Ökad livskvalitet

I fredags eftermiddag kom jag hem från en vecka på rehabiliteringsmedicinska avdelningen för långvarig smärta på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag har varit på bedömning för rehabiliteringsprogrammet ELS-A. De har erfarenhet och har ett välbeprövat program för att behandla människor som jag, människor vars vardag har vänts upp och ner på grund av långvarig komplex smärtproblematik som tillexempel CRPS.

Under de fem dagar som jag var i Uppsala på rehabiliteringsmedicinska avselningen har jag träffat fantastiska människor – vårdpersonal och medpatienter. Teamet på avdelningen har mött mig med vänlighet och respekt för den jag är just nu. De har varit lyhörda och lyssnat på de ord jag velat säga och lockat fram de som varit gömda djupt inom mig, de ord som har gjort alldeles för ont för att säga högt. De har framförallt vågat ställa de där frågorna med för mig svåra svar, och vågat möta mig när tårarna har runnit ner för mina kinder och paniken tagit över min kropp.

Resultatet av mötena med respektive profession i teamet blev en rehabiliteringsperiod på rehabiliteringsmedicinska enheten, enligt rehabiliteringsprogrammet ELS-A. Jag börjar min rehabiliteringsperiod måndag 14 maj. Vården sker veckovis, totalt fyra veckor. Programmet innefattar även analysveckan som jag var på förra veckan, och en avslutande uppföljningsvecka några månader efter programmets slut. Behandlingen består av en kombination av fysiologiska, psykologiska och medicinska behandlingsmetoder och sker huvudsakligen enskilt men också i grupp. Syftet är att lindra besvären så långt det går och därmed uppnå en mer aktiv vardag.

Det pratas alltså i termer om ”ökad livskvalitet”, inte ”att bli helt återställd” vilket jag fått höra så många gånge tidigare. Jag uppskattar ärligheten, att de säger att de inte vet om jag kommer att bli symtomfri eller ej. Även om det för mig som har ett stort kontrollbehov, är svårt att ta emot ett ”jag vet inte” uppskattar jag mycket mer ett ärligt svar än en gissning med en förhoppning om något som eventuellt inte kan uppnås.

Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot min nästa resa till Uppsala. Jag vill så gärna få tillbaka en mer aktiv vardag, även om jag vet att den aldrig kommer att bli som förr. Jag vet att det kommer att kräva tid, tålamod, tårar och en stor portion jävla anamma. Det kommer med största sannolikhet att vara en berg och dalbana med höga toppar och djupa dalar. Men hur mycket jag än vill kommer det aldrig bli som förut. Åter igen använder jag mig av Lalehs vackra ord: ”Det kommer aldrig bli som förr. Nä bara bli bättre”.

Troligtvis kommer jag att få leva med konsekvenserna av CRPS. Frågan är bara hur stora? Syftet med rehabiliteringsperioden är som sagt var att ”öka livskvaliteten”, allt annat är en bonus. Hur det än blir kommer det att bli bättre än det som är nu. Det kan bara bli bättre. I min värld är allt som är bättre än det som är nu ett stort steg i rätt riktning, det som är nu är ohållbart. För varje dag som går upplever jag att smärtan blir sämre, också mitt fysiska och psykiska mående. Jag har tappat bort mig själv. Vem är jag? Vem är den där tjejen som när jag tittar mig i spegeln liknar mig?

Det finns inte ett svar till alla frågor, tyvärr. Under mitt utskrivningssamtal med teamet i fredags ställde jag frågan jag så länge har funderat på, men inte funnit något svar:

Vem drabbas av CRPS? Finns det några gemensamma personlighetsdrag, kön, ålder…? Någonting! Finns det någonting som kan ge en ledtråd till varför just jag är drabbad?

Det finns det inte. Det finns inget svar på varför just jag har drabbats – mer än otur. Jag har otur. Jag vill inte ha otur, men det är så det är.

Idag är det alltså två veckor kvar till min rehabiliteringsperiod i Uppsala börjar. Det är åtta dagar kvar tills jag åter igen får röra mig obehindrat – då ska sviterna efter SCS-operationen läkt ordentligt. Det är tre dagar kvar tills jag åker till Italien med mitt jobb. Det är två dagar kvar tills jag fyller år. Idag ska jag till vårdcentralen för att ta bort agrafferna från de tre operationssåren jag fick i samband med SCS-operationen. Vardag eller helgdag, det spelar ingen roll. Varje dag är en kamp mot SCS. Varje dag är mitt fokus på mig själv för att jag ska må så bra jag kan i min upp och nervända vardag med SCS.

På äventyr på Akademiska sjukhuset, Uppsala

Man kan inte se på en människa hur mycket smärta hon eller han har. Jag önskar att man skulle kunna det. Jag inbillar mig att hela den här resan skulle vara så mycket lättare då. Kanske. Men som bekant är gräset alltid grönare på andra sidan. Så jag undrar om det faktiskt skulle vara så, att hela den här cirkusen skulle kännas lättare att hantera om man genom ett blodprov eller med hjälp av något annat skulle kunna mäta hur mycket smärta jag har i min kropp. Troligtvis inte. För hur man än vrider och vänder på det är vi alla individer och upplever saker på olika sätt.

Jag är i Uppsala, på Akademiska sjukhuset. Jag är här för en veckolång bedömning av rehabiliteringsteamet. Förhoppningsvis kommer de att kunna hjälpa mig med de redskap jag behöver för att att jag ska kunna ta mig framåt. Som det är nu har jag inte de redskap som krävs. Jag har kunskap i egenskap av fysioterapeut och ett genuint intresse av människokroppens anatomi, fysiologi och psykologi. Men det är en sak att vårda andra och något helt annat att vårda sig själv. Det senaste är en omöjlig uppgift. Att vara sin egen vårdgivare går inte. Hur skulle det bli om tandläkare helt plötsligt började dra ut sina egna tänder, kirurger att operera sig själva och arbetsterapeuter att göra en ADL-bedömning på sig själva. Det skulle inte bli så bra. Inte heller att fysioterapeuter skulle behandla sig själva. Men fysioterapi är bara en liten del av den här resan. Sjukdomen CRPS kräver ett helt team som jobbar tillsammans med den drabbade (jag) för att individen (jag) ska kunna bli så bra som möjligt.

Jag trodde att jag hade börjat förstå det som händer i min vardag, och hur komplext det här faktiskt är. Någonstans inom mig finns fortfarande tanken i känslovärlden att jag helt plötsligt en morgon ska vakna och kunna gå, hoppa, springa och cykla igen utan smärta. Från en dag till en annan. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Istället för att jag varje dag ska uppleva att jag blir bättre i min sjukdom upplever jag det motsatta. För varje dag som går blir jag sämre. Motvilligt blir rullstolen en allt närmre vän i min vardag. Utan den inopererade ryggmärgsstimulatorn hade jag nog inte kommit upp ur sängen på morgonen, så illa är det.

Exakt hur framtiden kommer att se ut vet jag inte, det svaret har ingen. Jag behöver svar. Men det finns inga svar att ge mig, eller tidsperspektiv. De säger att prognosen för CRPS typ 1 är god, vad man nu menar med det. Mina kliniska ögon och hjärna i egenskap av fysioterapeut kan se verkligheten, de kan förstå vad som händer. Det kan inte mitt känslomässiga jag.

Hittills har det varit tuffa dagar på rehabiliterinsmedicinska avdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag misstänker att idag och i morgon som är de sista dagarna inte kommer att bli så mycket lättare. Här har jag fått träffa ett helt team som jobbar med smärta, ett team som har erfarenhet av att behandla patienter med CRPS. Här finns ett väl utarbetat rehabiliteringsprogram för oss med CRPS. Men att åter igen behöva berätta historien om tiden som varit, den tid jag allra helst vill glömma tär på mina obefintliga fysiska och psykiska krafter. Det finns ingen energi kvar i mig. Det är så min verklighet ser ut.

När jag vaknar på morgonen är jag trött, när jag går och lägger mig på kvällen är jag trött och alla timmar där emellan är jag trött. Jag är trött hela tiden. Det kallas för fatigue. Min verklighet är smärta dygnets alla tjugofyra timmar. Min verklighet är en ryggmärgsstimulator, kryckor, rullstol och en stor hög mediciner för att min vardag ska fungera någorlunda. Jag håller hårt i det som får min vardag att går runt. Min verklighet idag är en helt annan verklighet än den jag hade tidigare – en verklighet jag aldrig trodde jag skulle behöva uppleva.

Om jag inte räknar med alla de jobb jag gjort under min uppväxt med att spela fiol under dop, bröllop, begravningar och andra tillställningar var mitt första jobb på just en rehabiliteringsavdelning på sjukhuset. Jag hade precis tagit studenten från det Estetiska programmet musik, klassisk fiol. På rehabiliteringsavdelningen fick jag följa patienter, sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, arbetsterapeuter och fysioterapeuter under vardagen på avdelningen. Där fick jag träffa patienter som varit med om tillexempel en stroke eller ett fysiskt trauma. Alla var där för att träna och må så bra de kunde efter det trauma de varit med om. Och jag fick möjligheten att vara en del av det. Det var ett ärofyllt uppdrag. Under veckorna på rehabavdelningen följde jag speciellt tre patienter, de och den erfarenheten jag fick på avdelningen finns med mig även idag. Jag var framförallt med och hjälpte till under deras träning tillsammans med fysioterapeut och arbetsterapeut, jag gick promenader tillsammans med dem i skogen som låg precis utanför dörren till sjukhuset. Just där och då visste jag att det var just fysioterapeut jag ville bli. Det jag däremot aldrig hade kunnat föreställa mig var att det en dag skulle vara jag som var patient på en liknande avdelning.

Förutom allt det där vanliga – den fysiska och psykiska smärtan och att varje dag känna att min sjukdom blir värre – känns det bra att vara här. För första gången på länge känner jag mig inte malplacerad. Det känns som om att jag har hamnat på rätt plats.

I morgon åker jag hem. Idag har jag de sista samtalen med de professioner som ingår i rehabiliterinsteamet. Idag har jag två samtal inbokade med psykolog och sjuksköterska. Tidigare i veckan har jag träffat rehabläkare, fysioterapeut, arbetsterapeut och psykiater. Jag har även lyssnat på en föreläsning om smärta. Innan jag checkar ut från rum nummer sex på rehabiliteringsmedicinska avdelningen och åker hem till Halmstad i morgon ska jag träffa hela teamet för ett gemensamt möte. Förhoppningsvis kan de hjälpa mig med redskap under en rehabiliteringsperiod att ta mig framåt. Ingen annan kan ”göra mig frisk”, det är bara jag som kan göra det. Men jag behöver hjälp längs vägen. Att genomföra den här resan själv går inte. Jag behöver hjälp, och det så fort som möjligt för att inte gå sönder ännu mer.

En nära vän i min vardag med CRPS

Bara för att jag säger att smärtan är lindrigare nu än den var tidigare känns det som om att många i min omgivning tror att smärtan är bra. Många regerar med ett stort leende och säger ”Så bra!” när jag svarar på dess frågor om nervstimulatorn fungerar eller ej. Leendet. Det gör att jag känner mig missförstådd. Hur ska jag bemöta den reaktionen på ett bra sätt? Vilka ord kan beskriva min verklighet? Jag vet inte. Jag har inte funnit dem än. Inom mig skriker jag högt: ”Du förstår ju inte!!”, men aldrig tillräckligt högt så att andra hör. Jag skriker inte åt andra levande varelser. Aldrig. Istället ger jag min omgivning ett leende, det är så mycket lättare. Ett leende, och tystnad. Då slipper jag förklara den storm som pågår inom mig. Jag vill inget annat än att ni i min omgivning ska förstå hur det är att gå (hoppa!) i mina skor. Men jag vet inte hur jag ska förklara. Vill jag verkligen sticka hål i den bubbla stora delar av min omgivning lever i, den bubbla med tro om att det är så mycket bättre idag än det var tidigare? Det är bättre, men så fruktansvärt långt ifrån bra. Kanske måste jag bli bättre på att berätta om sanningen – hur ska alla andra annars kunna förstå? Ni visar ju en så kärleksfull nyfikenhet och omtanke gentemot mig. Det är jag mycket tacka för. Men hur förklarar man något man själv inte vet hur det känns, något som bara finns där i sin kropp och vardag – något som vänder den upp och ner.

I tisdags var jag åter tillbaka på operationsavdelningen på Angereds Närsjukhus. Denna gång för att få ett permanent SCS-system inopererat. Sladdarna som tidigare gick från elektroderna i min ryggmärg till min högersida av midjan, och sedan kopplade till ett externt batteri är nu borta. De är ersatta av ett permanent system med ett batteri som är inopererad i min mage, på vänster sida. Stimuleringen styr jag själv med en trådlös kontroll. Stimuleringen är inställd enligt konstens alla regler så att den ska passa mig så bra som möjligt. Jag har nu fyra anpassade program som jag alternerar mellan.

SCS-systemet är på dygnet runt. För att jag ska kunna stå upp, dock utan att kunna belasta vänster benet, är jag beroende av att batteriet till stimulatorn är laddat och fungerar. Så illa är det. Även om systemet är aktivt finns det fortfarande stunder då jag blir liggande oförmögen att röra mig på grund av smärtan. Det finns även stunder då tårarna rinner ner för mina kinder. De stunderna är det få personer som ser. Tidigare kom tårarna mycket oftare, nu har det fastnat inom mig. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att de ska komma ut ur mig.

Det kanske inte framkommer tydligt att  jag trots allt är glad. Jag är glad för att stimulatorn hjälper mig i rätt riktning. Det går framåt – två steg fram, ett stort steg bak. Långsamt. Jag är fortfarande kvar på de två nedersta trappstegen i min rehabiliteringstrappa. Där kommer jag nog att behöva stanna ett tag till.

Det har tagit tid för mig att förstå vad som faktiskt har hänt de senaste veckorna. Äntligen, efter lång väntan har jag fått ”min” ryggmärgsstimulator inopererad. Ryggmärgsstimulatorn tar inte bort min smärta. Den har som uppgift att distrahera min hjärna från smärtan, få den att tänka på något annat. Stimulatorn har bidragit till en minskad smärtupplevelse i vardagen. Den hjälper mig framförallt att minska de allra högsta topparna vid smärtgenombrotten. Inte alltid, men oftast. Den har kommit för att bli en nära vän i min vardag med CRPS.

Framför mig har jag nu ytterligare drygt tre veckor då jag inte får vrida eller böja ryggen, eller lyfta tyngre än två kilo. Sedan har jag till min stora glädje inga rörelserestriktioner alls. Nedräkningen har börjat. Jag längtar efter min egen sadhana (yogapraktisering).

Psst! Fortsätt gärna fråga hur jag mår. Jag uppskattar er kärleksfulla nyfikenhet och omtanke. För mig är det svårt att bemöta frågan om hur jag mår men jag uppskattar verkligen er omtanke! Om jag inte orkar prata om det just då säger jag ifrån.

Namatsé ♥︎

Min kropp är inte tillräcklig för att jag ska må bra

Jag lever min vardag uppkopplad till ett batteri. För att jag ska fungera någorlunda är jag beroende av att det är laddat. Jag pratar inte om batteriet i kroppen som kroppens energi- och endorfindepåer. Jag pratar om ett riktigt batteri – ett sådan som finns i klockor, telefoner, datorer och alla andra tänkbara elektronikprylar. Det känns absurt. Jag – min kropp – ska ju vara det batteriet, min rörelseglädje ska hjälpa mig att ta mig framåt i vardagen. Det spelar ingen roll hur jag beter mig, utan batteriet till ryggmärgsstimulatorn (SCS) är jag chanslös. Då vinner smärtan överlägset över mig. Även om rörelseglädjen bubblar inom mig är den inte tillräcklig för att jag ska må bra. Det är frustrerande.

I morgon har det gått tre veckor av testperioden med ryggmärgsstimulatorn. I morgon är det äntligen dags för operation nummer två. Då ska neurokirurgen lägga in den permanenta ryggmärgsstimulatorn i min kropp. De sladdar som under testperioden har gått från min ryggmärg och ut genom huden kommer då att kortas ner och läggas i min kropp. Det externa batteriet kommer att ersättas av ett internt.

För mig har det varit tre långa veckor av nervositet och väntan. Jag har försökt att lyssna på kroppens signaler. Mina sinnen har gått på högvarv. Hur reagerar min kropp på behandlingen med ryggmärgsstimulatorn?

Tidigare har min smärta konstant legat på VAS* 9 och har hela tiden befunnit sig vid bristningsgränsen av vad jag klarar. Gränsen har varit, och är fortfarande, hårfin. Det är inte mycket som ska till för att smärtattacken ska vara ett faktum. Idag, tack vare ryggmärgsstimulatorn varierar min smärta mellan VAS 7-9. Min smärta är fortfarande intensiv och smärtattackerna kommer och går som de vill. Men med hjälp av ryggmärgsstimulatorn har min smärta blivit lite mer positiv. Och när de där attackerna kommer kan jag ta rygmärgsstimulatorn till hjälp. Den botar inte smärtan men den hjälper mig att hantera den. I min värld är det jättebra. Även om smärtan är långt ifrån bra så är jag är nöjd.

I mitt huvud snurrar tankarna ”tänk om...”. Jag är bra på på att tänka så – det kallas för katastroftankar. De är mitt skydd ifall någon motgång skulle komma. Om de skulle komma vet jag inte hur jag ska bete mig gentemot dem. Så det var med glädje jag i fredags tog emot samtalet från sjuksköterskan jag har kontakt med från neuromottagningen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hon hade pratat med neurokirurgen som utefter mina ord och den positiva effekt jag faktiskt upplever av ryggmärgsstimulatorn tagit beslutet att de ska operera in ett permanent system. I morgon.

Jag är nervös. Minnena från föra operationen är fortfarande mycket tydliga. Som tur är kommer jag att vara sövd under operationen, det är jag mycket tacksam för. Så idag står förberedelser inför morgondagen på agendan, bland annat att duscha med Descutan vilket jag även ska göra i morgon bitti och att bädda sängen med rena lakan.

*VAS-skalan är en skala (0-10) som används inom sjukvården för att gradera den upplevda smärtan. 0 = ingen smärta alls, 10 = värsta tänkbara smärta.

Tårar

Tårar är sällan vackra, förutom när dess orsak är lycka. Tårarna av ledsamhet, ilska, besvikelse och ensamhet är smärtsamma. De tar allt det där som min kropp och sinne redan har underskott av och kramar ur den minsta lilla kraft, energi och förhoppning som finns kvar inom mig.

Det många av ni i min omgivning oftast ser är en rakryggad, pigg och glad tjej. Några av er har kanske förmågan att se bakom den där fasaden utan att jag vet om det. Idag blev jag dock både arg och besviken. Jag blev ledsen. Allt det där som syns inåt blev helt plötsligt synligt utåt. Jag klarade inte längre hålla fasaden uppe. Jag var trött på att förminska alla de känslor som fins inom mig.

När jag mår som sämst blir jag överaktiv för att glömma det som händer, eller så gömmer jag mig från allt och alla i min egna vrå. Där gråter jag tårar och skriker av smärta. Jag slår hårt på min kudde, kanske kan smärtan försvinna lite genom de aggressioner som kommer ut? Det gör de sällan. Det som kommer ut är en sådan liten bråkdel av den verklighet som hinns inom mig. Inom mig råder det kaos.

Några i min omgivning har frågat varför jag inte jobbar. Jag kan inte. Men bara 25%? Det är ju bara ett par timmar varje dag. Min största utmaning varje dag är att gå upp ur sängen på morgonen och att stå med båda fötterna på marken. All min energi går åt att hålla reda på vart min kropp och sinne befinner sig just nu.

Jag brukar jämföra rehabilitering med en trappa. Högst upp i trappan är målet – dit jag strävar. I min värld har jag under denna tid befunnit mig i mitten av den, på trappsteget med rörelse. Tack vare ”mina” guldkorn inom vården har jag fåt hjälp att inse att jag inte är där. Jag står på de två nedersta trappstegen. Även om rörelse är viktigt för mitt fysiska och psykiska välmående är det inte det som bör vara mitt primära fokus. Min hjärna har stängt av kopplingen till mitt vänstra ben, och till viss del även min vänstra arm – där av min vänstersidiga neglekt. Min hjärna behöver åter igen lära sig att använda en vänstra sida i vardagen. Idag räcker det att koncentrera mig och titta på en bild av en människa för att panikångesten ska ta över min kropp. Ibland kan att aktivt titta på en annan människa som är i rörelse trigga.

Just nu får jag knappt röra mig på grund av SCS-operationen för två veckor sedan, och så kommer det att vara i några veckor till. Om en vecka blir det förhoppningsvis en ny operation för att ersätta provstimulatorn mot en permanent. Tack vare provstimuleringen av SCS är smärtan lindrigare än tidigare. Den är inte bra, den är långt ifrån bra men ett litet bättre är bättre än ingenting alls. Och det är jag så glad och tacksam över.

Jag längtar tillbaka till mitt jobb och de vänner jag har där. Jag längtar efter en vanlig vardag. Med hjälp har jag börjat inse att det kommer ta tid att vända vardagen på rätt håll igen. Det måste få ta tid. Det jag därför behöver just nu är tid och tålamod.

Difficult roads often lead
to beautiful destinations.

Rörelserestriktioner

En asanas som används mycket inom yogan är ”katen & kon”. Jag gillar den. Att runda hela ryggraden och  låta blicken falla ner mot magen, och sedan svanka ryggen och låta blicken landa i taket . Det är en mjuk rörelse med ett ständigt flöde, det finns ingen början eller slut, bara en fortsättning. Men jag får inte. Varför är det så? När någon säger att jag absolut inte får göra något, då vill jag inget annat än att göra just det jag inte får göra. Alltid!

Idag har det gått nio dagar sedan operationen. Idag är ingen bra dag alls. Igår bytte jag program från det toniska programmet som jag har på då och då under dagen och känns som en behaglig pirrande känsla i mitt vänsterben, till ett program som jag själv inte känner något av men som ändå stimulerar mitt nervsystem. Det programmet ska jag ha på dygnet runt.

Igår kväll när jag skulle sova kändes det helt okej. Smärtan var under kontroll. Men i natt har jag sovit sämre än vad jag gjort på länge. I morse när jag vaknade var smärtan värre än vanligt. På förmiddagen rann tårarna ner för mina kinder av smärta och förtvivlan. Jag är van vid det. Det är inte så det ska vara men det är så min vardag ser ut, mycket smärta och många tårar. Jag tycker att det känns konstigt att ha ryggmärgsstimulatorn inställt på ett program som jag inte känner. Sjuksköterskan jag pratade med idag sa att troligtvis är graden av stimulering för högt inställd, att det är därför som jag känner en ökad smärtnivå, och att jag därför ska sänka stimuleringsnivån. Jag gjorde som hon sa och hoppas nu på att smärtan ska lugna sig. Om smärtan inte har minskat inom ett par timmar ska jag sänka den ytterligare- Jag ska inte få mer värk av behandlingen., det resonemanget känns logiskt. Men det känns fortfarande konstigt att min smärta påverkas negativt av något som händer i min kropp som jag själv inte känner. Kroppen är konstig. Ju mer jag lär mig om den, ju mer inser jag att jag inte kan och inte förstår.

Framför mig har jag sex veckor med rörelserestriktioner. Eller, det har gått drygt en vecka, så jag har fem veckor kvar. Sedan kommer jag förhoppningsvis inte ha några rörelserestriktioner. Förhoppningsvis. Det kryper av rastlöshet i min kropp. Jag var inte speciellt mobil innan operationen, men då kunde jag i alla fall jobba med min överkropp. Nu får jag inte ens göra det. Röreslerestriktionerna är strikta. Jag får inte böja, vrida eller rotera ryggen, inte heller lyfta mer än två kilo. Men jämför man min nuvarande situation med intensiv kronisk smärta är sex veckor ingen tid alls. Och om får jag välja mellan kombinationen inga rörelserestriktioner och den smärtan jag har idag, eller rörelserestriktioner och mindre smärta är valet enkelt – det sista alternativet. Så jag fortsätter med att försöka hålla rastlösheten under kontroll och istället fokusera (ännu mer) på att andas.

Att läsa är att resa

Varje gång jag går hemifrån ligger det alltid en bok i min väska. Man vet aldrig, när man som minst anar det kan det komma en möjlighet att läsa några sidor. Jag älskar att försvinna in i böckernas underbara värld.

Under min sjukdomstid har min förmåga att koncentrera mig och där med att läsa försvunnit. Sist jag läste böcker som jag brukar var under min resa till Hawaii för snart två år sedan. Som alltid när jag reser hade jag packat ner flera böcker i min resväska. Och som de bokälskare jag och mitt resesällskap är spenderade vi många timmar på stranden och vid poolen med varsin bok i våra händer. För mig är att läsa att samla ny energi, och avkoppling från den värld vi lever i. Att läsa böcker är ett intresse jag haft sedan barnsben. Jag är så glad och tacksam gentemot min omgivning som presenterade mig för böckernas underbara värld.

Under den senaste tiden har jag successivt börja hitta tillbaka till att läsa. Jag har fortfarande koncentrationssvårigheter och kan inte inte läsa samtidigt som radion står på eller någon pratar i min närhet. Ofta räcker det att någon är hemma för att jag inte ska kunna koncentrera mig. Jag kan dessutom bli väldigt trött av att läsa. Ibland räcker det med att läsa en sida eller två innan jag somnar av utmattning. Men ibland kan jag läsa flera kapitel. Och det viktigaste av allt – jag kan faktiskt läsa. Och det känns underbart.

Hemma håller jag min bokhylla mycket kär, och traven med böcker som ligger på mitt nattduksbord. Jag kan gå runt länge i en bokaffär. För mig är det rogivande att gå längs hyllorna som är fyllda av böcker, titta på dess bokomslag, läsa rubriken och läsa på baksidan om dess historia. Hemma i min bokhylla finns alltid en, två, och oftast flera bra böcker som ligger och väntar på att bli lästa. Känslan att öppna en bok för första gången och skriva mitt namn i den är obeskrivbar, att sedan börja läsa den och ta in dess historia är fantastiskt. Om jag inte hade haft det jobb jag har som fysioterapeut hade jag gärna jobbat i en bokaffär. Och jag drömmer om att en dag skriva och publicera en bok.

Här delar jag med mig av mina favoritböcker. Kanske har vi samma favoritböcker, kanske finner du inspiration till att läsa någon ny bok? Vilken är din favoritbok?