MALINGERDLE

”Bra!”

Nej det är inte ”bra”. Jag kan inte ens belasta mitt vänsterben med hela min kroppsvikt. Inte ens halva, eller en fjärdedel eller femtedel. Jag kan knappt sätta ner foten i golvet utan att hoppa högt av smärta.

Frustrationen bubblar inom mig. Maktlöshet. Jag kan inte ens bestämma över min egna kropp. Den lyder mig inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag rehabtränar – det händer ingenting. Min känsla är att mitt vänsterben inte är en del av mig, från höften ner till tårna. Jag har ingen kontroll. Jag känner inte var jag sätter min fot. Känselbortfallet på baksidan av låret. Det gör ont i knät. Smärtan som finns där i både vila och belastning är jätte svår att förklara. Men jag känner den, hela tiden.

När jag i somras var inlagd på vårdavdelningen på Kungsbacka sjukhus efter en mobilisering under narkos, frågade personalen ständigt om vart smärtan befann sig på VAS-skalan. Idag precis som då kan jag inte svara. För mig är smärtan outhärdlig. Den kan alltid bli värre, jag vet det. Och det finns andra människor som har det ”värre”. Men jag kan inte leva såhär. Jag orkar inte. För mig är smärtan just nu 10.

Jag rehabtränar flera timmar varje dag. Avlastad rörlighetsträning i bl.a. Kinetec och genom att ha fötterna på en pilatesboll och rulla den fram och tillbaka. Jag gör olika belastningsövningar och gångtränar. Jag tränar bålstabilitet och övriga kroppen, i den mån det går. Jag utför dagligen yoga och mindfulness. Jag följer alla råd jag får av mina vårdgivare – annars kan jag inte komma tillbaka med ett gott samvete och säga att det fungerar eller ej. Gör jag ingenting stelnar knät ännu mer. Och det alternativet finns inte. Jag gör allt jag kan för att jag ska bli så bra jag kan bli. Fysiskt och psykiskt. Målet är självklart: jag ska bli helt återställd. Men frågan kvarstår – vad är det som orsakar mina besvär? Och hur ser målet egentligen ut – hur bra kan jag bli?

De flesta av er möter mig oftast med ett leende på läpparna. Det spelar ingen roll om det inom mig kokar av ilska, ledsamhet eller frustration – det där leendet finns alltid där. Ofta, inte alltid, är det så att ju gladare jag är utåt desto sämre mår jag inåt. Fysiskt och psykiskt är jag nere på botten av havet och famlar runt i mörkret, utan att hitta upp till ytan. Jag kämpar för att få luft. Jag har det väldigt jobbigt just nu.

När jag svarade: ”nej det är inte bra” sa min fysioterapeut – ”Men du gjorde ju så bra du kunde just nu!”. Okej, jag köper det resonemanget. Men det är fortfarande inte ”bra”, det är inte tillräckligt bra för att jag ska kunna vara den ”vanliga” Malin. Jag är glad för att jag har henne, min fysioterapeut. Vi träffas flera dagar varje vecka. Hon pushar, lyssnar, svarar på omöjliga och möjliga frågor och tröstar. Det är inte sällan som mina tårar rinner ner för mina kinder. Hon har varit med från allra första början. Jag håller hårt i henne, hon ger mig den energi jag behöver för att orka fortsätta kämpa lite till. Det är tufft att famla runt i mörket i botten på havet.