MALINGERDLE

Jag begär inte att ni ska förstå. Jag skulle aldrig lägga den tunga och svåra, jag kan nog till och med påstå omöjliga, uppgift på någon annans axlar. Aldrig.

I mitt jobb som fysioterapeut träffar jag människor som befinner sig i olika delar av livet, med olika bakgrunder, religion, erfarenheter, värderingar och syn på livet. Jag ser det som ett privilegium att få möjligheten att hjälpa. Jag kan inte alltid bota men jag kan med de fysioterapeutiska redskapen, omtanke och medmänsklighet trösta, lindra och ibland även bota.

Jag har flera gånger upplevt patienters frustration när jag bekräftar dem med ”jag kan tänka mig hur det är”. Vaddå ”tänka dig”? Du måste förstå! Nej jag kan inte förstå. Jag kan bara föreställa mig hur det är. Jag är jag och du är du. Vi är två olika individer som med hjälp av våra egna förutsättningar har tagit oss till stunden då vi träffas. Jag kan inte förstå. Men jag kan visa empati och medmänsklighet. När jag har förklarat det brukar jag få en gillande nick tillbaka.

Det är min filosofi. Vi kan inte förstå en annan människa. Det vi däremot kan göra är att fösöka sätta oss in i vår medmänniskas situation. Och ja, jag har själv upplevt frustrationen över att inte blir korrekt uppfattad som patient, i mitt vardagsliv och i min yrkesroll. Och majoriteten av gångerna har jag frågat mig ”varför har han/hon/de så svårt för att FÖRSTÅ?”. Även om det ibland kan handla om motpartens intresse att ta till sig informationen, tror jag att det oftast handlar om sitt eget sätt att förmedla. Och självklart förtroende. Det är lättare att berätta för någon man känner förtroende för, det är också lättare att lyssna till och försöka sätta sig in i den andra individens situation om man känner en viss samhörighet.

Med andra ord – nej, jag begär inte att ni ska förstå. Och du väljer själv om du vill läsa det jag skriver. Kanske känner du igen dig? Kanske är du själv drabbad av långvarig smärta och/eller psykisk ohälsa? Kanske är du anhörig, vän eller bekant till någon med långvarig smärta och/eller psykisk ohälsa? Eller kanske är du nyfiken? Oavsett varför du valt att läsa det jag skriver vill jag säga Tack! För mig är skrivandet terapi. Det hjälper mig att sortera mina tankar som i mitt huvud vanligtvis är mycket röriga och svåra att tyda. När jag skriver får jag en helt annan möjlighet att berätta min historia än om jag skulle prata. När jag skriver kan jag gå tillbaka i texten och redigera. Jag kan skriva om ett stycke flera gånger innan jag tycker att orden överrensstämmer med det som finns inom mig. Det kan jag inte när jag pratar.

Om du har frågor eller reflektioner på det jag skriver lyssnar jag jättegärna. Du kan kontakta mig genom att fylla i kontaktformuläret i menyn ovanför, skriva en kommentar nedanför eller via Instagram eller Facebook. Om du vill får du dela mina texter på sociala medier. Min förhoppning är att nå ut till så många som möjligt. Kanske känner du någon, som känner någon, som känner någon (du förstår nog vart jag vill komma…) som känner igen sig och kanske känner tröst i det jag skriver, då skulle jag bli jätteglad.

Den fantastiska respons jag hittills fått på mina texter är mer än vad jag kunde föreställa mig. Tack för allt stöd. Det betyder mycket för mig och ger mig en energiboost på min fortsatta väg framåt.