Att våga tänka om

Jag fick rekommendationen av en smärtläkare att byta läkemedel, Oxikodon (morfin) mot Metadon. Jag var mycket skeptisk och är det fortfarande, osäker är kanske det mest rätta ordet. Jag är osäker. Varför? Jo, jag vet vad jag har men vet inte vad jag får, även om det jag har varesig är hållbart i längden eller nu.

Jag är generellt inte speciellt förtjust i läkemedel, det har jag aldrig varit. Fram till den här historiens början tog jag inte ens paracetamol vid feber och var inte speciellt förtjust i att ta den där tabletten mot åksjuka även om jag hade mycket besvär av illamående då jag åkte bil. Jag har och har alltid haft mycket stor respekt för läkemedel. Men till slut hade jag inte längre något val. Efter mycket om och men följde jag läkarnas ordinationer och tog de läkemedel som de skrev ut till mig i syfte att bl.a. lindra den smärta som härjar i min kropp. Nu är listan med läkemedel alldeles för lång.

I början av året, vid ytterligare ett besök hos en ny smärtläkare som jag blivit remitterad till för en second opinion fick jag alltså rekommendationen att från mitt hemlandsting få en remiss till LARO-mottagningen, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Syftet var byte av läkemedel, med förhoppning om att smärtan ska stabilisera sig. Enligt smärtläkarna kan jag tyvärr inte vänta mig några underverk, men många bäckar små… I bästa fall.

LARO-mottagningen är en mottagning för läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioatberoende (LARO) och finns på flera olika sjukhus i landet. För att bli beviljad behandling på kliniken i Uppsala måste två grundkriterier uppfyllas:
✯ dokumenterat beroende av heroin, morfin eller opium under minst ett år
✯ man ska vara 20 år eller äldre.

Sjukvårdsbesöken är många. Jag drömmer om den dagen då vardagen bara flyter på. Den kommer, det är jag säker på!

När läkaren berättade om sitt förslag gällande byte av läkemedel var min spontana tanke: ”Jag hör inte hemma här!”, men det gör jag. Jag uppfyller båda kriterierna och flera andra för att få klinikens hjälp, vilket skrämmer mig. Jag har ett beroende på grund av de läkemedel jag fått utskrivna av sjukvården, och som har hjälpt mig. Men jag har ett beroende.

Min andra tanke, eller snarare fråga var: Varför just i Uppsala och inte hemma i Halmstad där det finns en motsvarande klinik? Om jag har förstått det rätt är det bara i Uppsala i Sverige som man har en smärtläkare anställd och behandlar dem som utvecklat ett opioidberoende på grund av långvarig smärta – alltså jag!

Varför ska jag byta läkemedel, morfin mot Metadon?
För att slippa den tolerans man utvecklar med tiden vid användande av morfinpreparat. Jag har haft det under flera år och har med tiden tvingats höja dosen för att få en smärtlindrande effekt. Idag tvingas jag att ta höga doser långtids- och korttidsverkande morfin för att få den smärtlindrande effekt jag behöver. Det är ett mycket beroendeframkallande preparat och är svårt att sluta använda när man kommit upp i allt högre doser. Därmed bör sjukvården vara mycket restriktiva med morfinpreparat, speciellt vid användning under längre tid.

Jag har fått okej från LARO-mottagningen i Uppsala och för att under uppskattningsvis sex till åtta veckor läggas in på deras vårdavdelning. Där kommer jag få hjälp med att trappa ut morfinpreparaten och hitta en lämplig dos Metadon, som kan hålla min smärta under bättre kontroll. Det kommer att ta tid och får så göra det. Även om jag är otålig. När man initialt hittat en lämplig dos Metadon kommer LARO-mottagningen i Halmstad att ta över justering av läkemedelsdos och utskrivning av recept.

Det som nu återstår är väntan på svaret till frågan ”När kommer jag att läggas in?”. Det är mycket oklart. Uppsala anser att det bör ske så fort som möjligt och kan ta emot mig inom ett par veckor. Halmstad har däremot sex månader väntetid! Så åter igen får jag stå ut med att vänta, det betyder att jag måste ha tålamod vilket jag absolut inte har. När jag väl har bestämt mig för att jag vill satsa 100% vill jag göra det nu, allra helst igår. Som sagt var, jag vet vad jag har men inte vad jag får. Risken finns ju faktiskt att smärtan blir värre, eller att jag inte mår bra av det tänkta läkemedlet. Vad händer då?

Publicerad av malingerdle

Malin är leg. fysioterapeut, utbildad yogalärare/riverguide (200 h) via Global Yoga och gruppträningsinstruktör (jympa, IndoorWalking m.fl.). Hon brinner för rörelseglädje och älskar att dela den med min omgivning. 2016 drabbades hon av den neurologiska smärtsjukdomen Komplext Regionalt Smärtsyndrom, CRPS och genomgick en vänstersidig transfemoral amputation juli 2019. Under 2019 skriver Malin manus till en bok om hennes upp och nervända vardag med CRPS - "Vägen framåt i en vardag med CRPS".

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: