Om att spela teater

Jag fortsätter på temat smärta. Det finns så mycket att säga, men alldeles för få ord att använda. Det är ett komplext ämne. Vi alla upplever smärta i vår vardag – fysiskt och psykiskt – men av olika grad. För de allra flesta går den obemärkt förbi, för några av oss påverkar den vår vardag mer än vad vi önskar.

Under min gymnasietid gick jag estetiska programmet med inriktning klassisk fiol. Vi läste en kurs som hette estetisk verksamhet där vi bland annat fick spela teater. Jag är imponerad över de som behärskar den konstformen. Men jag tyckte och fortfarande tycker inte att det är speciellt roligt. Varför ska jag spela någon annan person än den jag faktiskt är? Samma sak var det med de studentfester som pågick under mitt sista år på gymnasiet, då skulle man klä ut sig enligt ett förutbestämt tema. Varför ska jag klä ut mig till någon annan än den jag är? Jag är ju jag. Jag har fullt sjå med att vara den jag är.

Idag kan jag däremot spela teater. Det händer mer än sällan som jag medvetet och troligtvis även omedvetet klistrar på ett leende och skrattar när jag är tillsammans med andra människor – eftersom att jag inte vet hur jag ska förklara när jag får frågan. Inom mig känner jag en stor frustration över den situation jag befinner mig i just nu, och över smärtan som blir värre för varje stund som går. Jag har verkligen försökt att hitta rätt ord att använda mig av när jag får frågan men jag kan inte hitta några som ger en rättvis förklaring till min situation, hur mycket jag än letar. Det är som en dröm – jag kan själv uppleva och till viss del förstå den storm av känslor som finns inom mig, men när jag ska förklara för någon i min omgivning försvinner orden. Jag känner mig ambivalent. Jag vill så gärna berätta. Jag vill att ni som finns i min omgivning ska få en inblick i hur det är att vara jag, samtidigt som det är så svårt att hitta de rätta orden.

Efter den senaste artroskopin av mitt knä som gjordes i maj 2017 hade jag en ortos som var låst i sträckt läge. Under de två första veckorna postoperativt hade jag på den hela tiden, sedan hade jag den på mig större delen av dygnet med undantag för när jag tränade i ca två månader. I förrgår, drygt sex månader efter jag slutat använda den satte jag på den igen. Smärtan har blivit värre och värre. Värre än någonsin. Min ortoped föreslog då att jag åter igen skulle börja använda ortosen och ställa in den i det läge som jag upplever som minst provocerande. Nu är ortosen på. Inga underverk har skett, tyvärr. Men jag försöker. Jag försöker så gott jag kan att ta mig framåt i min upp och nervända vardag.

Det är just den här smärtan som får mig att spela teater. Och den konstanta tröttheten som med största sannolikhet kommer från både smärtan och depressionen. Jag spelar teater, desto gladare och piggare jag är utåt desto mer smärta har jag i kroppen – men det finns en gräns, även jag har en sådan. När den är nådd trillar tårarna och jag blir allra helst liggande i fosterställning och gråter tills tårarna tar slut.

Jag uppskattar verkligen att många av er frågar, och inte frågar. Jag uppskattar era peppande kommentarer, men också dig som väljer att inte skriva. Det är okej vad du än väljer att göra, bara det känns bra för dig. Då känns det också bra för mig. Ingen ska känna sig tvingad att göra det ena eller det andra. Det finns inget ”borde”, det är ett val som varje person måste för göra själv. Omtanke ska komma från hjärtat, inte för att man känner att man måste. Det är svårt att möta en person i sorg och smärta. Alla reagerar olika och önskar bli behandlade på olika sätt. Och jag tror att jag inte är ensam om att inte veta hur jag vill bli bemött, eftersom att det varierar från den ena stunden till den andra.

Det finns en viktig sak som jag vill att du ska veta. Det är inte alltid jag visar det och jag vet att jag är ganska dålig på det: Jag uppskattar dig precis som den du är. Tack för att du är du. Tack för att du ser mig, på det sätt som känns bäst för dig – på nära håll, eller distans.

Smärta

Det känns som om att jag tjatar. Min omgivning borde vara trötta på mig vid det här laget. Jag är trött på mig själv, trött på att hela tiden svara att det inte är bra när någon ställer frågan. Men jag orkar inte vara glad och skratta, det är inte jag just nu. Jag gör det ibland. Skrattar. Ibland är det så mycket lättare än att förklara hur det egentligen är. Ibland gör det för ont för att kunna förklara. Hur kan jag förklara en smärta som gång på gång slår undan benen under mig, och som fortsätter att slå trots att jag redan ligger på marken? Hur kan jag förklara den smärta som ingen vet om jag någon gång kommer att bli av med?

Jag vet inte hur smärta känns för dig. Inte alls. Men jag vet hur den känns för mig. Jag vet hur den känns inuti mig just här och nu, och jag vet hur den har känts. Det jag inte vet är hur (om?) den kommer att kännas i nästa ögonblick. Men just nu känns det som om att smärtan slår knut på mig, flera gånger om och sedan drar åt hårt – hårdare än jag aldrig tidigare har kunnat föreställa mig. Det känns som om att mitt knä brinner, samtidigt som jag inte känner mitt ben. Jag upplever en stickande känsla, typ som att ställa sig på knä på en massa spikar med spetsen uppåt – jag har aldrig provat och tänker aldrig göra det, men jag kan tänka mig att det är så det känns.

Jag går i cirklar men kan inte för att det gör så fruktansvärt ont. Jag lägger mig ner. Det gör så ont att jag inte vill något annat än att hoppa ur sängen och springa runt (jag kan inte springa…) hemma, istället blir jag liggandes kvar och kan inte röra mig. Eller så blir jag överaktiv och gör allt jag kan för att distrahera mina tankar bort från smärtan. Kroppen lyder mig inte, den gör allt för att jobba emot mig istället för med mig.

Jag får farmakologisk hjälp med smärtstillande medicinering. Det hjälper inte, trots nya försök att hitta smärtstillande mediciner som fungerar för mig. Det som fungerar för dig behöver inte fungera för mig, och tvärt om. Kroppen är komplex. Vad jag än gör finns smärtan ändå där och håller fast mig i sitt hårda grepp. Den bryr sig inte om att jag ber den fara och flyga långt bort. Den har etsat sig fast och vägrar att släppa taget.

Hade jag kunnat hade jag blundat hårt, dragit täcket över huvudet och stannat i sängen tills allt det här är över. Men frågan är om det kommer ett ‘sedan‘ då smärtan är borta, eller ens lindrigare. Så fort jag lyckats hitta ett sätt att få bort den värsta smärttoppen hör jag sjuksköterskans ord: ”du är ju i alla fall inte så dålig så att du ligger ner och inte gör någonting”. Jag får dåligt samvete. Varje gång jag försöker att hämta andan från smärtan får jag dåligt samvete. Orden ekar hela tiden i mot huvud: ”du är ju inte så dålig så att du ligger ner och inte gör någonting”. Om det känns som om att en person från sjukvården inte tror mig, vem ska då göra det?

Ja, jag känner mig ifrågasatt. Det finns inget synbart ”fel” i mitt knä. Och smärta kan man inte mäta, som man kan med till exempel feber. Det finns ingen termometer som mäter smärta i kroppen. Smärta är en subjektiv upplevelse, det finns lika många olika sätt att uppleva smärta som det finns levande varelser i denna värld. Jag vet att jag spelar teater. Det är långt ifrån allt som finns på insidan som syns på utsidan. Skulle jag visa alla mina känslor som sorg, ilska, förtvivlan och smärta skulle jag gå sönder ännu mer. Vissa människor blir apatiska av smärta, andra överaktiva. Jag blir överaktiv. Jag vet inte hur jag ska förklara min smärta på ett bättre sätt än det jag gör. Jag vet verkligen inte. Hur beskriver man något som som ”bara” finns inom sig själv, något som är en subjektiv upplevelse?

Jag vet inte hur du upplever smärta, eller hur mina vänner ute i landet som oturligt nog också fått CRPS. Jag är inte ensam om att ha diagnosen. Vi är några stycken. Vi är alla olika och reagerar olika på behandlingar. Men en sak har vi gemensamt – den outhärdliga smärtan som gång på gång slår undan benen på oss, och varje gång blir slaget lite hårdare.

2018

2018. Ett nytt år. Med nya möjligheter.

Varken 2016 eller 2017 blev som jag hade tänkt. Jag har nu ganska exakt levt två år med konstant värk i mitt vänstra knä. Istället för att det har blivit bättre har det blivit sämre. Jag vaknar på morgonen med smärta och lägger mig på kvällen med smärta. Den finns här os mig hela tiden. Jag får aldrig vila. Aldrig.

Jag undrar vad det här året kommer att bjuda på. Vilka erfarenheter kommer jag att ta med mig från 2018? Vem kommer jag att vara om ett år?

Jag vet inte om jag vågar att sätta mål. Tänk om jag åter igen måste skjuta fram dem på obestämd framtid – precis som de mål jag bland annat hade inför 2017: att bli smärtfri och kunna gå utan kryckor, att vandra på fina leder och cykla på landsvägarna. Med facit i hand var att vandra och cykla kanske lite väl stora mål. Det visade sig även att bli smärtfri och gå utan kryckor var för stora mål. Istället fick jag diagnosen CRPS konstaterad. Just nu undrar jag om jag någonsin kommer att kunna gå utan hjälpmedel. Jag vet inte. Det känns inte så. Istället för att det går framåt känns det som om att det går bakåt, och det är fel håll. Om det ändå stod stilla, det är i alla fall i lite mer rätt riktning än bakåt.

2018. Jag undrar hur det kommer att bli. Smärtan, hur kommer den bete sig gentemot mig, hur kommer den att påverka mig? Kommer den att försvinna eller fortsätta hålla fast mig i sitt hårda grepp? Kommer jag att kunna kasta bort kryckorna, eller kommer de att finnas kvar i mitt liv? Kommer jag att behöva fler hjälpmedel för att klara min vardag? Psykiskt, hur kommer jag att må? Kommer jag att kunna jobba? Jag saknar mitt jobb jättemycket, men inser att jag inte klarar det just nu.

Yogan – det är nog det enda delen i mitt liv som jag vågar sätta ett mål och ha en intention om. Jag önskar att yogan kommer att fortsätta vara en viktig del av mig och min vardag, och hoppas att jag kommet att fortsätta utvecklas som yogini. Mitt mål ä att fullfölja yogautbildningen genom Global Yoga och bli certifierad yogalärare, 100 timmar. Och att påbörja certifieringen för 200 timmar och då fokusera extra på yinyoga.

För att göra det där med mål och drömmar lite lättare (om det någonsin kan bli lätt?) har jag som intention att sätta nya mål inför varje månadsskifte. Och ge mig tid att fundera över de mål jag haft under den gångna månaden. Jag kommer också att ha ett övergripande mål/tankesätt under hela 2018:

”Hver dag kan ikke vare bra,
men det er noe bra i hver dag”

Jag önskar att få uppleva 2018 på det sättet, att jag kan se något bra i varje dag, om än något mycket litet. Men som man säger, många bäckar små…

I min upp och nervända vardag känner jag mig ofta ensam, trots att jag har många fina människor omkring mig som mer än gärna delar med sig av sin värme, kärlek och omtanke, som lyfter upp mig när jag åter igen fysiskt och psykiskt har trillat. In i 2018 tar jag med mig en låt som under 2017 har betytt mycket för mig, You’re not alone, Kristofer Greczula.

Gott nytt år!

Namasté ♥️