Yogans magi

Jag grät mig till söms igår. Smärtan. Jag är van vid det. Det händer mer ofta än sällan. Det är min vardag. Det är så det är. Jag försöker att göra det bästa av det, att hitta de ljusa stunderna i en vardag som är ganska mörk. De finns. Om än mycket korta stunder. Men de korta stunderna är guld värda.

”Alla dagar kan inte vara en bra dag,
men det finns något bra i varje dag”

Det är ord jag valt att ta med mig in i 2018. Det var också temat på gårdagens yogaklass. Fyrtiofyra yogis gjorde mig sällskap på yogamattan igår kväll. Wow! Det var magi. Hela salen var fylld av energi, och glädje. Min fysiska och psykiska smärta fanns där, precis som alltid. Hur jag än gör finns den där och håller mig sällskap, som en oönskad gäst som aldrig vill gå. Men för en gångs skull var det inte smärtan som gjorde att jag ville gråta. Det var glädje. Det var yogans magi.

Jag känner mig glad och tacksam, det är en ära att få leda en yogaklass. En ära att få leda människor genom en stund av stillhet och närvaro. Alla på sitt sätt, utefter deras förutsättningar. Jag är jag och du är du. Vi är alla olika och har vår unika historia med oss i bagaget. Jag vet inte varför just du har valt att rulla ut din yogamatta just den stunden. Men jag vet att du vill vara där just nu.

Gårdagens klass var yoga mind. Det är Friskis lugnaste pass, men det viktigaste. Högintensiv träning i alla ära, kroppen behöver det med. Men för att klara vardagen behöver vi kunna landa i oss själva och lämna jobbet på jobbet, hemma i hemmet och ibland behöver vi även kunna lämna allt utanför oss för att gå in i oss själva och hitta lugnet. Hitta jaget. Hur viktigt det än är att tjäna pengar, ta hand om dina nära och kära och sköta om hushållet är det allra viktigaste att du mår bra inuti dig själv. Gör du inte det kan du inte heller ta hand om din omgivning.

Ge dig själv en stund varje dag att bara vara du. Att fundera över vad som gör just den här dagen, eller stunden, till något bra. Allt kan inte vara lycka och glädje. Livet består av kontraster, det är just det som gör att mörker är mörker och lycka är lycka.

Jag är fast i yogans underbara värld. Och här tänker jag stanna länge.

Tacksamhet

Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur vänsterhänt jag faktiskt är. Jag har alltid tänkt att jag använder höger och vänster lika mycket. Ha! Tji fick jag. Det gör jag inte. Det har jag märkt nu när smärtan även kommit till min vänstra arm, och nedsatt kraft. Hela min vänstra sida, även bålen, upplever jag som svagare än höger. Tydligen tycker min kropp att det inte räcker med smärta i mitt vänstra ben, ett ben som reagerar som en pares. Jag vill tro att smärtan i min vänstra arm orsakas av överbelastning. Men om jag ska vara ärlig, jag är jätte rädd för att CRPS har spridit sig. Om den har det kan man i nuläget bara gissa sig till.

Jag har fått ge upp kryckorna när jag är ute. Efter åtta månader fick jag kapitulera. Jag har nu fått en aktiv rullstol för att lättare ta mig runt. Om det är så mycket lättare vet jag inte. Det belastar min arm. Och jag blir frustrerad över alla trottoarkanter som kommer i min väg. I tisdags blev jag hindrad av en hiss som inte fungerade, så jag fick inte prata med min psykoterapeut, istället kom hon ner och vi bokade en ny tid till nästa vecka. Men min ena fysioterapeut räddade mig. Hon lyssnar och finns här för mig. Hon är inte rädd för de tårar som rinner ner för mina kinder, hon vågar möta dem. Hon vågar möta mig för den jag är. Hon är den rätta personen för mig just nu.

Jag vill dela en viktig sak med er. Jag har skrivit det tidigare men det är något som tål att upprepas många gånger om. Jag är glad och tacksam för den hjälp jag har fått och får just nu från sjukvården. Jag haft tur att få träffa många fantastiska människor som verkligen gör allt de kan för att jag ska ha det så bra jag kan just nu. Det går inte alltid så fort jag önskar. Men jag upplever att det oftast inte är människornas fel, det är systemet. Och tyvärr har jag träffat några nötter, men jag vet också att de har hjälpt några av mina vänner och det är jag mycket tacksam för. Troligtvis var det så att min och nötternas personkemi inte stämde, att vi inte förstod varandra. Så ännu en gång, och jag upprepar det gärna många gånger, jag är så glad och tacksam för alla de guldkorn från sjukvården som finns runt omkring mig.

Vardagen

När jag vaknade efter operationen i maj kunde jag inte röra mitt vänstra ben. Just där och då orkade jag inte bry mig om det, istället somnade jag om igen. Anledningen till att jag inte kunde röra mitt ben var en ortos som var låst i sträckt läge. När jag första gången i medvetet tillstånd pratade med ortopeden berättade han att jag skulle ha den dygnet runt i två veckor, sedan på natten i ytterligare två veckor. Okej. Då använder jag kryckorna i två veckor, sedan behöver jag dem inte längre – sa jag hoppfullt och såg mig swisha runt på min landsvägscykel i ett vackert höstlandskap. Han sa att jag kanske skulle behöva dem lite längre än så. Okej då, tre veckor. Tänkte jag. Tre veckor, sedan kommer jag inte behöva dem längre. Tre veckor blev en månad, som blev två, tre… åtta månader. Idag är firar jag och kryckorna åtta månader tillsammans. Och igår blev kryckorna en rullstol. En aktiv sådan. Vad hände? Det var inte det här som var min plan.

Jag behöver den. Rullstolen. Jag inser det. Min kropp vill inte samarbeta med mig. Det är inte ”bara” smärta i knät. Hela min kropp består av smärta. Fysisk och psykisk. Men jag vet inte om jag är redo för rullstolen, om vi är redo för varandra. Jag försöker att bli vän med den, att successivt vänja mig vid den – och den vid mig. Men det är en vänskap som jag just nu inte kan förlika mig med. Det är tufft. Det var inte såhär jag hade tänkt mig min vardag. Men det här är väl det som kallas livet, man kan inte alltid få det precis som man vill. Det man där emot kan göra är att försöka göra det bästa av situationen, att göra min vardag så bra den kan utifrån mina förutsättningar. Just nu. Jag försöker. Jag gör det bästa jag kan, även om jag många gånger rasar ihop i förtvivlan.

GlobalYoga

Magi. Jag tror att det är just det ordet som bästa förklarar den helg som varit. Jag kan inte komma på en bättre förklaring. Magi. Just nu svävar jag av lycka på små moln i den yogiska världen. Och jag hoppas jag kommer att stanna här för evigt, jag trivs mycket bra. Jag är glad och tacksam för att jag vågade ta steget att skicka in ansökan till GlobalYogas yogalärarutbildning.

Jag har tillbringat min helg i den mysiga yogastudion YogaByLink i Mölnlycke. Jag har levt och andats yoga från tidig morgon till sen kväll – fredag, lördag och söndag. Jag har till och med drömt om både hundar, kråkor, kobror, katter och delfiner… Och i mina tankar har det snurrat olika asanas (positioner) med tillhörande namn på sanskrit, och massor av annan spännande kunskap. Helgen var starten på min resa som yogalärare. Nu är jag på väg! Jag hoppas att resan blir lång, det finns så mycket spännande som jag vill utforska. Till min hjälp har jag två fantastiska yogalärare som med stor entusiasm delar med sig av den värdefulla kunskap och erfarenheter de har från sin yogavärld.

Jag är inte hel. Jag är halv. Inte på riktigt men det känns så när jag inte kan använda mitt vänstra ben. Jag har tvivlat många gånger på om jag kommer att klara av den här resan. Men lika många gånger som jag har tvivlat har jag trott på mig själv. Yoga är till för alla, i ordet ”alla” är även jag inkluderad.

Det är lätt att tro att det är handstående, huvudstående, kråkan, bryggan och andra mer eller mindre avancerade asanas som är yoga. Det är det. Men bara en liten del. Yoga är så mycket mer. Så mycket vackert. Så många fina stunder. Yoga är mer än asanas, mer än ett specifikt mål – det är helheten. Det är ett flöde som sker genom hela dagen. Och om vi vågar lyssna på oss själva kommer vi inse att vi alla är unika. Om du vill ta till dig yogan som en del av dig finns det något som passar dig. Det enda du behöver göra är att vara lyhörd gentemot dig själv. Det är inte ”bara”, det är en ständigt pågående process. För varje sekund som går samlar vi nya värdefulla erfarenheter som gör oss till den vi är. Min yogalärare Sofia Löfstaf sa några mycket vackra ord som jag tog till mig på en gång: ”Den som ställer sig på mattan med respekt för sig själv är en avancerad yogi”.

Nu är jag hemma igen. Att komma hem till verkligheten känns overkligt. Som om att kastas in i något jag inte är beredd på, som att bli knuffad på ett löpband som går i maxfart. Typ. Ändå har jag inte så mycket inplanerat under dagarna än diverse besök inom sjukvården då mitt fokus just nu är att bli så fysiskt och psykiskt stark jag kan bli. Min uppgift är att ta hand om mig själv – att lära mig ta hand om mig själv.

Just nu är den här yogalärarutbildningen först och främst för mig själv, att ge mig tid och redskap att utveckla min kropp och mitt sinne. Att hitta ro i den jag är. Jag är på väg framåt men vägen är hal och slingrig, med många toppar och djupa dalar. Längs min väg hoppas jag att jag kan hjälpa någon annan som är i en liknande (eller helt annorlunda) situation som jag. Varför uppfinna hjulet två gånger? Varför ska vi inte ta hjälp av varandra när vi ändå är vid varandras sida? Det är svårt att både be om och ta emot hjälp, det tycker i alla fall jag. Och vi (jag!) kan känna oss ensamma. Men hur man än vrider och vänder på det finns det ganska många fler människor på denna jord. Så helt ensamma blir vi aldrig, varken man vill det eller ej.

Som uppgift till vår nästa träff i februari ska vi bland annat utföra vår egna dagliga sadhana, yogapraktisering. Min intention för den är att våga rikta blicken mot mig själv, mot mitt sinne och våga vara den jag är just nu – utan att längta efter det som varit och det som eventuellt kommer. Som Eckhart Tolle skrev i boken ”Lev livet fullt ut”: det enda vi vet är just nu. Jag har svårt för att vara i stunden, jag är oftast i det som varit eller det som kommer. Och när det händer något psykiskt obehagligt blundar jag hårt i hopp om att det ska försvinna igen, jag önskar att jag istället skulle våga möta det – om än för ett kort ögonblick. Ett exempel är panikångestattacker. Jag jobbar på det, själv och med professionell hjälp. Jag kommer även att fokusera på rot- och maglåset, två viktiga delar för att vi inte ska skada oss på och utanför yogamattan. Och andas, det är lätt att glömma.

Namasté ♥︎

En dröm går i uppfyllelse

För mig känns det som om att ingenting händer, i alla fall inte åt rätt håll. Trenden med fysisk och psykisk smärtan går åt helt fel håll. Trots det har jag packat min ryggsäck med yogamatta, bolster, kurslitteratur, ögonkudde, yogakläder och mediciner för fem dagar. Ortosen är på, annars hade jag nog inte kunnat stå upp över huvud taget. Smärtan är mer än oacceptabel. Den ligger så nära bristningsgränsen som det bara går.

Just nu sitter jag alldeles stilla i min lillasysters säng. Jag vill inte röra mig. Tänk om smärtan blir värre, hur ska jag hantera den då? Men jag trivs bra här, hos min syster. Hon ger mig kraft, energi och styrka. Hon ger mig kärlek. Jag vet att många säger att deras syskon är de bästa, men min är det på riktigt! Jag har den bästa lillasyster jag kan ha. Vi är olika på många sätt, vi är mer olika än lika. Vi vet båda precis hur vi kan reta varandra, och det är roligt att göra det ibland. Lillasyster, jag vet att du vet men jag vill säga det igen:

Jag är stolt över dig, över den du är och
att du vågar följa dina drömmar.
Du är mitt allt. Jag älskar dig! ♥︎

Jag är i Göteborg. Den yogalärarutbildning jag ska gå börjar först i morgon. Jag kom igår, då var jag på ett besök hos en fysioterapeut med stor erfarenhet om patienter med långvarig smärta. Emotionellt var det ett jobbigt besök. Det är svårt att prata om min nuvarande situation, om det som händer i min kropp – fysiskt och psykiskt. Det kändes som om att hon tog emot det jag berättade på ett bra sätt, och vågade trösta när mina tårar började rinna ner för kinderna. Hon vågade möta mig för den jag är. Hon sa de magiska orden som gjorde att jag fick förtroende för henne: ”Jag kan inte förstå, men jag kan tänka mig…”. Resultatet av besöket blev nya direktiv angående träningen – ingen rehabträning för knät under de två kommande veckorna. Det känns konstigt att inte rehabträna, det har jag gjort flera gånger varje dag i över ett år. Men som tur är har jag yogan att fokusera på istället. Jag ska även välja ett moment i vardagen då jag ska försöka att tänka på det jag gör, istället för smärtan. Medveten närvaro. Det känns svårt. Smärtan är med mig vad jag än gör. Jag får aldrig vila från den. Aldrig. Jag ska försöka. Jag har jätte svårt för att koppla bort den, den finns alltid där och försöker ta all min uppmärksamhet. Jag har valt momentet att borsta tänderna.

Från och med igår ska jag alltså inte göra någon rehabträning. Det är för att kunna utvärdera hur knät reagerar på den förändringen. Kanske blir det bättre, sämre eller kanske blir det ingen skillnad alls. Det blir en omställning både fysiskt och psykiskt. Nu känns det skönt att jag har yogan att fokusera på. Min tanke är även att ge ännu mer kärlek åt den stabiliserande träningen, i den mån det går.

Jag känner mig nervös inför yogalärarutbildningen. Och spänd. Och nyfiken. Jag vet att jag inte kommer att kunna göra allt. Jag vet också att smärtnivån är värre än någonsin tidigare och att min koncentrationsförmåga är i botten. Helt ärligt, jag mår inte alls bra. Men yoga är ingen prestation. Yoga är yoga, den är till för alla – för den du är just nu. Det finns lika många sätt att utöva yoga som det finns yogi/yogini på denna jord. Det finns inget rätt eller fel. Och det tycker jag är så fantastiskt. Så egentligen finns det ingenting att vara nervös för. I morgon kommer min dröm att slå in, min väg till yogalärare kommer att börja på ”riktigt”. Vilken tur att det trots allt finns små ljusglimtar i min upp och nervända dag med CRPS.

Yoga

När jag berättar för min omgivning att jag utövar yoga dagligen blir jag oftast bemött av nyfikna frågor om yoga. Men jag får också höra: ”Åh, det borde jag också göra” och sedan följer en rad olika förklaringar varför personen i fråga inte gör det. Det kan vara upplevd tidsbrist, att man prioriterar annan träning som tillexempel styrketräning och löpning, den tid man ägnar sig åt fysisk aktivitet. Det är även vanligt att jag får höra orden ”…men jag är stel som ett kylskåp…” eller ”jag har inte tillräckligt med ro i kroppen för att utöva yoga”. Tyst inom mig brukar jag kalla orden för bortförklaringar.

Jag har också varit den personen som prioriterat annan träning framför yogan. Jag har utövat yoga i perioder men har då mest sett det som en alternativ träning. Tidigare var mitt fokus att som motionär förbättra mig i konditionsidrotter som löpning och skidåkning. Jag hade alltid ett eller flera lopp i sikte, tillexempel Göteborgsvarvet eller Vasaloppet. Jag ville inte ”förlora” träningstid till yogan. Även jag har använt ursäkterna att jag inte är tillräckligt vig eller har tillräckligt mycket ro i kroppen och sinnet för att utöva yoga. Jag är inte mer än människa, det är inte du heller. Och tyvärr är det så vi gör, kommer med bortförklaringar, för att inte behöva ta oss an det som känns nytt och kanske lite skämmande. Men det är just då man (jag!) behöver yogan som allra mest. För mig är yoga så mycket mer än gummimänniskor som slår knut på sig själva och utför mer eller mindre omöjliga asanas.

Egentligen vet jag inte varför du utövar eller inte utövar yoga. Det är ett val vi alla gör. Precis som om vi äter godis på lördagar, eller enbart äter en växtbaserad kost. Om vi väljer att cykla till jobbet, få hjälp med städning hemma, gå på regelbunden massagebehandling, gå en promenad tillsammans med en vän varje onsdag eller stå på ett ben när du borsta tänderna. Vi alla har ett val. Jag har valt att göra yoga till en del av mig. För mig är yoga närvaro i min kropp och mitt sinne.

Jag säger inte att det är lätt att utöva yoga. Det är det inte heller att persa i knäböj, jympa ett basjympapass, genomföra det där intervallpasset i spinningsalen eller gå en promenad efter jobbet. Men vi har ett val. Jag har valt att göra yogan till en del av mig. Jag utövar yoga för att min kropp behöver det. För att jag ska bli lugn, stark, smidig och pigg. Jag hoppar inte av glädje varje gång jag rullar ut min yogamatta. Men min kropp och mitt sinne mår bra av yoga – hela jag blir glad av yoga! För mig ger yogan mer energi än vad den tar. Därför ger jag mig en stund på yogamattan varje dag.

Don’t practice yoga to get better at yoga:
practice yoga to get better at living.

Namasté  ♥︎

Om att spela teater

Jag fortsätter på temat smärta. Det finns så mycket att säga, men alldeles för få ord att använda. Det är ett komplext ämne. Vi alla upplever smärta i vår vardag – fysiskt och psykiskt – men av olika grad. För de allra flesta går den obemärkt förbi, för några av oss påverkar den vår vardag mer än vad vi önskar.

Under min gymnasietid gick jag estetiska programmet med inriktning klassisk fiol. Vi läste en kurs som hette estetisk verksamhet där vi bland annat fick spela teater. Jag är imponerad över de som behärskar den konstformen. Men jag tyckte och fortfarande tycker inte att det är speciellt roligt. Varför ska jag spela någon annan person än den jag faktiskt är? Samma sak var det med de studentfester som pågick under mitt sista år på gymnasiet, då skulle man klä ut sig enligt ett förutbestämt tema. Varför ska jag klä ut mig till någon annan än den jag är? Jag är ju jag. Jag har fullt sjå med att vara den jag är.

Idag kan jag däremot spela teater. Det händer mer än sällan som jag medvetet och troligtvis även omedvetet klistrar på ett leende och skrattar när jag är tillsammans med andra människor – eftersom att jag inte vet hur jag ska förklara när jag får frågan. Inom mig känner jag en stor frustration över den situation jag befinner mig i just nu, och över smärtan som blir värre för varje stund som går. Jag har verkligen försökt att hitta rätt ord att använda mig av när jag får frågan men jag kan inte hitta några som ger en rättvis förklaring till min situation, hur mycket jag än letar. Det är som en dröm – jag kan själv uppleva och till viss del förstå den storm av känslor som finns inom mig, men när jag ska förklara för någon i min omgivning försvinner orden. Jag känner mig ambivalent. Jag vill så gärna berätta. Jag vill att ni som finns i min omgivning ska få en inblick i hur det är att vara jag, samtidigt som det är så svårt att hitta de rätta orden.

Efter den senaste artroskopin av mitt knä som gjordes i maj 2017 hade jag en ortos som var låst i sträckt läge. Under de två första veckorna postoperativt hade jag på den hela tiden, sedan hade jag den på mig större delen av dygnet med undantag för när jag tränade i ca två månader. I förrgår, drygt sex månader efter jag slutat använda den satte jag på den igen. Smärtan har blivit värre och värre. Värre än någonsin. Min ortoped föreslog då att jag åter igen skulle börja använda ortosen och ställa in den i det läge som jag upplever som minst provocerande. Nu är ortosen på. Inga underverk har skett, tyvärr. Men jag försöker. Jag försöker så gott jag kan att ta mig framåt i min upp och nervända vardag.

Det är just den här smärtan som får mig att spela teater. Och den konstanta tröttheten som med största sannolikhet kommer från både smärtan och depressionen. Jag spelar teater, desto gladare och piggare jag är utåt desto mer smärta har jag i kroppen – men det finns en gräns, även jag har en sådan. När den är nådd trillar tårarna och jag blir allra helst liggande i fosterställning och gråter tills tårarna tar slut.

Jag uppskattar verkligen att många av er frågar, och inte frågar. Jag uppskattar era peppande kommentarer, men också dig som väljer att inte skriva. Det är okej vad du än väljer att göra, bara det känns bra för dig. Då känns det också bra för mig. Ingen ska känna sig tvingad att göra det ena eller det andra. Det finns inget ”borde”, det är ett val som varje person måste för göra själv. Omtanke ska komma från hjärtat, inte för att man känner att man måste. Det är svårt att möta en person i sorg och smärta. Alla reagerar olika och önskar bli behandlade på olika sätt. Och jag tror att jag inte är ensam om att inte veta hur jag vill bli bemött, eftersom att det varierar från den ena stunden till den andra.

Det finns en viktig sak som jag vill att du ska veta. Det är inte alltid jag visar det och jag vet att jag är ganska dålig på det: Jag uppskattar dig precis som den du är. Tack för att du är du. Tack för att du ser mig, på det sätt som känns bäst för dig – på nära håll, eller distans.

Smärta

Det känns som om att jag tjatar. Min omgivning borde vara trötta på mig vid det här laget. Jag är trött på mig själv, trött på att hela tiden svara att det inte är bra när någon ställer frågan. Men jag orkar inte vara glad och skratta, det är inte jag just nu. Jag gör det ibland. Skrattar. Ibland är det så mycket lättare än att förklara hur det egentligen är. Ibland gör det för ont för att kunna förklara. Hur kan jag förklara en smärta som gång på gång slår undan benen under mig, och som fortsätter att slå trots att jag redan ligger på marken? Hur kan jag förklara den smärta som ingen vet om jag någon gång kommer att bli av med?

Jag vet inte hur smärta känns för dig. Inte alls. Men jag vet hur den känns för mig. Jag vet hur den känns inuti mig just här och nu, och jag vet hur den har känts. Det jag inte vet är hur (om?) den kommer att kännas i nästa ögonblick. Men just nu känns det som om att smärtan slår knut på mig, flera gånger om och sedan drar åt hårt – hårdare än jag aldrig tidigare har kunnat föreställa mig. Det känns som om att mitt knä brinner, samtidigt som jag inte känner mitt ben. Jag upplever en stickande känsla, typ som att ställa sig på knä på en massa spikar med spetsen uppåt – jag har aldrig provat och tänker aldrig göra det, men jag kan tänka mig att det är så det känns.

Jag går i cirklar men kan inte för att det gör så fruktansvärt ont. Jag lägger mig ner. Det gör så ont att jag inte vill något annat än att hoppa ur sängen och springa runt (jag kan inte springa…) hemma, istället blir jag liggandes kvar och kan inte röra mig. Eller så blir jag överaktiv och gör allt jag kan för att distrahera mina tankar bort från smärtan. Kroppen lyder mig inte, den gör allt för att jobba emot mig istället för med mig.

Jag får farmakologisk hjälp med smärtstillande medicinering. Det hjälper inte, trots nya försök att hitta smärtstillande mediciner som fungerar för mig. Det som fungerar för dig behöver inte fungera för mig, och tvärt om. Kroppen är komplex. Vad jag än gör finns smärtan ändå där och håller fast mig i sitt hårda grepp. Den bryr sig inte om att jag ber den fara och flyga långt bort. Den har etsat sig fast och vägrar att släppa taget.

Hade jag kunnat hade jag blundat hårt, dragit täcket över huvudet och stannat i sängen tills allt det här är över. Men frågan är om det kommer ett ‘sedan‘ då smärtan är borta, eller ens lindrigare. Så fort jag lyckats hitta ett sätt att få bort den värsta smärttoppen hör jag sjuksköterskans ord: ”du är ju i alla fall inte så dålig så att du ligger ner och inte gör någonting”. Jag får dåligt samvete. Varje gång jag försöker att hämta andan från smärtan får jag dåligt samvete. Orden ekar hela tiden i mot huvud: ”du är ju inte så dålig så att du ligger ner och inte gör någonting”. Om det känns som om att en person från sjukvården inte tror mig, vem ska då göra det?

Ja, jag känner mig ifrågasatt. Det finns inget synbart ”fel” i mitt knä. Och smärta kan man inte mäta, som man kan med till exempel feber. Det finns ingen termometer som mäter smärta i kroppen. Smärta är en subjektiv upplevelse, det finns lika många olika sätt att uppleva smärta som det finns levande varelser i denna värld. Jag vet att jag spelar teater. Det är långt ifrån allt som finns på insidan som syns på utsidan. Skulle jag visa alla mina känslor som sorg, ilska, förtvivlan och smärta skulle jag gå sönder ännu mer. Vissa människor blir apatiska av smärta, andra överaktiva. Jag blir överaktiv. Jag vet inte hur jag ska förklara min smärta på ett bättre sätt än det jag gör. Jag vet verkligen inte. Hur beskriver man något som som ”bara” finns inom sig själv, något som är en subjektiv upplevelse?

Jag vet inte hur du upplever smärta, eller hur mina vänner ute i landet som oturligt nog också fått CRPS. Jag är inte ensam om att ha diagnosen. Vi är några stycken. Vi är alla olika och reagerar olika på behandlingar. Men en sak har vi gemensamt – den outhärdliga smärtan som gång på gång slår undan benen på oss, och varje gång blir slaget lite hårdare.

2018

2018. Ett nytt år. Med nya möjligheter.

Varje 2016 eller 2017 blev som jag hade tänkt. Jag har nu ganska exakt levt två år med konstant värk i mitt vänstra knä. Istället för att det har blivit bättre har det blivit sämre. Jag vaknar på morgonen med smärta och lägger mig på kvällen med smärta. Den finns här os mig hela tiden. Jag får aldrig vila. Aldrig.

Jag undrar vad det här året kommer att bjuda på. Vilka erfarenheter kommer jag att ta med mig från 2018? Vem kommer jag att vara om ett år?

Jag vet inte om jag vågar att sätta mål. Tänk om jag åter igen måste skjuta fram dem på obestämd framtid – precis som de mål jag bland annat hade inför 2017: att bli smärtfri och kunna gå utan kryckor, att vandra på fina leder och cykla på landsvägarna. Med facit i hand var att vandra och cykla kanske lite väl stora mål. Det visade sig även att bli smärtfri och gå utan kryckor var för stora mål. Istället fick jag diagnosen CRPS konstaterad. Just nu undrar jag om jag någonsin kommer att kunna gå utan hjälpmedel. Jag vet inte. Det känns inte så. Istället för att det går framåt känns det som om att det går bakåt, och det är fel håll. Om det ändå stod stilla, det är i alla fall i lite mer rätt riktning än bakåt.

2018. Jag undrar hur det kommer att bli. Smärtan, hur kommer den bete sig gentemot mig, hur kommer den att påverka mig? Kommer den att försvinna eller fortsätta hålla fast mig i sitt hårda grepp? Kommer jag att kunna kasta bort kryckorna, eller kommer de att finnas kvar i mitt liv? Kommer jag att behöva fler hjälpmedel för att klara min vardag? Psykiskt, hur kommer jag att må? Kommer jag att kunna jobba? Jag saknar mitt jobb jättemycket, men inser att jag inte klarar det just nu.

Yogan – det är nog det enda delen i mitt liv som jag vågar sätta ett mål och ha en intention om. Jag önskar att yogan kommer att fortsätta vara en viktig del av mig och min vardag, och hoppas att jag kommet att fortsätta utvecklas som yogini. Mitt mål ä att fullfölja yogautbildningen genom Global Yoga och bli certifierad yogalärare, 100 timmar. Och att påbörja certifieringen för 200 timmar och då fokusera extra på yinyoga.

För att göra det där med mål och drömmar lite lättare (om det någonsin kan bli lätt?) har jag som intention att sätta nya mål inför varje månadsskifte. Och ge mig tid att fundera över de mål jag haft under den gångna månaden. Jag kommer också att ha ett övergripande mål/tankesätt under hela 2018:

”Hver dag kan ikke vare bra,
men det er noe bra i hver dag”

Jag önskar att få uppleva 2018 på det sättet, att jag kan se något bra i varje dag, om än något mycket litet. Men som man säger, många bäckar små…

I min upp och nervända vardag känner jag mig ofta ensam, trots att jag har många fina människor omkring mig som mer än gärna delar med sig av sin värme, kärlek och omtanke, som lyfter upp mig när jag åter igen fysiskt och psykiskt har trillat. In i 2018 tar jag med mig en låt som under 2017 har betytt mycket för mig, You’re not alone, Kristofer Greczula.

Jag önskar dig ett Gott nytt år!

Namasté ♥️