Historia

Sedan slutet av maj är jag sjukskriven på heltid för att ta hand om mig själv. Jag försöker att åter igen bli vän med min kropp – fysiskt och psykiskt. Sedan januari 2016 har jag haft mycket besvär av smärta i mitt vänstra knä. Det har successivt blivit sämre. Och det finns inga svar. Vi vet inte riktigt vad som ligger bakom mina besvär.

Eftersom att rehabträningen inte gav något resultat, snarare försämrade mitt knästatus, beslutade man att göra en artroskopi. Detta gjordes i april 2016. Man konstaterade mindre förändringar i brosket på baksidan av patella, i övrigt såg leden mycket fin ut. Ingenting gjordes åt broskförändringarna då mina symtom inte överensstämde med vad man såg. Jag fortsatte med min rehabilitering. Jag var ihärdig och höll modet uppe. Jag var fast beslutsam om att jag skulle bli bra igen – även om smärtan i knät blev mer och mer intensiv och funktionen successivt sämre. Jag hade svårt att extendera och flektera knät fullt ut. Jag gick med hälta.

Ända sedan en vecka efter artroskopin jobbade jag fullt igen. Jag är en arbetsmyra. Jag trivs med mitt arbete som fysioterapeut och träningsansvarig på Strandhälsan i Falkenberg, och mitt fritidsengagemang i idrottsföreningen Friskis&Svettis Halmstad.

Drygt ett år efter artroskopin bröt jag ihop. Det här går inte längre. Jag håller inte längre ihop. Jag går sönder, fysiskt och psykiskt. All min kraft och energi gick åt till att hålla mig ovanför vattenytan. Jag jobbade och sov, något mer räckte inte min energi till. Jag blev sjukskriven 50%.

Maj 2017 gjordes en andra artroskopi. Man filade då bort en plica och delar av Hoffas fettkudde som var atrofierad. Efter det fick jag en knäortos som var låst i full extension som jag skulle ha på mig dygnet runt och sedan successivt avveckla. När ortosen avvecklades hade jag ett rörelseomfång på ca 15-40 grader. Smärtan var intensiv och gick inte att lindra. Jag jobbade på med min rehabträning i  den mån det gick. Drygt två månader senare var smärtan och funktionen i leden oförändrad. Åter igen blev jag sövd, denna gång för mobilisering av leden under narkos. Jag var inneliggande på vårdavdelningen under en vecka för Kinetec-behandling dygnet runt.

Idag har min rörlighet i knäleden förbättrats, den ligger på ca 15-95 grader. Jag har besvär av mycket smärta dygnet runt, i vila och belastning. Det är svårt att hitta en smärtlindring som passar mig, och på grund av det kan jag inte belasta mitt vänstra ben.

Varje dag, flera timmar, ägnar jag mig åt rehabiliteringsträning. Varje dag. Själv och med hjälp av min fysioterapeut. För att inte göra någonting gör att mitt knästatus försämras. Men när jag tränar ökar smärtintensiteten markant. Det är en balansgång mellan för mycket och för lite.

Jag gör det bästa jag kan av situationen. Psykiskt mår jag inte alls bra. Jag har en pågående depression. Jag kan inte längre göra det jag vill. Jag är i vanliga fall en aktiv person, mitt största intresse är träning. Jag brinner för rörelse i alla dess former. Min vardag är upp och ner. ”Bara” att gå upp från sängen och laga frukost är ett projekt. Allt jag gör tar så mycket längre tid, och så mycket mer energi, än vad det brukar göra för mig. Men jag försöker. Jag försöker att leva ett så vanligt liv jag kan, i en ovanlig situation. De säger att det inte kommer att vara för evigt, jag väljer att försöka fokusera på det, även om jag just nu har svårt att tro det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.