mig, hur lång den kommer att bli återstår att se…

I am that I am

Jag har hittat det! Det som jag så länge har sökt efter. Jag har hela tiden haft det framför mina ögon men har inte förstått att det är just det jag söker. Nu förstår jag.

Yoga

Det är yogan jag har hittat. Och den har blivit min. Jag är en yogi. På mitt sätt. Enligt mitt sätt att tänka och tro är vi alla yogi, på vårt unika sätt – sedan är det upp till var och en att bestämma om man vill använda den yogin som finns inom sig eller inte. Jag är jag och du är du, vi är alla individer med olika viljor. Jag har under flera år då och då varit och nosat på yogan men aldrig förstått att det är just det jag behöver. Istället har jag varit resultatinriktad. Jag har kämpat för att flera gånger vinna Vasaloppet, Lidingöloppet och Göteborgsvarvet över mig  själv. Min drivkraft har hela tiden varit att bli starkare och mer uthållig för att uppnå en bättre tid. Jag har omedvetet haft tunnelseende och fokuserat på resultat, även om jag inte haft en strikt plan att följa. Jag har aldrig öppnat mina ögon och sett mig omkring. Men nu, när jag inte längre kan göra det där som jag alltid gjort har jag blivit tvungen att öppna mina ögon, som jag tidigare inte har fattat att de varit stängda. Nu förstår jag, på riktigt. Jag är en yogi. Inom mig växer hon sig allt starkare och bildar mitt nya jag.

Jag yogar varje dag. Ibland går jag på en klass, ibland rullar jag ut min matta hemma på vardagsrumsgolvet och ibland sitter jag på en bänk utomhus. Ibland känns det lätt, ibland svårt. Ibland gråter jag för att jag för ett ögonblick vågar att möta den känslostorm som råder inom mig. Och ibland, om än för en millisekund, kan jag möta lugnet. Det händer sällan men med vetskapen om att den finns där fortsätter jag att söka efter den. Jag har ju faktiskt träffat den ett par gånger om än korta knappt märkbara stunder.

Nu kanske någon tänker: Men hon hoppar ju på kryckor och kan inte belasta sitt vänstra ben, inte heller sitta i lätt meditationsställning, eller stå på knä. Nej det kan jag inte. Men jag kan göra så mycket mer än det och yogan är för mig så mycket mer än just det. Jag gör yogan till min, så som den passar mig. Så när jag får frågan: Ska du vara med på yogaklassen? Ja, det ska jag! Tisdagsmorgonen, fredagsförmiddagen och söndagskvällen är mina favorittider under veckan, då får jag (försöka) släppa mitt kontrollbehov och låta någon annan ta över tänkandet. Då går jag på en yogaklass. En gång fick jag frågan: Var ska jag rulla ut min matta om jag ibland inte kommer att göra som alla andra? Var du vill! Yoga är till för alla, den kommande yogastunden är din. Välj den plats som känns bra för dig just nu. Det finns en yogaform för alla. Det spelar ingen roll hur gammal eller ung du är, kön, etnicitet, om du ser dig själv som mer eller mindre rörlig, mer eller mindre vältränad, om du har en skada eller funktionsnedsättning, om du just nu känner dig pigg eller trött. Yogan är så mycket mer än de där avancerade positionerna som utförs av människor som verkar vara gjorda av gummi. Yogan innehåller bland annat andningsövningar, fysiska positioner, meditation och avslappning. Fyra viktiga hörnstenar i våra liv. Hur man än väljer att utföra yoga är syftet det samma: att finna ro, att lugna hjärnan och sinnet. Och det är just det som jag gillar med yogan – det finns något för alla. Alla är välkomna!

Namasté

Retreat

lokah samastah
sukhino bhavantu*

I fredags eftermiddags hoppade jag av vid busshållplatsen Tjuvkilsboden. Det var en fantastisk sensommareftermiddag. Solen sken och vinden blåste i träden. Luften var varm men den där härliga krispheten som finns i höstluften var där. Vid hållplatsen Tjuvkilsboden blev jag hämtad med bil. Vi åkte genom en fantastisk natur av åkrar, häst- och kohagar. Här och där stod enstaka hus utplacerade med vackra lantliga trädgårdar. Det fanns så mycket fint att titta på.

Vi körde längs en allé, i slutet på den fanns ett vackert grått hus. Vi svängde höger. Sedan vänster och vänster igen. Där möttes vi av ett fint litet rött hus, Tofta retreat.

Det första jag slogs av när jag hoppade innanför dörrarna var lugnet och den svaga doften av rökelse som kom emot mig. Sött och friskt på en och samma gång, rofyllt. Där innanför dörrarna fanns inte en tillstymmelse till vardagsstressen som då och då kan göra sig påmind när man som minst anar det.

Jag har länge velat åka iväg själv på något äventyr. Men det har inte blivit av. När verkligheten kommer i kapp har jag så lätt för att skjuta fram saker som bara involverar mig själv på obestämd framtid. Jag har länge haft en stor nyfikenhet på yoga och meditation. Jag har försiktigt börjat tassa in i den spännande yogavärlden och inom mig finns en längtan att ta ännu fler steg. Av en slump hittade jag ett retreat som ligger i området kring Göteborg. Så jag bestämde mig för att åka. Ensam. Fokus för helgen var mediyoga, yinyoga och meditation. Mina förväntningar? En helg där mitt fokus låg på bara mig själv.

Det var fantastiskt. Hela helgen. Jag har gråtit, skrattat, pratat och suttit tyst i mina egna tankar och funderingar. Jag har yogat och mediterat i både soluppgången och nedgången och när ljuset har flödat in genom fönsterna till yogasalen. Jag har träffat fantastiskt fina människor som jag hoppas kommer att stanna länge i mitt liv. Jag har kunnat vara precis den jag är just nu, utan att bli jämförd med den Malin jag var tidigare.

Jag har mött två yogalärare med helt olika karaktär och kvaliteter. Jag har lärt mig mycket av dem båda. Glädje till yogan, att le, tid, utrymme och att andas. Och att lyssna till mig själv på vad min kropp behöver just nu. Jag tog till exempel beslutet att avbryta en yogaklass då min kropp helt plötsligt sa emot. Panikångesten steg inom mig och tårarna rann ner för mina kinder. Jag lade då meditationskudden mitt på yogamattan och vek ihop min filt och lade den ovanpå, precis som jag alltid gör när jag avslutar en yogaklass, och hoppade tyst där ifrån. Just där och då var det ett tufft beslut att ta men i efterhand är jag glad över att jag lyssnade på min kropp. Jag har aldrig tidigare avslutat en yogaklass eller något träningspass. Aldrig. Men det är okej att göra det, att avsluta innan det är klart. Det är ett svårt beslut att ta. Jag har som sagt var inte lyckats tidigare. Jag har flera gånger uppmuntrat andra till att avsluta sin träning för tidigt, när kroppen säger stopp. Men som med så mycket annat är det svårare att applicera klokheten och kunskapen på sig själv än att hjälpa andra.

Det har varit en rofylld helg. Jag har verkligen njutit av varenda stund. I min vardag är jag en rastlös person. Jag vill att det ska hända saker hela tiden. Gör det inte det ser jag till att det blir så. När jag är hemma pysslar jag alltid med något. Om inte diskbänken behöver torkas finns det alltid något jag kan skriva i min kalender eller en säng att bädda. På retreaten kunde jag slappna av. Och för första gången på mycket länge kände jag ingen hemlängtan.

Under retreaten mötte jag yinyogan för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det jag fastande för var stillheten och det mjuka, och den medvetna närvaron. Jag upplevde ett ”här & nu” som jag aldrig tidigare har upplevt. Det var en magisk känsla. Jag var mitt i min kropp. Mitt fokus var bara på mig själv. Yinyoga syftar till att jobba med kroppens facia. Det gör man genom passiva positioner med en lätt, mjuk stretch. Varje position håller man i minst 3-5 minuter. Mycket fokus ligger kring höfter och ländryggen. Enligt yogans filosofi finns där både fysiska och psykiska spänningar. Jag är nyfiken och vill utforska yinyogan mer. Det känns som om att det är precis det min kropp behöver, just nu.

Min helg på Tofta retreat avslutades med skratt tillsammans men mina nyfunna vänner. Jag tor att jag kan tala för oss alla – vi har haft en underbar helg tillsammans med oss själva och varandra. Jag har skrattat och gråtit. Det har blåst en storm av känslor inom mig. Jag kan inte säga att jag har rett ut dem. Men livet är en resa. Och jag tror på att olika stunder i livet bär en framåt och utvecklar ens personlighet. Jag har det tufft just nu. Varje dag känns det som att jag famlar runt i mörkret för att försöka hitta vägen framåt. Det känns hopplöst. Jag lever med en förtvivlan och fundering över hur länge till mina energireserver kommer att hålla. Men jag är så glad för att jag tog mod till mig och åkte iväg på den här retreaten. Den gav mig glädje där och då. Och jag hoppas och vill kunna applicera den kunskap och de insikter jag fick under helgen med hjälp av mina egna tankar, samtal med andra yogis och stunder med yoga och meditation i min vardag.

*må alla i världen få lycka och frid