MALINGERDLE

lokah samastah
sukhino bhavantu*

I fredags eftermiddags hoppade jag av vid busshållplatsen Tjuvkilsboden. Det var en fantastisk sensommareftermiddag. Solen sken och vinden blåste i träden. Luften var varm men den där härliga krispheten som finns i höstluften var där. Vid hållplatsen Tjuvkilsboden blev jag hämtad med bil. Vi åkte genom en fantastisk natur av åkrar, häst- och kohagar. Här och där stod enstaka hus utplacerade med vackra lantliga trädgårdar. Det fanns så mycket fint att titta på.

Vi körde längs en allé, i slutet på den fanns ett vackert grått hus. Vi svängde höger. Sedan vänster och vänster igen. Där möttes vi av ett fint litet rött hus, Tofta retreat.

Det första jag slogs av när jag hoppade innanför dörrarna var lugnet och den svaga doften av rökelse som kom emot mig. Sött och friskt på en och samma gång, rofyllt. Där innanför dörrarna fanns inte en tillstymmelse till vardagsstressen som då och då kan göra sig påmind när man som minst anar det.

Jag har länge velat åka iväg själv på något äventyr. Men det har inte blivit av. När verkligheten kommer i kapp har jag så lätt för att skjuta fram saker som bara involverar mig själv på obestämd framtid. Jag har länge haft en stor nyfikenhet på yoga och meditation. Jag har försiktigt börjat tassa in i den spännande yogavärlden och inom mig finns en längtan att ta ännu fler steg. Av en slump hittade jag ett retreat som ligger i området kring Göteborg. Så jag bestämde mig för att åka. Ensam. Fokus för helgen var mediyoga, yinyoga och meditation. Mina förväntningar? En helg där mitt fokus låg på bara mig själv.

Det var fantastiskt. Hela helgen. Jag har gråtit, skrattat, pratat och suttit tyst i mina egna tankar och funderingar. Jag har yogat och mediterat i både soluppgången och nedgången och när ljuset har flödat in genom fönsterna till yogasalen. Jag har träffat fantastiskt fina människor som jag hoppas kommer att stanna länge i mitt liv. Jag har kunnat vara precis den jag är just nu, utan att bli jämförd med den Malin jag var tidigare.

Jag har mött två yogalärare med helt olika karaktär och kvaliteter. Jag har lärt mig mycket av dem båda. Glädje till yogan, att le, tid, utrymme och att andas. Och att lyssna till mig själv på vad min kropp behöver just nu. Jag tog till exempel beslutet att avbryta en yogaklass då min kropp helt plötsligt sa emot. Panikångesten steg inom mig och tårarna rann ner för mina kinder. Jag lade då meditationskudden mitt på yogamattan och vek ihop min filt och lade den ovanpå, precis som jag alltid gör när jag avslutar en yogaklass, och hoppade tyst där ifrån. Just där och då var det ett tufft beslut att ta men i efterhand är jag glad över att jag lyssnade på min kropp. Jag har aldrig tidigare avslutat en yogaklass eller något träningspass. Aldrig. Men det är okej att göra det, att avsluta innan det är klart. Det är ett svårt beslut att ta. Jag har som sagt var inte lyckats tidigare. Jag har flera gånger uppmuntrat andra till att avsluta sin träning för tidigt, när kroppen säger stopp. Men som med så mycket annat är det svårare att applicera klokheten och kunskapen på sig själv än att hjälpa andra.

Det har varit en rofylld helg. Jag har verkligen njutit av varenda stund. I min vardag är jag en rastlös person. Jag vill att det ska hända saker hela tiden. Gör det inte det ser jag till att det blir så. När jag är hemma pysslar jag alltid med något. Om inte diskbänken behöver torkas finns det alltid något jag kan skriva i min kalender eller en säng att bädda. På retreaten kunde jag slappna av. Och för första gången på mycket länge kände jag ingen hemlängtan.

Under retreaten mötte jag yinyogan för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det jag fastande för var stillheten och det mjuka, och den medvetna närvaron. Jag upplevde ett ”här & nu” som jag aldrig tidigare har upplevt. Det var en magisk känsla. Jag var mitt i min kropp. Mitt fokus var bara på mig själv. Yinyoga syftar till att jobba med kroppens facia. Det gör man genom passiva positioner med en lätt, mjuk stretch. Varje position håller man i minst 3-5 minuter. Mycket fokus ligger kring höfter och ländryggen. Enligt yogans filosofi finns där både fysiska och psykiska spänningar. Jag är nyfiken och vill utforska yinyogan mer. Det känns som om att det är precis det min kropp behöver, just nu.

Min helg på Tofta retreat avslutades med skratt tillsammans men mina nyfunna vänner. Jag tor att jag kan tala för oss alla – vi har haft en underbar helg tillsammans med oss själva och varandra. Jag har skrattat och gråtit. Det har blåst en storm av känslor inom mig. Jag kan inte säga att jag har rett ut dem. Men livet är en resa. Och jag tror på att olika stunder i livet bär en framåt och utvecklar ens personlighet. Jag har det tufft just nu. Varje dag känns det som att jag famlar runt i mörkret för att försöka hitta vägen framåt. Det känns hopplöst. Jag lever med en förtvivlan och fundering över hur länge till mina energireserver kommer att hålla. Men jag är så glad för att jag tog mod till mig och åkte iväg på den här retreaten. Den gav mig glädje där och då. Och jag hoppas och vill kunna applicera den kunskap och de insikter jag fick under helgen med hjälp av mina egna tankar, samtal med andra yogis och stunder med yoga och meditation i min vardag.

*må alla i världen få lycka och frid