Jag kan skratta, men allra helst vill jag gråta floder. Jag kan le, men vill egentligen inte. Jag kan vara trevlig mot människor i min omgivning, men ibland vill jag be dem fara och flyga någon annan stans. Jag vill skrika ”låt mig vara!!” men samtidigt känner jag att jag är i behov av den hjälp som jag blir erbjuden. Hjälp mig. Se mig. Hör mig.
Jag vill att alla ska förstå smärtan. Den fysiska i knät och den psykiska i – vart sitter den egentligen? Men jag själv gör ju inte det, förstår. Hur kan jag då begära att alla ni i min omgivning ska göra det? Det är ett orimligt krav jag ställer på er.
Jag känner mig frustrerad. Och ensam. Samtidigt vet jag att ni finns här. Jag är inte ensam. Aldrig. Jag vet att det räcker att be om hjälp så kommer det direkt en hjälpande hand – av kända och okända människor. Men jag kan inte. Jag vågar inte. För ensam är stark. I alla fall i mitt huvud. Inte när det gäller andra – jag vill att min omgivning ska be mig om hjälp. Men jag vill klara mig själv. Regeln ”ensam är stark” gäller bara mig själv. Och var finns logiken i det? Ingenstans!
Jag förstår att det inte är såhär jag ska tänka. Jag förstår också att det är en del av sjukdomen – ja, depression är en sjukdom. Men jag har fortfarande inte accepterat att jag är sjuk, trots att de säger att jag är det. Och fram till den dagen jag kommer att acceptera det får jag väl lyssna på dem som finns omkring mig. Men observera att ‘lyssna på’ och ‘acceptera’ i min värld inte är samma sak.
Jag försöker att göra det bästa jag kan av mina dagar. Varje dag är fylld av utmaningar och den första börjar när väckarklockan ringer på morgonen. Att göra en sådan ‘enkel’ sak som att stänga av väckarklockan och gå upp från sängen är en utmaning. Har jag väl kommit så långt brukar det oftast gå ganska bra att både duscha och laga frukost. Men under dagen dyker de upp, de där små händelserna som utan anledning ger mig en hård smäll i ansiktet. Vart ifrån kom den? Det kan vara när jag hoppar runt på stan och hamnar i en situation med för mycket människor och/eller ljud. När jag ligger hemma på soffan och försöker att läsa en bok. När jag är och tränar hos fysioterapeuten eller på gymmet. Det kan hända i vilken vardagssituation som helst. Och det kommer utan förvarning. Paniken. Ångesten. Tårarna.
Jag känner mig ensam. Men jag vet att jag inte är det. Jag har min familj och mina vänner vid min sida. De finns här hos mig hela tiden. Och jag vet att jag inte är den enda som är drabbad. Tyvärr är det en vanligt sjukdom, vanligare än vad man tror, och alla som är drabbade drabbas på olika sätt. Många som drabbas vågar inte att berätta, jag var och delvis fortfarande är en av dem. Trots vetskapen om att jag inte är den enda känner jag mig ensam. Jag är så tacksam för alla ni som finns här vid min sida – för alla kramar, fina ord, leenden och er närvaro. Jag är inte ensam.
MALINGERDLE 
Kommentera