MALINGERDLE

Jag vill så gärna tro att jag mår bra. Och smällen blir hårdare för varje gång jag inser att så är det inte. Det kan vara små saker i vardagen som triggar. I morse, tillexempel. Det var en sådan enkel liten sak som att en dator i spinningsalen hängde sig när jag jobbade med den. Jag fick tunnelseende, kunde inte tänka klart. Panik. Ångest. Jag kände hur musklerna plötsligt spändes i min kropp och hur hårda och snabba slag mitt hjärta slog. Jag andades snabba och korta andetag som stannade långt upp i bröstkorgen. Vad ska jag göra? Jag har ingen aning. Jag brast i gråt. Och det är just denna sidan av mig som få i min omgivning får ta del av. Mitt ”vanliga” jag är bra på att lösa problem, och brukar inte visa de känslor som gör mig ledsen. Och en dator som har hängt sig – det brukar inte vara så svårt att lösa. Men idag när ångesten tog över min kropp kändes uppgiften omöjlig att lösa.

Jag ringde mamma. Hur ska jag göra? Hon berättade. Håll inne på- och avstängningsknappen på hårddisken i några sekunder så startar datorn om. Okej, ja det fungerade. Starta pulsprogrammet igen. Okej. Tårarna fortsatte att rinna.

Det är denna versionen av mig själv som jag gör allt för att dölja. Jag gillar den inte. Det är inte jag. Jag är pigg och glad. Och gillar att ha många strängar på min lyra. Alltid med ett leende på läpparna – för att det jag gör ger mig glädje. Men jag orkar inte längre att hålla fasaden uppe. Jag kämpar med att hålla näsan ovanför vattenytan. På något sätt måste jag inse att jag är bra så som jag är just nu. Men frågan är hur ska jag göra det?