Multimodal smärtutredning

Runt min vänstra handled sitter ett vitt armband i plast, på det står mitt namn: Malin Karlson Gerdle, och mitt personnummer, 2 maj 1992 och de fyra efterföljande siffrorna. Sedan i måndags är jag inskriven på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Jag är inlagd för en fem dagar lång multimodal smärtutredning, en utredning som är anpassad efter mina behov utifrån min diagnos CRPS. Under veckan har och kommer jag att få träffa smärtläkare, rehabläkare, psykiater, neurolog, arbetsterapeut, fysioterapeut, kurator och psykolog. Jag kommer även att få göra en neurofysiologisk undersökning samt termotest. Hur de går till vet jag inte än, men det finns en första gång för allt.

Det var med blandade känslor som jag i måndags gick innanför dörrarna till avdelningen, det är här jag är i skrivandets stund. Jag behöver hjälp med redskap som förhoppningsvis kan ta mig framåt. Men samtidigt är jag jätterädd, tänk om den hjälp eller förslag på åtgärder som eventuellt kommer att föreslås under utskrivningssamtalet på fredag inte kommer att hjälpa mig i rätt riktning? Då är jag ett steg närmre från att inte kunna göra någonting. Det är en skrämmande tanke. Men som det är just nu går det åt helt fel håll. För varje dag som går blir värken i mitt vänstra ben mer intensiv. För varje dag som går får jag allt sämre funktion i min vänstra arm. För ett par veckor sedan upplevde jag värk då och då, idag är den konstant – som tur är långt ifrån lika intensiv som i mitt vänstra ben. Jag kan inte längre lyfta armen ovanför axelhöjd, jag har tappat kraft och kan knappt hålla min telefon i handen utan att behöva stötta armen.

Allt det här är en främmande värld. Sjukhus, värk och att inte kunna röra mig som jag vill. Att behöva be andra om hjälp, det är långt utanför min comfort zone. Jag trivs bra i min comfort zone – där är det varmt och tryggt, där kan jag stå med båda fötterna på jorden och klara mig själv. Som det är just nu klarar jag inte det. Jag behöver hjälp. Förhoppningsvis kommer jag att få det.

Smärttopparna kommer varje dag, flera gånger varje dag. Ibland stannar de kortare tid, ibland längre. Panikångesten kommer i samband med dem, men även annars med. Det är ingen skillnad från hemma. Hur mycket jag än letar efter tillfällen då jag kan slappna av finner jag inga. Tårarna finns där hela tiden ibland synliga för er som är runt mig, men oftast gömmer de sig på insidan. De tårar som syns är egentligen inte de som är de värsta – det är de som inte syns som gör mest ont, det är de som river och sliter på insidan för att få komma ut. Men av någon anledning envisas tårarna och vill stanna kvar där inne. Igår var en av dagarna då jag blev liggande hela eftermiddagen och kvällen på grund av smärta. Tårarna rann ner för mina kinder. Inom mig finns rädsla och oro – kommer det alltid vara såhär? Som det är just nu finns det inga resurser inom mig som kan hantera min upp och nervända vardag.

Jag vet att det inte är någon annan som kan göra ”jobbet” åt mig, det är bara jag som kan göra det. Men jag behöver hjälp med att hitta de verktyg som kan hjälpa mig att hantera min vardag – det är prioritet ett.

Ändrade planer

Jag hade tänkt att skriva en positiv text. En text som beskriver det fina i yogan, och allt det vackra den ger mig. Eller så hade jag tänkt skriva om alla ni stjärnor som finns omkring mig – ni som hejar i med- och motgångar. Jag hade även tänkt att jag skulle skriva en text där jag delar med mig av det bröd jag brukar baka, det som jag ofta brukar få en hint av mamma när det börjar ta slut. Men jag är inte där. Jag kan inte skriva om det fina i yogan, inte heller om alla ni vackra stjärnor. Och jag kan inte skriva om det recept på det bröd som får min mamma att jubla när hon känner den nybakade doften av. Jag kan inte. Som det är just nu kan jag inte ta hand om det viktigaste i mitt liv – mig själv. Jag kan inte hantera den smärta som äter upp mig från insidan. Jag kan inte skriva den där glada texten, det är inte jag just nu. Jag orkar inte längre spela glad. Det finns inga fler superkrafter kvar i min kropp.

Jag gråter när jag skriver det här. Tårarna har runnit hela eftermiddagen. Vissa stunder har de varit synliga andra stunder osynliga för andra. För mig spelar det ingen roll om jag gråter synliga eller osynliga tårar, det gör lika ont – för mig är de lika verkliga oavsett vad som syns utåt.

Smärtan är som lavan i en aktiv vulkan. Den ligger där hela tiden och pyr och befinner sig hela tiden vid bristningsgränsen av vad jag klarar. Skulle man översätta min ”grundsmärta” till den den inom vården mycket välkända VAS-skalan är det en nia. Min smärta rör sig alltid på en nia, ibland är det 9,0 och ibland 9,9. Aldrig en tia. Den har varit nere på åtta men det var många långa månader sedan… Plötsligt kommer ett vulkanutbrott – smärtgenombrott – och tar med sig allt som kommer i dess väg. Mina smärtgenombrott kan vara en kortare eller längre stund, det är olika från gång till gång. Det finns inget facit eller något specifikt som triggar. Det är bland annat vid smärtgenombrotten som ångestattackerna kommer. Det händer inte sällan som tårarna rinner ner för mina kinder. I vanliga fall har jag en kraftigt begränsad viljemässig kontroll över vänsterbenet, det blir ännu sämre under smärtgenombrotten. Jag blir dessutom yr, ljus- och ljudkänslig, illamående och frusen.

Varför aldrig en tia på VAS-skalan? Den frågan har jag fått så många gånger. Jag har även blivit ifrågasatt om jag verkligen har så ont som jag säger att jag har. De som har ifrågasatt mig säger att jag inte beter mig som en patient med smärta som skattas till VAS 9, eller fått höra meningen ”du är ju inte så dålig så att du ligger ner och inte gör någonting”. Men det  är så det är, det är just så jag upplever min smärta oavsett vad ”alla andra” tror eller inte tror. Och svaret på frågan varför jag aldrig skattar VAS 10? Jag är övertygad om att det alltid finns en smärta som är värre än den jag har i just den stunden. Om jag har skattat min smärta till tio och sedan upplever en smärta som är värre – vilken siffra ska jag sätta då? Skalan går ju bara från noll som är motsvarigheten till ingen smärta alls, till tio som är den värsta tänkbara smärtan.

En bild säger mer än tusen ord. Jag har en bild och flera ord. Det är en bra bild som beskriver den smärta som finns inom mig och inte syns. Meningen med innebörden ”du ser pigg och glad ut” som sägs i all välmening kan göra så fruktansvärt ont. Jag är en teaterapa. Så jag får skylla mig själv. Men för mig är det lättare att visa leendet, än allt det där andra. Visar man det där andra kommer oftast frågorna från omgivningen – de där frågorna jag själv inte har några svar på.

Det blev ingen glädjefylld text idag. Idag blev det ett stort vulkanutbrott. Hur mycket jag än försökte klarade jag inte att stänga inne smärtan och visa leendet. Idag är en av många dagar som jag har blivit liggande i sängen med en oförmåga att röra mig. Och ändå vet jag att det finns så mycket sorg och smärta kvar inom mig som aldrig kommer att få komma ut, för att jag inte vågar möta dem.

Jag vet, det är tufft att läsa om någon annan som inte mår bra. Ibland tar det mer energi än vad det ger, ibland tvärtom. Men jag vill att du ska få möjligheten att läsa – om du vill.

Lokah samastah sukhino bhavantu*

  • * ”May all beings everywhere be happy and
    free, and may the thoughts, words and actions
    of my own life contribute in some way
    to that happiness and that freedom for all”

Ett sammanhang

Jag har varit sjuk länge. I över två år. Men jag har
ändå fortsatt med det som ger mig mest glädje – rörelse.

Foto: Jonas Gerdle

Jag är en Friskis. Av hela mitt hjärta. Som 12 åring började jag på juniorjympa på Friskis&Svettis. Under första jympapasset upplevde jag för första gången rörelseglädje på riktigt. Efter första passet sa jag till mig själv: jag vill också bli jympaledare, jag vill också dela med mig av min rörelseglädje. Jag fortsatte. Varje fredag. Sedan blev det mer, mer och mer. Jag provade andra jympapass och andra träningsformer. En dag blev jag funktionär, jag hjälpte till före, under och efter passen. Ledaren som ledde passet jag hjälpte till på är idag en av mina kära vänner. Hon har inspirerat mig till att fortsätta framåt i både med- och motgångar. Det var även hon som fångade mig den där dagen i våras då kroppen gav mig ett hårt knytnävsslag i magen och jag föll hårt mot golvet.

Som 15 åring gick jag Friskis instruktörsutbildning och blev jympaledare och en av Friskisföreningarnas yngsta gruppträningsinstruktör. Jag kände mig aldrig liten. I Friskis spelar åldern ingen roll. Alla är välkomna, som den person man är. Åldern är bara en siffra. Det som däremot räknas är rörelseglädjen.

I år firar jag tio år som instruktör på Friskis. För mig är det stort. Det är en ära för mig att vara en del av Friskisfamiljen och Sveriges största ideella idrottsförening – som motionär och funktionär.

Foto: Jonas Gerdle

Min roll som funktionär idag är inte den samma som den var då. Då var jag i träningssalarna och ledde jympa, IndoorWalking, dans (lova att inte berätta det för någon!), juniorjympa och familjejympa. Jag har under åren som gått fått förmånen att leda våra yngsta, äldsta och alla motionärer där emellan i träning, och dela med mig av min rörelseglädje till dem. Det var även Friskis som öppnade mina ögon för det yrke jag har idag – fysioterapeut. Idag supportar jag våra instruktörer när det gäller musik, pulssystem och intranät, jag är ansvarig för instruktörerna i  IndoorWalking-gruppen och leder yogapass ibland. Jag älskar att få vara en del av en ideell idrottsförening och en del i den stora Friskisfamiljen. Tack för all glädje som ni delar med er av till mig!

Happy hips and a strong mind

Under min uppväxt hade jag ett mål i sikte – jag skulle bli professionell musiker. Jag spelade fiol. Mitt mål var först och främst att provspela till musikgymnasiet och komma in, sedan gå ett år på folkhögskola för att förbereda mig inför provspelningen till musikhögskolan där jag skulle ta examen, och sedan provspela till en orkester. Det var även i den miljön jag delvis växte upp i. Min mamma var professionell musiker. Hon inspirerade mig. Jag gillar den världen. Det är en tuff värld, men ändå familjär. Mamma jobbar inte som musiker idag, hon har valt en annan väg att gå. Men med mig har jag så många fina minnen, och vänner kvar i den välden.

Flera timmar varje dag ägnade jag mig åt min stora passion. Jag övade på teknik i både min höger- och vänsterhand, jag spelade skalor, etyder och musik av flera olika tonsättare från olika epoker. Jag älskade att bryta ner ett stycke i tusen delar och traggla dem om och om igen. Jag spelade i olika orkestrar, med kvartetter, trios och alla möjliga olika sammanhang. Jag åkte på läger på somrarna. Jag provspelade och kom in på estetiska programmet musik med inriktning klassisk fiol på gymnasiet. Jag varvade de obligatoriska ämnena som matte, naturkunskap och svenska med musikhistoria, ensemble, kör, musikteori och enskilda fiollektioner. Jag levde för musiken. Gymnasietiden var tre fantastiska år, fyllda med mycket kärlek till musikens underbara värld.

När jag då fick frågan (eller det var snarare ett påstående) av mina lärare om vilken skola jag skulle söka vidare till efter jag tagit studenten var mitt svar ”nej”, jag kände mig färdig med att spela fiol. Jag ville istället gå en annan väg. Min dröm hade flyttats från musikens värld till att bli fysioterapeut. Sagt och gjort. Jag sökte till fysioterapirogrammet men kom inte in. Istället valde jag att följa min andra dröm, jag flyttade till Malmö för att läsa till sjuksköterska. Det var en tuff termin. Psykiskt mådde jag inte alls bra. Men jag kämpade på och sista anmälningsdagen för vårterminen bestämde jag mig – jag försöker en gång till, blir jag inte antagen är det inte meningen att jag ska bli fysioterapeut. Jag fick det glädjande beskedet att jag blivit antagen till fysioterapiprogrammet, eller sjukgymnastprogrammet som det hette då (vi har bytt yrkestitel) vid Umeå Universitet.

Idag lever jag det som blivit min dröm. Jag bor i Halmstad, mitt ”hemma”. Jag jobbar på Strandhälsan, ett gym och rehabiliteringscenter i Falkenberg. På min fritid är en aktiv funktionär i den ideella idrottsföreningen Friskis&Svettis i Halmstad där jag leder gruppträningspass, är ansvarig för alla IndoorWalkinginstruktörer och gör lite allt möjligt i föreningen. Jag har en underbar familj här hemma och i Norge, jag har fantastiska vänner, arbetskollegor och för mig än så länge okända människor i min omgivning som verkligen bryr sig och delar med sig av sin styrka och glädje när jag behöver den som mest. Det kanske låter klyschigt, men jag är så otroligt nöjd med det jag har – jag känner mig glad och tacksam för det jag har, trots en upp och nervänd vardag.

Jag spelar inte längre fiol. Jag har den kvar. Men jag känner ingen lust till det. Jag har inte släppt den världen helt, det kommer jag aldrig att göra. Jag älskar att gå på konserter, och det händer mer ofta än sällan som klassisk musik spelas ur mina högtalare. Min syster lever just nu den dröm jag en gång hade. Hon studerar vid musikhögskolan, klassisk fiol. Jag ser mycket upp till henne – min lillasyster, jag älskar dig, du är stark och modig. Och jag har så många fina vänner från den världen, både från min tid tillsammans med fiolen, och min mammas karriär inom musiken. Jag saknar det inte, det är en del av min historia.

I måndags möttes min nuvarande värld med den jag som barn drömde om, det var fantastiskt. Det var en underbar känsla! Jag fick då äran att assistera yogaläraren och musikern Lene Skomedal under en workshop i yoga för musiker. Workshopen hölls på den mysiga yogastudion YogaYama i Haga, Göteborg. Temat för workshopen var ”Happy hips and a strong mind”. Det var en ära att få vara del av yogisarnas stund på mattan. För några var det här första mötet med yoga, andra har mer erfarenhet. Alla hade sin historia med sig i bagaget men vi alla hade något gemensamt – kärleken till musik och till våra kroppar och sinne.

”The biggest adventure you can ever takes is to 
live the life of your dreams”
– Oprah Winfrey –

Jag vet inte vad jag ska säga

Det är alla ni som står mig närmst som får ta emot smärtan, alla tårar och förtvivlan – allt det där som jag inte orkar bära själv. Jag försöker att hålla det inom mig. Jag försöker att skratta och le. Vanligtvis är det just den bilden många av er får se. Egentligen är det nog inte det bästa sättet att hantera min situation på. Men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Vilka ord jag ska jag använda för att förklara det som inte går att förklara.

En kväll tidigare i veckan blåste den där stormen som finns inom mig upp till en tornado. Den tog över hela mig. Det var som om att det inte var jag som styrde över mig själv. Oftast är det mina föräldrar som får ta emot mina tårar, så var det även den här gången. Jag var arg, ledsen och besviken på mig, på min kropp – på den situation jag befinner mig i. Smärtan gick inte längre att styra. Jag balanserar hela tiden på kanten vid ett stup, vilken sekund som helst kan jag trilla över kanten. Det räcker med en knappt märkbar vindpust för att jag ska falla, en vindpust som inte ens är tillräckligt stark för att få ett löv att lätta från marken. Jag har fallit många gånger. Varje gång har jag blivit uppfångad av min omgivning. Men för varje gång upplever jag att det blir svårare att resa mig upp. Jag gör allt för att det inte ska synas, det som härjar inuti min kropp. Huruvida allt det här syns utåt vet jag inte.

Många av er frågar hur det går. Ger mig varma leenden och kramar. Och flera av er beter er som om att allt är precis som ”vanligt”. Det uppskattar jag. Jag uppskattar er vänlighet och nyfikenhet, er förmåga att låta jag vara jag. Men ibland orkar jag inte svara. Jag vet att frågorna från er är av välmening. Men flera gånger är era frågor de samma som mina – frågor jag själv inte har något svar på. Fortsätt gärna fråga. Men ta inte åt er om jag svarar att jag inte orkar prata om det just då. Jag har blivit bättre på att säga ifrån när jag inte orkar prata om det. Och det är jag mig själv mycket tacksam.

Det är mina föräldrar som brukar få ta emot mina tårarna, speciellt min mamma. Det är de som träffar mig varje dag. De får stå ut med så mycket, så många saker jag önskar de skulle slippa att se. Men jag behöver någon som står där, som tar emot mig när jag faller. Och det är jag mina föräldrar och min lillasyster evigt tacksam för. Vad som än händer vet jag att de finns där, även ni andra i min omgivning.

Jag gråter när jag skriver detta. Inom mig finns sorgen och saknaden över det som varit och det som är nu. Jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag. Det här är ett tomt skal av någon som liknar den Malin jag egentligen är.

En vän sa: ”jag vet inte vad jag ska säga…”. Oftast är det inte orden som är det viktigaste. Det är närvaron. Den närvaron betyder så mycket för mig. Tack! ♥️

Yogans magi

Jag grät mig till söms igår. Smärtan. Jag är van vid det. Det händer mer ofta än sällan. Det är min vardag. Det är så det är. Jag försöker att göra det bästa av det, att hitta de ljusa stunderna i en vardag som är ganska mörk. De finns. Om än mycket korta stunder. Men de korta stunderna är guld värda.

”Alla dagar kan inte vara en bra dag,
men det finns något bra i varje dag”

Det är ord jag valt att ta med mig in i 2018. Det var också temat på gårdagens yogaklass. Fyrtiofyra yogis gjorde mig sällskap på yogamattan igår kväll. Wow! Det var magi. Hela salen var fylld av energi, och glädje. Min fysiska och psykiska smärta fanns där, precis som alltid. Hur jag än gör finns den där och håller mig sällskap, som en oönskad gäst som aldrig vill gå. Men för en gångs skull var det inte smärtan som gjorde att jag ville gråta. Det var glädje. Det var yogans magi.

Jag känner mig glad och tacksam, det är en ära att få leda en yogaklass. En ära att få leda människor genom en stund av stillhet och närvaro. Alla på sitt sätt, utefter deras förutsättningar. Jag är jag och du är du. Vi är alla olika och har vår unika historia med oss i bagaget. Jag vet inte varför just du har valt att rulla ut din yogamatta just den stunden. Men jag vet att du vill vara där just nu.

Gårdagens klass var yoga mind. Det är Friskis lugnaste pass, men det viktigaste. Högintensiv träning i alla ära, kroppen behöver det med. Men för att klara vardagen behöver vi kunna landa i oss själva och lämna jobbet på jobbet, hemma i hemmet och ibland behöver vi även kunna lämna allt utanför oss för att gå in i oss själva och hitta lugnet. Hitta jaget. Hur viktigt det än är att tjäna pengar, ta hand om dina nära och kära och sköta om hushållet är det allra viktigaste att du mår bra inuti dig själv. Gör du inte det kan du inte heller ta hand om din omgivning.

Ge dig själv en stund varje dag att bara vara du. Att fundera över vad som gör just den här dagen, eller stunden, till något bra. Allt kan inte vara lycka och glädje. Livet består av kontraster, det är just det som gör att mörker är mörker och lycka är lycka.

Jag är fast i yogans underbara värld. Och här tänker jag stanna länge.

Tacksamhet

Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur vänsterhänt jag faktiskt är. Jag har alltid tänkt att jag använder höger och vänster lika mycket. Ha! Tji fick jag. Det gör jag inte. Det har jag märkt nu när smärtan även kommit till min vänstra arm, och nedsatt kraft. Hela min vänstra sida, även bålen, upplever jag som svagare än höger. Tydligen tycker min kropp att det inte räcker med smärta i mitt vänstra ben, ett ben som reagerar som en pares. Jag vill tro att smärtan i min vänstra arm orsakas av överbelastning. Men om jag ska vara ärlig, jag är jätte rädd för att CRPS har spridit sig. Om den har det kan man i nuläget bara gissa sig till.

Jag har fått ge upp kryckorna när jag är ute. Efter åtta månader fick jag kapitulera. Jag har nu fått en aktiv rullstol för att lättare ta mig runt. Om det är så mycket lättare vet jag inte. Det belastar min arm. Och jag blir frustrerad över alla trottoarkanter som kommer i min väg. I tisdags blev jag hindrad av en hiss som inte fungerade, så jag fick inte prata med min psykoterapeut, istället kom hon ner och vi bokade en ny tid till nästa vecka. Men min ena fysioterapeut räddade mig. Hon lyssnar och finns här för mig. Hon är inte rädd för de tårar som rinner ner för mina kinder, hon vågar möta dem. Hon vågar möta mig för den jag är. Hon är den rätta personen för mig just nu.

Jag vill dela en viktig sak med er. Jag har skrivit det tidigare men det är något som tål att upprepas många gånger om. Jag är glad och tacksam för den hjälp jag har fått och får just nu från sjukvården. Jag haft tur att få träffa många fantastiska människor som verkligen gör allt de kan för att jag ska ha det så bra jag kan just nu. Det går inte alltid så fort jag önskar. Men jag upplever att det oftast inte är människornas fel, det är systemet. Och tyvärr har jag träffat några nötter, men jag vet också att de har hjälpt några av mina vänner och det är jag mycket tacksam för. Troligtvis var det så att min och nötternas personkemi inte stämde, att vi inte förstod varandra. Så ännu en gång, och jag upprepar det gärna många gånger, jag är så glad och tacksam för alla de guldkorn från sjukvården som finns runt omkring mig.

Vardagen

När jag vaknade efter operationen i maj kunde jag inte röra mitt vänstra ben. Just där och då orkade jag inte bry mig om det, istället somnade jag om igen. Anledningen till att jag inte kunde röra mitt ben var en ortos som var låst i sträckt läge. När jag första gången i medvetet tillstånd pratade med ortopeden berättade han att jag skulle ha den dygnet runt i två veckor, sedan på natten i ytterligare två veckor. Okej. Då använder jag kryckorna i två veckor, sedan behöver jag dem inte längre – sa jag hoppfullt och såg mig swisha runt på min landsvägscykel i ett vackert höstlandskap. Han sa att jag kanske skulle behöva dem lite längre än så. Okej då, tre veckor. Tänkte jag. Tre veckor, sedan kommer jag inte behöva dem längre. Tre veckor blev en månad, som blev två, tre… åtta månader. Idag är firar jag och kryckorna åtta månader tillsammans. Och igår blev kryckorna en rullstol. En aktiv sådan. Vad hände? Det var inte det här som var min plan.

Jag behöver den. Rullstolen. Jag inser det. Min kropp vill inte samarbeta med mig. Det är inte ”bara” smärta i knät. Hela min kropp består av smärta. Fysisk och psykisk. Men jag vet inte om jag är redo för rullstolen, om vi är redo för varandra. Jag försöker att bli vän med den, att successivt vänja mig vid den – och den vid mig. Men det är en vänskap som jag just nu inte kan förlika mig med. Det är tufft. Det var inte såhär jag hade tänkt mig min vardag. Men det här är väl det som kallas livet, man kan inte alltid få det precis som man vill. Det man där emot kan göra är att försöka göra det bästa av situationen, att göra min vardag så bra den kan utifrån mina förutsättningar. Just nu. Jag försöker. Jag gör det bästa jag kan, även om jag många gånger rasar ihop i förtvivlan.

GlobalYoga

Magi. Jag tror att det är just det ordet som bästa förklarar den helg som varit. Jag kan inte komma på en bättre förklaring. Magi. Just nu svävar jag av lycka på små moln i den yogiska världen. Och jag hoppas jag kommer att stanna här för evigt, jag trivs mycket bra. Jag är glad och tacksam för att jag vågade ta steget att skicka in ansökan till GlobalYogas yogalärarutbildning.

Jag har tillbringat min helg i den mysiga yogastudion YogaByLink i Mölnlycke. Jag har levt och andats yoga från tidig morgon till sen kväll – fredag, lördag och söndag. Jag har till och med drömt om både hundar, kråkor, kobror, katter och delfiner… Och i mina tankar har det snurrat olika asanas (positioner) med tillhörande namn på sanskrit, och massor av annan spännande kunskap. Helgen var starten på min resa som yogalärare. Nu är jag på väg! Jag hoppas att resan blir lång, det finns så mycket spännande som jag vill utforska. Till min hjälp har jag två fantastiska yogalärare som med stor entusiasm delar med sig av den värdefulla kunskap och erfarenheter de har från sin yogavärld.

Jag är inte hel. Jag är halv. Inte på riktigt men det känns så när jag inte kan använda mitt vänstra ben. Jag har tvivlat många gånger på om jag kommer att klara av den här resan. Men lika många gånger som jag har tvivlat har jag trott på mig själv. Yoga är till för alla, i ordet ”alla” är även jag inkluderad.

Det är lätt att tro att det är handstående, huvudstående, kråkan, bryggan och andra mer eller mindre avancerade asanas som är yoga. Det är det. Men bara en liten del. Yoga är så mycket mer. Så mycket vackert. Så många fina stunder. Yoga är mer än asanas, mer än ett specifikt mål – det är helheten. Det är ett flöde som sker genom hela dagen. Och om vi vågar lyssna på oss själva kommer vi inse att vi alla är unika. Om du vill ta till dig yogan som en del av dig finns det något som passar dig. Det enda du behöver göra är att vara lyhörd gentemot dig själv. Det är inte ”bara”, det är en ständigt pågående process. För varje sekund som går samlar vi nya värdefulla erfarenheter som gör oss till den vi är. Min yogalärare Sofia Löfstaf sa några mycket vackra ord som jag tog till mig på en gång: ”Den som ställer sig på mattan med respekt för sig själv är en avancerad yogi”.

Nu är jag hemma igen. Att komma hem till verkligheten känns overkligt. Som om att kastas in i något jag inte är beredd på, som att bli knuffad på ett löpband som går i maxfart. Typ. Ändå har jag inte så mycket inplanerat under dagarna än diverse besök inom sjukvården då mitt fokus just nu är att bli så fysiskt och psykiskt stark jag kan bli. Min uppgift är att ta hand om mig själv – att lära mig ta hand om mig själv.

Just nu är den här yogalärarutbildningen först och främst för mig själv, att ge mig tid och redskap att utveckla min kropp och mitt sinne. Att hitta ro i den jag är. Jag är på väg framåt men vägen är hal och slingrig, med många toppar och djupa dalar. Längs min väg hoppas jag att jag kan hjälpa någon annan som är i en liknande (eller helt annorlunda) situation som jag. Varför uppfinna hjulet två gånger? Varför ska vi inte ta hjälp av varandra när vi ändå är vid varandras sida? Det är svårt att både be om och ta emot hjälp, det tycker i alla fall jag. Och vi (jag!) kan känna oss ensamma. Men hur man än vrider och vänder på det finns det ganska många fler människor på denna jord. Så helt ensamma blir vi aldrig, varken man vill det eller ej.

Som uppgift till vår nästa träff i februari ska vi bland annat utföra vår egna dagliga sadhana, yogapraktisering. Min intention för den är att våga rikta blicken mot mig själv, mot mitt sinne och våga vara den jag är just nu – utan att längta efter det som varit och det som eventuellt kommer. Som Eckhart Tolle skrev i boken ”Lev livet fullt ut”: det enda vi vet är just nu. Jag har svårt för att vara i stunden, jag är oftast i det som varit eller det som kommer. Och när det händer något psykiskt obehagligt blundar jag hårt i hopp om att det ska försvinna igen, jag önskar att jag istället skulle våga möta det – om än för ett kort ögonblick. Ett exempel är panikångestattacker. Jag jobbar på det, själv och med professionell hjälp. Jag kommer även att fokusera på rot- och maglåset, två viktiga delar för att vi inte ska skada oss på och utanför yogamattan. Och andas, det är lätt att glömma.

Namasté ♥︎

En dröm går i uppfyllelse

För mig känns det som om att ingenting händer, i alla fall inte åt rätt håll. Trenden med fysisk och psykisk smärtan går åt helt fel håll. Trots det har jag packat min ryggsäck med yogamatta, bolster, kurslitteratur, ögonkudde, yogakläder och mediciner för fem dagar. Ortosen är på, annars hade jag nog inte kunnat stå upp över huvud taget. Smärtan är mer än oacceptabel. Den ligger så nära bristningsgränsen som det bara går.

Just nu sitter jag alldeles stilla i min lillasysters säng. Jag vill inte röra mig. Tänk om smärtan blir värre, hur ska jag hantera den då? Men jag trivs bra här, hos min syster. Hon ger mig kraft, energi och styrka. Hon ger mig kärlek. Jag vet att många säger att deras syskon är de bästa, men min är det på riktigt! Jag har den bästa lillasyster jag kan ha. Vi är olika på många sätt, vi är mer olika än lika. Vi vet båda precis hur vi kan reta varandra, och det är roligt att göra det ibland. Lillasyster, jag vet att du vet men jag vill säga det igen:

Jag är stolt över dig, över den du är och
att du vågar följa dina drömmar.
Du är mitt allt. Jag älskar dig! ♥︎

Jag är i Göteborg. Den yogalärarutbildning jag ska gå börjar först i morgon. Jag kom igår, då var jag på ett besök hos en fysioterapeut med stor erfarenhet om patienter med långvarig smärta. Emotionellt var det ett jobbigt besök. Det är svårt att prata om min nuvarande situation, om det som händer i min kropp – fysiskt och psykiskt. Det kändes som om att hon tog emot det jag berättade på ett bra sätt, och vågade trösta när mina tårar började rinna ner för kinderna. Hon vågade möta mig för den jag är. Hon sa de magiska orden som gjorde att jag fick förtroende för henne: ”Jag kan inte förstå, men jag kan tänka mig…”. Resultatet av besöket blev nya direktiv angående träningen – ingen rehabträning för knät under de två kommande veckorna. Det känns konstigt att inte rehabträna, det har jag gjort flera gånger varje dag i över ett år. Men som tur är har jag yogan att fokusera på istället. Jag ska även välja ett moment i vardagen då jag ska försöka att tänka på det jag gör, istället för smärtan. Medveten närvaro. Det känns svårt. Smärtan är med mig vad jag än gör. Jag får aldrig vila från den. Aldrig. Jag ska försöka. Jag har jätte svårt för att koppla bort den, den finns alltid där och försöker ta all min uppmärksamhet. Jag har valt momentet att borsta tänderna.

Från och med igår ska jag alltså inte göra någon rehabträning. Det är för att kunna utvärdera hur knät reagerar på den förändringen. Kanske blir det bättre, sämre eller kanske blir det ingen skillnad alls. Det blir en omställning både fysiskt och psykiskt. Nu känns det skönt att jag har yogan att fokusera på. Min tanke är även att ge ännu mer kärlek åt den stabiliserande träningen, i den mån det går.

Jag känner mig nervös inför yogalärarutbildningen. Och spänd. Och nyfiken. Jag vet att jag inte kommer att kunna göra allt. Jag vet också att smärtnivån är värre än någonsin tidigare och att min koncentrationsförmåga är i botten. Helt ärligt, jag mår inte alls bra. Men yoga är ingen prestation. Yoga är yoga, den är till för alla – för den du är just nu. Det finns lika många sätt att utöva yoga som det finns yogi/yogini på denna jord. Det finns inget rätt eller fel. Och det tycker jag är så fantastiskt. Så egentligen finns det ingenting att vara nervös för. I morgon kommer min dröm att slå in, min väg till yogalärare kommer att börja på ”riktigt”. Vilken tur att det trots allt finns små ljusglimtar i min upp och nervända dag med CRPS.