Historia

Sedan slutet av maj är jag sjukskriven på heltid för att ta hand om mig själv. Jag försöker att åter igen bli vän med min kropp – fysiskt och psykiskt. Sedan januari 2016 har jag haft mycket besvär av smärta i mitt vänstra knä. Det har successivt blivit sämre. Och det finns inga svar. Vi vet inte riktigt vad som ligger bakom mina besvär.

Eftersom att rehabträningen inte gav något resultat, snarare försämrade mitt knästatus, beslutade man att göra en artroskopi. Detta gjordes i april 2016. Man konstaterade mindre förändringar i brosket på baksidan av patella, i övrigt såg leden mycket fin ut. Ingenting gjordes åt broskförändringarna då mina symtom inte överensstämde med vad man såg. Jag fortsatte med min rehabilitering. Jag var ihärdig och höll modet uppe. Jag var fast beslutsam om att jag skulle bli bra igen – även om smärtan i knät blev mer och mer intensiv och funktionen successivt sämre. Jag hade svårt att extendera och flektera knät fullt ut. Jag gick med hälta.

Ända sedan en vecka efter artroskopin jobbade jag fullt igen. Jag är en arbetsmyra. Jag trivs med mitt arbete som fysioterapeut och träningsansvarig på Strandhälsan i Falkenberg, och mitt fritidsengagemang i idrottsföreningen Friskis&Svettis Halmstad.

Drygt ett år efter artroskopin bröt jag ihop. Det här går inte längre. Jag håller inte längre ihop. Jag går sönder, fysiskt och psykiskt. All min kraft och energi gick åt till att hålla mig ovanför vattenytan. Jag jobbade och sov, något mer räckte inte min energi till. Jag blev sjukskriven 50%.

Maj 2017 gjordes en andra artroskopi. Man filade då bort en plica och delar av Hoffas fettkudde som var atrofierad. Efter det fick jag en knäortos som var låst i full extension som jag skulle ha på mig dygnet runt och sedan successivt avveckla. När ortosen avvecklades hade jag ett rörelseomfång på ca 15-40 grader. Smärtan var intensiv och gick inte att lindra. Jag jobbade på med min rehabträning i  den mån det gick. Drygt två månader senare var smärtan och funktionen i leden oförändrad. Åter igen blev jag sövd, denna gång för mobilisering av leden under narkos. Jag var inneliggande på vårdavdelningen under en vecka för Kinetec-behandling dygnet runt.

Idag har min rörlighet i knäleden förbättrats, den ligger på ca 15-95 grader. Jag har besvär av mycket smärta dygnet runt, i vila och belastning. Det är svårt att hitta en smärtlindring som passar mig, och på grund av det kan jag inte belasta mitt vänstra ben.

Varje dag, flera timmar, ägnar jag mig åt rehabiliteringsträning. Varje dag. Själv och med hjälp av min fysioterapeut. För att inte göra någonting gör att mitt knästatus försämras. Men när jag tränar ökar smärtintensiteten markant. Det är en balansgång mellan för mycket och för lite.

Jag gör det bästa jag kan av situationen. Psykiskt mår jag inte alls bra. Jag har en pågående depression. Jag kan inte längre göra det jag vill. Jag är i vanliga fall en aktiv person, mitt största intresse är träning. Jag brinner för rörelse i alla dess former. Min vardag är upp och ner. ”Bara” att gå upp från sängen och laga frukost är ett projekt. Allt jag gör tar så mycket längre tid, och så mycket mer energi, än vad det brukar göra för mig. Men jag försöker. Jag försöker att leva ett så vanligt liv jag kan, i en ovanlig situation. De säger att det inte kommer att vara för evigt, jag väljer att försöka fokusera på det, även om jag just nu har svårt att tro det.

Vägen framåt

Jag är mitt i en svår tid. Varje dag är som en hinderbana som jag ska ta mig igenom. Jag uppskattar verkligen all värme och kärlek som jag får från er i min omgivning. Det ger mig styrka att orka fortsätta framåt. Framför mig har jag en lång resa som jag inte vet när den kommer att ta slut, om den någonsin kommer att göra det? Jag är så tacksam för att ni frågar hur det går för mig. Fortsätt gärna med det. Men ibland är det svårt att svara på frågorna. Det är inte alltid jag själv har svaren. Och ibland vet inte ens jag hur det är, eller vilka ord jag ska använda för att beskriva hur det är.

Det känns bra att veta att jag har er vid min sida – oavsett om vi träffas varje dag, en gång i veckan eller månaden, om vi hejar på varandra på gymmet eller på stan eller till exempel har en sporadisk kontakt via SMS eller följer varandra på sociala medier. Hela tiden finns någon av er här. Någon som kommer med en hjälpande hand, någon som kramar, någon som säger fina ord. Det är inte alltid jag tar det till mig, eller visar min uppskattning. Ibland har jag fullt upp med att hålla mig ovanför vattenytan. Men jag är så glad för alla ni som finns omkring mig. Tack.

Jag har startat denna hemsida och blogg för att dela med mig av min vardag. Och för att skriva är mitt sätt att sätta ord på de tankar och känslor som finns inom mig. Här kommer jag att dela med mig av min resa framåt i min rehabilitering, och livet. Kanske finns det någon annan där ute i den stora vida världen som känner igen sig i det jag skriver? Kanske har du varit med om något liknande? Eller känner någon som har det?

Även om stora delar av min vardag just nu består av det ena besöket inom sjukvården efter det andra och många timmar av rehabträning försöker jag att göra andra saker med. Jag tycker mycket om att laga mat och baka, att lyssna på musik, läsa böcker och färglägga i colloring books. Och när kroppen tillåter gillar jag att vandra, åka skidor, springa, cykla landsvägscykel, yoga och flera andra energigivande fysiska aktiviteter. Så småningom kommer ni även att få träffa på en hel del av det med.

Ännu en gång, tack för ett stöd. Det värmer mitt hjärta. Även om jag har svårt att se det idag kommer jag en vacker dag att kunna titta tillbaka på denna tid och minnas. Fram till dess kämpar jag på. Det finns bara en väga att gå – framåt.