Att göra något annat

Min smärta och rörelsehinder kom inte på grund av ett trauma. Det har sakta smugit sig på och successivt gjort mig sämre – fysiskt och psykiskt. Jag är van vid en aktiv vardag. Att springa, cykla, hoppa och gå… Jag älskar att känna ruset av träningsendorfiner i kroppen. Men just nu kommer jag inte åt dem. Hur mycket värme och kärlek jag än finner i yogan, kan det inte ersätta ruset av träningsendorfiner efter till exempel en löprunda utomhus. Det är inte samma sak. Det är två olika aktiviteter som jag värdesätter högt.

Jag kan inte acceptera att det är såhär min vardag ser ut just nu, och med största sannolikhet kommer att göra under en lång tid framöver. Kanske resten av mitt liv. Kanske inte. Med tanke på ovissheten hur framtiden kommer att bli försöker jag att hitta andra aktiviteter som fyller min vardag, och ger mig tid för återhämtning – precis som fysisk aktivitet gjorde tidigare.

Kreativitet. Som barn kunde man nästan alltid hitta mig sittandes vid mitt skrivbord fokuserad på något pyssel. Mina föräldrar uppmuntrade det kreativa. Jag och min syster fick ofta små presenter i form av pennor, block och böcker. Det är ett intresse som har följt mig under min uppväxt och är fortfarande lika viktigt för mig. Att skapa. Idag målar jag gärna i målarböcker. Gärna med akvarellpennor i flera olika färger och nyanser. När jag väl sätter mig ner för att måla en bild kan timmarna passera utan att jag lägger märke till det. På ett positivt sätt.

Läsa. Min bokhylla hemma blir allt fullare ju längre tiden går. Den första boken jag kommer ihåg som jag fick var Alfons Åberg. Det var en present från min farmor. Hon läste gärna böcker för oss barnbarn. Idag läser jag mest romaner och biografier. Böcker är ett intresse som jag delar med farmor.

Skriva. Jag skriver varje dag. Dagbok, en bok och blogginlägg. Långt ifrån allt publiceras här, största delen hamnar i Word-dokument på datorn. Det är mitt sätt att uttrycka mig på. Mina dagböcker är långa romaner. Med händelser i mitt liv och tankar. Jag upplever att det är svårt att skriva ner mina tankar, men det är så mycket lättare än att uttrycka dem i tal. Jag har alltid varit vän med det svenska skriftspråket.

Baka. Jag bakar bröd. Det finns ett lugn i att knåda ihop en deg och smaksätta den med olika smaker. Se den jäsa och sedan bli till färdiga frallor eller limpor. Jag bakar oftast matbröd, men ibland även sötsaker. En stående favorit är nötbollar. Morotskaka, cheesecake, småkakor eller en vit kladdkaka smaksatt med saffran är inte heller fel. Det tar inte många minuter att göra nötbollarna, det är enkelt men så gott! Och de går att variera i det oändliga! Vill du ändå ha ett recept? Jag skriver det längst ner i inlägget. Med tanker på att jag aldrig använder ett recept när jag gör smeten till nötbollarna är måtten ungefärliga.

Yoga. Den har blivit en mer viktig del i min vardag under denna tiden. Tidigare har den funnits där. Jag har tagit den till mig som en alternativ träning till framförallt konditionsträningen. Nu är den min vardag. Och den är här för att stanna. Jag har svårt för att hitta lugnet inom mig. Jag är rädd för att hitta det och slappna av, landa i mig själv. Vad händer om jag slappnar av på riktigt och sedan bryter ihop? Hur ska jag orka resa mig upp igen? Trots det försöker jag. Jag försöker jättemycket. Med hjälp av yogan tror jag att jag successivt närmar mig ett lugn inombords, om än med små tassande steg.

Att göra något roligt. Jag fick ordinationen ”att göra något roligt” av en smärtläkare. Jag tittade frågande på honom. Vad då, göra något roligt? Jag har funderat länge över vad han egentligen menar. Nu vet jag vad jag ska göra som är roligt. Jag har svaret! Jag ska gå en yogalärarutbildning i vår med start i januari. Kursböckerna har kommit. Jag läser dem med en stor nyfikenhet. Det är inte lätt. Min koncentrationsförmåga spelar mig ett rejält spratt. Men jag delar upp det i korta sekvenser. Och jag tycker att det är så roligt! Det är med glädje som jag dyker djupare in i yogans underbara värld!

Recept:
Nötbollar
(ca 12 st)

2 nävar mandlar
1 näve cashewnötter
1 dl havregryn
4 msk kakao
ett par nypor flingsalt
14 st urkärnade dadlar
ca 1,5 dl svalnat kaffe
kokos, att rulla i

Mixa mandlarna tills de blir grovt hackade, häll i cashewnötterna och mixa några varv till. Tillsätt resten av ingredienserna och mixxc tills det blivit en smet. Om smeten blir för torr kan du tillsätta lite vatten. Forma smeten till bollar i önskad storlek. Rulla i kokos.

Nötbollarna förvaras i en lufttät burk, i kylskåpet.

Lycka til!

 

Dagens ros

Jag är både arg, ledsen och besviken. På min kropp. Jag borde inte vara det. Jag vet. Men jag är det ändå. Känslor går inte att styra över. Att jag har fått diagnosen CRPS konstaterad är ingenting som jag har kunnat påverka. Svaret på frågan som jag har ställt till så många om varför just jag är: det finns inget svar. Jag har inte gjort något ”fel”. Det bara blev så. Jag hade otur.

Mitt uppe i alla känslor känner jag en stor tacksamhet gentemot de fantastiska människor som jag hittills har träffat i vården. Fysioterapeuter, arbetsterapeuter, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, studenter, psykiater, psykologer, kuratorer och administrativ personal. De har visat empati och respekt, gett mig ett professionellt bemötande – men ändå personligt. Vi har skrattat tillsammans och jag har blivit tröstad i stunder då tårarna har runnit ner för mina kinder. Jag har blivit sedd för den Malin jag är just nu.

Ingen har tagit för givet att jag har vetat allt, bara för att jag jobbar i vården. Jag har fått förklaringar, i vissa fall precis de jag själv skulle gett till en patient. Jag vet inte hur det är för dig, jag vet hur det är för mig. När man är i situationen då man behöver hjälp spelar det ingen roll hur mycket kunskap man än har, det är svårt att applicera kunskapen på sig själv. Jättesvårt.

Det har funnits stunder då jag har varit arg och ledsen för ovissheten, alla frågetecken och för att det tar så lång tid. Och frustration över att ”ingenting” hjälper, istället för att jag blir bättre blir jag istället sämre. Jag har många gånger tänkt att jag behöver hjälp nu, inte om flera veckor eller månader! Men det är oftast inte människorna i vården som det är ”fel” på. Det är systemet. Människorna vill, men inte systemet. Det är i alla fall min uppfattning.

Jag har även mött människor i vården där vår personkemi inte har passat med varandra. De kontakterna har jag avslutat då jag upplevt att jag inte får den hjälp eller det stöd som jag behöver. Då är det bättre att den personen får lägga sin tid, energi och kompetens på någon annan patient som behöver och är mottaglig för den hjälp som personen kan erbjuda. För mig är personkemin viktig, för att jag på bästa sätt ska kunna ta till mig av den hjälp som personen erbjuder. Vården är inget undantag, så är det även i vardagen – vi passar mer eller mindre bra ihop med olika människor. Vi är alla människor, individer med känslor och erfarenheter med oss i bagaget vilket gör att vi trivs bättre tillsammans med vissa än andra.

Tack, för all den positiva energi ni ger mig i min upp och nervända vardag. Ni är guld värda!

Säng 8:2

Smärtan är outhärdlig. Inom mig skriker och gråter jag av smärta. Hela tiden. Jag vet inte hur jag ska hantera den. Jag vet inte hur jag ska bete mig gentemot den. Ska jag välkomna den med öppna armar och be den att bli min vän?  Eller ska jag be den fara och flyga långt bort där ingen någonsin kommer att hitta den? Vad ska jag göra? Jag vet vad jag vill göra, det sista alternativet. Men vilket är det bästa alternativet? Alla säger olika. Någon säger att jag är för snäll mot smärtan, en annan att jag provocerar för mycket och en tredje säger något helt annat. I mitt fall verkar ordet ”lagom” gälla bäst. Men vad är lagom?

Under veckan som gått har jag varit inlagd på vårdavdelningen för hjälp med smärtlindring och rehabilitering i väntan på fortsatta åtgärder. Det var det bästa alternativet just nu. Det har varit en turbulent vecka med många känslor. Många toppar och dalar – några små kullar och många djupa dalar. Jag har skrattat och gråtit. Gråtit på grund av smärta, ovisshet och frustration. Skrattat åt den här situationen som är så absurd. Tårarna har aldrig varit långt borta. De syns inte alltid, men finns hela tiden bakom fasaden. De skrämmer mig.

Jag gråter sällan. Jag vill inte. Jag vill inte vara, eller mer korrekt: känna och visa, mig sårbar. Jag vill vara jag, hon som är pigg och glad. Jag vill klara mig själv. Jag vill springa, hoppa och dansa. Under de här fem dagarna då jag varit på vårdavdelningen har jag gråtit. Mycket. Jag har inte klarat att hålla tårarna tillbaka, hur mycket jag än har försökt. Det har gjort för ont.

Jag har varit på operationsavdelningen varje dag för att få nervblockader. Ena dagen, när en sjuksköterska körde mig till operation, sa hon: du måste säga ifrån att du har ont! Då hade hon några minuter tidigare hittat mig sittandes ihopkrupen på min säng med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Jag har ont hela tiden. Varken mina mediciner eller de nervblockader som jag har fått hjälper. Jag begär inte att man ska lindra smärtan helt, jag vet att man inte kan lindra all smärta. Jag vet det. Men i de bästa världar skulle medicineringen och nervblockaderna hjälpa lite mer än vad de gör nu – eller snarare mycket mer.

När jag låg på UVA igår bad en ortoped- och narkosläkare mig att beskriva smärtan jag kände, trots flera nervblockader. Hur förklarar man smärta? Hur förklarar man hur något känns inom sig som man själv knappt vet hur det känns? Det finns inga ord. Jag försökte. Jag försöker hela tiden. Trots att jag vet att jag ska säga att jag har ont finner jag inte de rätta orden. Känns det molande? Huggande? Stickande? Känner jag värme eller kyla? Eller är det en kombination av allt? Hur känns det? Jag känner ju inte ens mitt vänstra ben, min känsla är att det inte är mitt. Men ändå gör det så fruktansvärt ont! Och min upplevelse av smärta är inte den samma som din. Ibland ifrågasätter jag mig själv. Inbillar jag mig? Men det gör ju faktiskt ont!! Jag känner smärtan, då kan jag ju inte inbilla mig. Eller? Därför är det ibland lättare att vara tyst; att gå in i mig själv, att inte säga någon ting och bita ihop. Att istället för att skrika rakt ut gömma mig i mig själv. Då slipper jag i alla fall att känna mig så tjatig.

Det har inte skett några underverk under dessa dagarna. Tyvärr. Det hade jag inte heller väntat mig. Däremot är mitt vänstra ben inte lika blått som tidigare utan skiftar nu färg mellan min vanliga hudfärg och blått. Och det är bra. Det är ett litet steg i rätt riktning. Jag har dessutom vunnit några grader extension åt det bättre hållet. Det är jättebra! Nu hoppas jag på att kunna behålla det. Jag ska med hjälp av min läkare göra vissa justeringar i min medicinering, och hoppas på att det ska hjälpa mig i en fortsatt rätt riktning framåt. Och jag ska fortsätta mitt sökande efter en ”lagom” nivå av aktivitet och vila. I slutändan tror jag att det är just det som är nyckeln till framgång. Det är jag övertygad om. Människan är skapt för en aktiv vardag, på en nivå som varierar från individ till individ. Jag behöver aktivitet, mycket aktivitet, för att må så bra jag kan.

Tre diagnoser

Jag fick frågan från en vän:
Är det ett bra eller dåligt besked?

Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Det är bra att jag (äntligen!) har fått svar på vad det är som härjar i min kropp. Även om jag länge har misstänkt vad orsaken kan vara har jag inte vetat helt säkert. Det är även bra att det nu finns riktlinjer för en behandlingsplan. Det är mindre bra för att jag vet vad det är, och även vet att det kommer att ta lång tid att läka ut – om det någonsin kommer att göra det. I värsta fall måste jag lära mig att leva med det här.

Svaret på frågan från min vän är:
Jag vet inte.

Men det finns tre svar på frågan om vad det är som är fel i min kropp. Depression, långvarig smärta och komplext regionalt smärtsyndrom (CRPS). Tre diagnoser. Jag har misstänkt det ett tag, men blundat hårt för sanningen. Diagnoserna depression och långvarig smärta har varit bekräftade ett tag. Men inte CRPS. Och för dig som undrar – ja, långvarig smärta är en diagnos. Det har den varit sedan 2007, enligt WHO.

Vad är egentligen CRPS?

Komplext regionalt smärtsyndrom (CRPS) – eller kausalgi eller reflektorisk sympatisk dystrofi som syndromet tidigare kallats. Kärt barn har många namn. Det finns flera frågetecken om vad CRPS egentligen är och vad det orsakas av. Egentligen finns det inga tydliga svar.

CRPS är ett smärtsyndrom som orsakas av ett uppretat smärt- och nervsystem. Det drabbar oftast övre extremiteten, men kan även drabba nedre extremiteten. Syndromet utvecklas i de flesta fall efter en fraktur, operation eller en liten skada, men kan också uppkomma utan en bakomliggande skada. Det finns två typer av CRPS: vid typ 1 finns det en nervskada, typ 2 finns det ingen bakomliggande nervskada.

Symtomen är flera; bland annat smärta i både vila och aktivitet, svullnad, förändrad hudfärg, minskad ledrörlighet och temperaturförändring. Det är vanligt att man har en pares och nedsatt sensibilitet i den extremitet som är drabbad. Många har även besvär av ökad känslighet för beröring (central sensitisering). Efter en längre tid drabbas många av psykisk ohälsa i form av oro, depression och ångest.

Det är oftast kvinnor som drabbas. Risken ökar med stigande ålder upp till man är 70 år. 5-25 av 100 000 personer drabbas varje år.

Prognosen är oklar. Det artiklar som är publicerade gällande prognos för CRPS skiljer sig från varandra. Vissa individer som har CRPS blir helt återställda efter ett par år, andra får leva med dess konsekvenser.

Smärtsinnet har en egen ”smärtbroms” som minskar upplevelsen av smärta. Man skulle kunna säga att kroppen har sitt eget smärtapotek. I det smärtapotek finns olika hormon som kroppen producerar själv, till exempel endorfiner som är kroppens egna ”morfin” – det bildas bland annat under fysisk aktivitet som pågår i minst 15 minuter. Oxytocin är kroppens ”lugn-och-ro-hormon” – det bildas vid avslappning, meditation, när man gör något som känns meningsfullt och som man tycker om. Dock finns det en ”gaspedal” som ökar upplevelsen av smärta – den uppstår bland annat vid oro och ångest vilket tyvärr är vanligt hos individer som är drabbade av CRPS.

Ju tidigare man får diagnos och så tidigt som möjligt man får hjälp av ett multiproffesionellt team för att få en så optimal behandling som möjligt, desto större chans har individen att bli helt återställd. ”Vanliga” värktabletter som till exempel Alvedon brukar mycket sällan vara tillräckliga. I första hand behandlar man CRPS med läkemedel som används vid neuropatisk smärta – antidepressiva, antieleptika och opioider. Man kan även smärtlindra med hjälp av TENS eller lägga nervblockader. Om inte det fungerar kan man prova ryggnerv- eller ryggmärgsstimulering genom att operera in en stimulator. Det är viktigt att i tt så tidigt skede som möjligt behandla den inte så ovanliga depressionen och ångesten med hjälp av tillexempel psykoterapi och medicinering.

Jag.

Mamma sa: ”när jag läser om CRPS är det som om att jag läser om dig”. Symtomen är klockrena. Jag känner igen dem alla. Det är blandade känslor att äntligen, efter snart två år med ovisshet och ett ständigt försämrat fysiskt och psykiskt mående, veta vad det är som härjar i min kropp. Depressionen är inte till min hjälp. Mina känslor till den situation jag befinner mig i har inte förändrats av att veta. Jag är fortfarande frustrerad. Jag har katastroftankar. Jag vet inte hur jag ska hantera verkligheten, hur jag ska ta mig framåt.

När jag träffade smärtläkaren igår gjorde vi upp en plan. Han satte upp mig på väntelistan till att få komma på en multiproffesionell bedömning på smärtkliniken på Varbergs sjukhus, beräknad väntetid är 2-3 månader. På måndag läggs jag in på Kungsbacka sjukhus för hjälp med rehabträning och nervblockader med förhoppning att öka funktionen i mitt vänstra ben. Smärtläkaren föreslog även att de ska ändra min medicinering, den jag har nu är inte tillräcklig. Jag som i vanliga fall aldrig tar mediciner, inte ens en värktablett vid huvudvärk, hoppas på färre antal mediciner. Som svar på det var att jag inte skulle har för höga förhoppningar på det… Det finns en fortsättning på rehabplanen. Det tar jag tag i senare om det blir aktuellt. Nu ska jag, enligt sträng ordination från smärtläkaren, göra saker som jag mår bra av. Och inte provocera smärtan för mycket. Vad mår jag egentligen bra av som inte har kopplingen till fysisk aktivitet?

Om att göra det bästa jag kan

Istället för att acceptera att det är såhär det är just nu snurrar ”hur det borde vara” runt i mina tankar. En pigg och glad Malin som gör det hon trivs bäst med att göra: att jobba, att träffa min familj och mina vänner, att skratta och leva en vardag som är fysik aktiv. Jag kan inte acceptera. För mig är att acceptera lika med att ge upp, och det finns inte i min vokabulär – att ge upp. Jag vill göra det många gånger, att ge upp. Men jag måste fortsätta framåt.  För så som det är just nu är inte det liv jag vill leva. Jag gör så bra jag kan för att min upp och nervända vardag ska fungera någorlunda.

Jag vill bli den gamla Malin, i en uppdaterad version. Det är svårt att acceptera att jag måste be om hjälp, att jag just nu inte klarar mig själv. Jag har flyttat hem till mamma och pappa. Jag klarar inte att bo själv. Jag behöver hjälp med de vardagliga sysslorna som att handla mat, att tvätta mina kläder är projekt i sig, att städa och att nå de där sakerna som står högre upp i skåpen. Att laga mat är svårt, jag gör det ibland men jag uppskattar när jag får hjälp. Jag gillar att baka bröd. Det gör jag ofta. Men jag behöver hjälp med att plocka fram redskap och ingredienser. Jag kan inte stå up för länge, inte heller sitta eller ligga. Jag behöver variation. Och jag behöver sällskap, men också utrymme att vara för mig själv. Det får jag hemma hos mina föräldrar. Jag får hjälp, jag får kärlek.

Det är svårt att be om hjälp. Jag har alltid sett mig som en självständig person, nu kan jag inte vara det längre för att min kropp och knopp säger stopp. Jag jobbar på det hela tiden, att våga be om hjälp – att våga vara ”besvärlig”. Jag försöker att tillåta mig själv att be om hjälp, och att sedan ta emot den. Jag gör det bästa jag kan av min upp och ner vända vardag.

Namasté

Jag sitter i bilen på parkeringsplatsen. Den fysiska och psykiska smärtan är outhärdlig. Det gör så ont i hela mig. I knät och i mina tankar. Känslostormen inom mig är en enda röra. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag känner mig ensam. Jag vet att jag inte är det, men jag gör det ändå. Känner mig ensam. Som om att det är jag, mot resten världen. Det känns övermäktigt. Jag har aldrig känt mig så här liten och söndrig som jag gör nu. När jag tittar mig i spegeln ser jag ett tomt skal av någon som liknar Malin. Jag kan inte längre se glädjen lysa i de blå ögonen. Den finns inte där.

Jag gråter. Varje dag. Det händer mer ofta än sällan att jag gråter mig till söms. Jag kryper långt under täcket så att ingen ska höra mina tårar. Hörs dem inte, finns dem inte.  Jag vill inte visa dem. Det är inte heller alltid jag gör det. Tårarna finns där hela tiden. De kan gömma sig bakom det gladaste leendet. Och det skratt som kommer från mig kan vara ett dolt skrik – hjälp mig!

Jag söker hela tiden efter något att göra, något att fästa mina tankar vid. Jag längtar efter stillhet och tystnad, men just nu får det mina tankar och känslor att löpa amok. Det närmsta jag kan komma stillheten är yogan. Men den finns där hela tiden, varesig jag vill eller ej – den ständigt pågående stormen som när som helst blåser upp till orkan och tornados.

Jag utför yoga och meditation dagligen, ibland flera gånger varje dag. Jag behöver det. Stormen är kvar inom mig. Men i yogan och meditationen kan jag ibland, om än för en kort millisekund, finna ro. Allra bäst tycker jag om stunderna som jag tillbringar på en yogaklass. Fokus är jag. Jag anpassar varje asanas till det som passar mig. Men jag är inte ensam.

I förmiddags rullade jag ut min matta i yogasalen. Jag satte mig på den, kände längden genom hela min ryggrad upp genom toppen av huvudet. Jag rullade bak mina axlar och lät dem falla på plats. Jag slöt mina ögon, nästa gång jag öppnade dem hade femtiofem underbara minuter passerat.

Namasté.

Att fly verkligheten

Samtidigt som jag försöker behålla fotfästet längs den brokiga väg som ska leda mig framåt mot ett starkare jag, krigar jag mot alldeles för långa väntetider, ord som ”jag vet inte” och ”du måste ha tålamod”. Jag har även fått höra; ”du som själv jobbar inom sjukvården vet ju hur lång tid sådant här tar”. Just nu är jag inte fysioterapeut, jag är Malin – Malin som behöver hjälp av sjukvården. Mitt i all frustration över att finnas i en gråzon i sjukvården där jag kastas från den ena specialisten till den andra där alla hänvisar till varandra, finns också guldkornen – de som hela tiden står vid min sida. Även om de inte kan hjälpa mig att lösa gåtan finns de hela tiden här. De lyssnar, hejar och peppar. Hjälper mig att resa mig upp när jag ännu en gång snubblat och fallit hårt till marken.

I förrgår bestämde jag mig för att strunta i allt. Jag orka inte mer av min upp och nervända vardag. Jag bokade om besöket hos arbetsterapeuten. Jag berättade för henne, hon tyckte att det var en mycket bra idé. Jag bokade en flygbiljett till Stavanger med avgång mindre än ett dygn framåt i tiden för att hälsa på min familj. Kanske är det att fly från verkligheten? Alla problem kommer att finnas kvar när jag kommer hem. Det struntar jag i. För en gångs skull lyssnar jag på mig själv, vad jag vill just nu. Jag struntar i allt annat, det tar jag tag i en annan gång. Just nu vill jag inte vara någon annan stans än just här.

Trots ditt glada leende kan jag se dina ledsna ögon

”Det känns som om att du har blivit bättre på att
säga att du inte mår bra, och att visa det”

Nej, det är inte alltid jag gör det – berättar sanningen. Vissa gånger vet jag inte ens själv hur jag mår, andra gånger orkar jag inte eller vet inte hur jag ska förklara. Bakom mitt mående finns så mycket mer än det knä som som alla andra kan se. Ibland när jag försöker att förklara kan jag se osäkerheten och den flackande blicken i personens ögon, hon eller han som får ta emot mitt svar på frågan ”Hur är det?” eller påståendet ”Det ser ut som om att du må bra!”. Jag klandrar inte den personen. Inte alls. Det är inte lätt att möta en annan människas sorg, ilska, frustration och/eller ledsenhet. Det är en konst att stå kvar, att inte leta efter en flyktväg ut ur situationen. Det är svårt för den som ställt frågan, det är också svårt för mig som får den. Men det allra viktigaste – nej, jag klandrar dig inte – du som visat intresse och fått ett svar på din fråga men inte vet vilket svar du ska ge tillbaka. Jag vet inte vad du känner, men jag vet vad jag har känt när jag har varit i samma situation som dig. Fortsätt gärna fråga. Jag uppskattar din omtanke.

”Trots ditt glada leende
kan jag se dina ledsna ögon”

Bakom den ”synliga” smärtan finns så mycket mer. Ensamheten. Den oändliga ensamheten i att må dåligt. Jag vet att jag inte är den enda som mår dåligt men det är ju bara jag som kan uppleva hur det är att vara jag. Den oändliga tröttheten som inte går att sova bort och smärtan som vägrar att släppa sitt hårda grepp om mig. Tårarna som hela tiden hotar att svämma över men gör det alldeles för sällan. Jag behöver gråta men jag har svårt för att tillåta mig att göra det. Inombords kan jag både skrika, gråta och leva rövare, men allt det där fastnar inom mig. Jag kan inte få det ut från min kropp. Den mer eller mindre konstanta illamåendet och yrseln som gör att jag när som helst, utan förvarning, kan tappa balansen och falla. Jag har svårt för att parera och hitta tillbaka till min centrering och grundning. Och alla de där tabletterna. Jag som aldrig ens har sneglat åt en värktablett innan denna tid har nu så många tabletter så att jag knappt kan räkna så långt. När jag har tagit den sista dosen av smärtstillande och ångestdämpande medicin för dagen fyller jag dosetten inför nästkommande dag. Varje gång associerar jag till att spela Kalaha. Du vet det där kulspelet som går ut på att man ska få så många kulor som möjlighet i sitt bo. Det är en absurd känsla. Det är så långt ifrån ”jag” det kan bli. I alla fall inte den ”jag” som jag alltid har trott att jag är. Jag är vilse. Vilse i min egen kropp, i mina egna tankar – i mitt eget jag.

Min kropp har under en lång tid förändrats. Till vad – eller till vem? Till det bättre, eller sämre? Det känns som om att det är till det sämre. Jag har blivit lite bättre på att säga hur det är, i alla fall nästan. Och att be om hjälp. Men inte alltid. Jag vill klara mig själv. Det har jag alltid velat och kommer alltid att vilja göra. Orden som bara gäller mig själv och ingen annan; ‘ensam är starkast’ ekar ofta i mitt huvud. Jag vet att det inte är så. Att ensam inte är starkast. Men orden finns där ändå. Ibland struntar jag i dem, ibland låter jag dem hålla sitt fasta grepp om mig. Ibland kan jag göra ett aktivt val, ibland inte. Oftast inte. Men jag försöker i alla fall. Och att skratta. Jag älskar att skratta – speciellt de där varma härliga skratten som gör så att hela kroppen spritter av glädje.

En tanke är ingen sanning

Inom mig härjar en storm av känslor. Jag försöker att andas och vara i mig själv. Jag tar hjälp av yogan och meditationen. Här och nu. Jag försöker att tänka på de ord jag fick av en sjuksköterska inom psykiatrin:

”En tanke är ingen sanning”

För mig är det viktiga ord, ord som jag försöker att förstå och använda mig av. Men det är svårt att tänka klart när man har en ständigt pågående storm som härjar inom sig, och blåser upp till orkan när man som minst anar det.

Igår svämmade tårarna över. Stormen blev till en orkan som i sin tur blev till en tornado. Det lilla tålamodet jag hade kvar försvann. Den fysiska smärtan var outhärdlig. Huvudet exploderade av alla obegripliga tankar. Droppen som fick bägaren att rinna över var ett sju sekunder långt meddelande som kom på min telefonsvarare eftermiddagen innan. Meddelandet innehöll ett återbud från en av mina vårdgivare. Varför? Varför just jag? Jag behöver hjälp. Jag behöver hjälp nu.

Att gå runt och vänta på något som jag inte vet vad det är tär på mina obefintliga krafter. Jag väntar på hjälp, den hjälp som kan hjälpa mig att bli hel igen. Jag förstår att lösningen inte är enkel. Att det troligtvis är mer än en del, pusselbitarna är många. Och det är bara jag som kan lägga färdigt pusslet. Men längs vägen behöver jag hjälp. Jag klarar det inte själv. Jag är inte ensam, även om det ibland kan kännas så. Jag får mycket hjälp från nära och kära, från sjukvården. Men det är inte tillräckligt. Någon, troligtvis några, pusselbitar saknas.

Varje dag är en kamp mot mig själv. Att ge upp, eller att fortsätta framåt? Valet är enkelt. Jag ska bli bra, så bra jag kan bli. Men just nu går det varken framåt, eller står stilla – det går bakåt. Jag vet inte längre hur jag ska hantera den fysiska och psykiska smärtan som finns inom mig. Psykiskt mår jag sämre än vad jag tidigare gjort och mitt knästatus blir gradvis sämre. All den tid och energi jag lägger ner på att träna känns förgäves. Varför ska jag ödsla tid på något som inte ens leder mig i rätt riktning? Okej, jag förstår. Om jag inte hade varit så envis och tränat så mycket som jag gör hade jag troligtvis varit ännu sämre än vad jag är idag. Men, jag kan fortfarande inte acceptera att det är så här det är. Varför blir jag sämre – fysiskt och psykiskt?

Igår var gränsen nådd. Efter uppmuntran från sjukvården och mycket tvekan från min sida uppsökte jag psykakuten. Jag stod utanför entrén en lång stund innan jag vågade att trycka på dörröppnaren till mottagningen. Till slut gjorde jag det. Jag anmälde mig i receptionen och satte mig i väntrummet. Jag väntade. Frågorna kom till mig många gånger. Vad gör jag här? Varför? Men jag satt kvar. Jag fick träffa en sjuksköterska och sedan en läkare. Jag är så tacksam för den läkaren. Han är verkligen vad jag kallar för ”rätt person på rätt plats”. Han kunde inte lösa några problem just där och då, men han lyssnade och gav mig den tid som jag behövde. Han såg mig för den jag är just nu.

Jag fortsätter att träna, fysiskt och psykiskt. Jag ger mig inte. Men det är tufft att famla runt i mörkret på botten på havet, i jakten på att hitta upp till ytan för att få luft. Jag fortsätter att försöka bli så bra jag kan bli. När de obegripliga tankarna  tar allt för stor plats försöker jag att tänka på sjuksköterskans ord: ”En tanke är ingen sanning”. Men jag har en lång väg framför mig, hur lång den kommer att bli återstår att se…

I am that I am

Jag har hittat det! Det som jag så länge har sökt efter. Jag har hela tiden haft det framför mina ögon men har inte förstått att det är just det jag söker. Nu förstår jag.

Yoga

Det är yogan jag har hittat. Och den har blivit min. Jag är en yogi. På mitt sätt. Enligt mitt sätt att tänka och tro är vi alla yogi, på vårt unika sätt – sedan är det upp till var och en att bestämma om man vill använda den yogin som finns inom sig eller inte. Jag är jag och du är du, vi är alla individer med olika viljor. Jag har under flera år då och då varit och nosat på yogan men aldrig förstått att det är just det jag behöver. Istället har jag varit resultatinriktad. Jag har kämpat för att flera gånger vinna Vasaloppet, Lidingöloppet och Göteborgsvarvet över mig  själv. Min drivkraft har hela tiden varit att bli starkare och mer uthållig för att uppnå en bättre tid. Jag har omedvetet haft tunnelseende och fokuserat på resultat, även om jag inte haft en strikt plan att följa. Jag har aldrig öppnat mina ögon och sett mig omkring. Men nu, när jag inte längre kan göra det där som jag alltid gjort har jag blivit tvungen att öppna mina ögon, som jag tidigare inte har fattat att de varit stängda. Nu förstår jag, på riktigt. Jag är en yogi. Inom mig växer hon sig allt starkare och bildar mitt nya jag.

Jag yogar varje dag. Ibland går jag på en klass, ibland rullar jag ut min matta hemma på vardagsrumsgolvet och ibland sitter jag på en bänk utomhus. Ibland känns det lätt, ibland svårt. Ibland gråter jag för att jag för ett ögonblick vågar att möta den känslostorm som råder inom mig. Och ibland, om än för en millisekund, kan jag möta lugnet. Det händer sällan men med vetskapen om att den finns där fortsätter jag att söka efter den. Jag har ju faktiskt träffat den ett par gånger om än korta knappt märkbara stunder.

Nu kanske någon tänker: Men hon hoppar ju på kryckor och kan inte belasta sitt vänstra ben, inte heller sitta i lätt meditationsställning, eller stå på knä. Nej det kan jag inte. Men jag kan göra så mycket mer än det och yogan är för mig så mycket mer än just det. Jag gör yogan till min, så som den passar mig. Så när jag får frågan: Ska du vara med på yogaklassen? Ja, det ska jag! Tisdagsmorgonen, fredagsförmiddagen och söndagskvällen är mina favorittider under veckan, då får jag (försöka) släppa mitt kontrollbehov och låta någon annan ta över tänkandet. Då går jag på en yogaklass. En gång fick jag frågan: Var ska jag rulla ut min matta om jag ibland inte kommer att göra som alla andra? Var du vill! Yoga är till för alla, den kommande yogastunden är din. Välj den plats som känns bra för dig just nu. Det finns en yogaform för alla. Det spelar ingen roll hur gammal eller ung du är, kön, etnicitet, om du ser dig själv som mer eller mindre rörlig, mer eller mindre vältränad, om du har en skada eller funktionsnedsättning, om du just nu känner dig pigg eller trött. Yogan är så mycket mer än de där avancerade positionerna som utförs av människor som verkar vara gjorda av gummi. Yogan innehåller bland annat andningsövningar, fysiska positioner, meditation och avslappning. Fyra viktiga hörnstenar i våra liv. Hur man än väljer att utföra yoga är syftet det samma: att finna ro, att lugna hjärnan och sinnet. Och det är just det som jag gillar med yogan – det finns något för alla. Alla är välkomna!

Namasté