Mitt vänstra underben och fot var kalla som is. Redan på håll kändes det som att håla handen mot ett kylelement. Foten skiftade i nyanser av blått, lila, grått och svart, huden var torr. På grund av smärtan kunde jag inte smörja in den med fuktkräm, klippa naglarna eller ha strumpa och sko på. Antingen fick jag ha tights eller shorts. Inte ens om jag bar vida byxor kunde jag vara säker på, att tyget inte skulle nudda huden och få mig att hoppa högt av smärta.
Rörelseförmågan i knä- och fotled var näst intill obefintlig. Rörligheten i höftleden påverkades också. Det skulle sedan visa sig att jag efter flera år med hälta, hoppa på kryckor och sitta i rullstol fått rörelseomfånget för ledens sträckning reducerat med flera grader, vilket i sin tur inverkar negativt på gångmönstret. Smärtan och kylan blev värre för varje dag, huden mörknade alltmer. Ett blodkärl hade slutat fungera, men kärlkirurgen visade ändå inget intresse för att söka efter orsaken eller om det skulle kunna gå att åtgärda. Med tiden hade benet förvandlats till Det, något som inte var mitt utan mot min vilja alltid fanns där som en oinbjuden gäst i mitt liv – precis som smärtan.
Medan nekrosen (död vävnad) på underbenet och foten bredde ut sig alltmer diskuterade de, som var emot min önskan om amputation, livligt om CRPS-smärtan skulle förvärras av en amputation eller om jag skulle på fantomsensationer och fantomsmärtor. Den risken fanns, vilket jag var mycket väl medveten om. Den medicinska sakkunskapen lyssnade inte till den rädsla jag sedan lång tid hade för mitt ben – Det. Den troliga ökningen av smärta samt fantomsensationer och fantomsmärta var jag villig att ta. Min längtan att leva en mer fri vardag var så mycket starkare.
När jag äntligen träffat den kirurg som genuint trodde på det beslut jag tagit och kände mig trygg i, ställde jag mig åter frågan:
Vad är viktigast för mig?
Svaret var tveklöst: att genomgå en amputation för att kunna röra mig utan att vara rädd för min egen kropp, trots att jag då skulle bli beroende av gånghjälpmedel: kryckor, rullstol eller lårbensprotes för att kunna ta mig framåt
Varje dag tackar jag mig själv för att jag vågade be om en lårbensamputation. Det krävs obeskrivligt mycket mod bara att tänka tanken, att sedan överväga följderna och till sist besluta sig och be någon att faktiskt göra ingreppet. Att vilja bli av med en kroppsdel är inte normalt. Däremot är jag övertygad om att varje individ som har en sådan önskan, tagit ett välgrundat beslut baserat på viljan att leva i sin egen kropp.
MALINGERDLE 
Kommentera