En tanke är ingen sanning

Inom mig härjar en storm av känslor. Jag försöker att andas och vara i mig själv. Jag tar hjälp av yogan och meditationen. Här och nu. Jag försöker att tänka på de ord jag fick av en sjuksköterska inom psykiatrin:

”En tanke är ingen sanning”

För mig är det viktiga ord, ord som jag försöker att förstå och använda mig av. Men det är svårt att tänka klart när man har en ständigt pågående storm som härjar inom sig, och blåser upp till orkan när man som minst anar det.

Igår svämmade tårarna över. Stormen blev till en orkan som i sin tur blev till en tornado. Det lilla tålamodet jag hade kvar försvann. Den fysiska smärtan var outhärdlig. Huvudet exploderade av alla obegripliga tankar. Droppen som fick bägaren att rinna över var ett sju sekunder långt meddelande som kom på min telefonsvarare eftermiddagen innan. Meddelandet innehöll ett återbud från en av mina vårdgivare. Varför? Varför just jag? Jag behöver hjälp. Jag behöver hjälp nu.

Att gå runt och vänta på något som jag inte vet vad det är tär på mina obefintliga krafter. Jag väntar på hjälp, den hjälp som kan hjälpa mig att bli hel igen. Jag förstår att lösningen inte är enkel. Att det troligtvis är mer än en del, pusselbitarna är många. Och det är bara jag som kan lägga färdigt pusslet. Men längs vägen behöver jag hjälp. Jag klarar det inte själv. Jag är inte ensam, även om det ibland kan kännas så. Jag får mycket hjälp från nära och kära, från sjukvården. Men det är inte tillräckligt. Någon, troligtvis några, pusselbitar saknas.

Varje dag är en kamp mot mig själv. Att ge upp, eller att fortsätta framåt? Valet är enkelt. Jag ska bli bra, så bra jag kan bli. Men just nu går det varken framåt, eller står stilla – det går bakåt. Jag vet inte längre hur jag ska hantera den fysiska och psykiska smärtan som finns inom mig. Psykiskt mår jag sämre än vad jag tidigare gjort och mitt knästatus blir gradvis sämre. All den tid och energi jag lägger ner på att träna känns förgäves. Varför ska jag ödsla tid på något som inte ens leder mig i rätt riktning? Okej, jag förstår. Om jag inte hade varit så envis och tränat så mycket som jag gör hade jag troligtvis varit ännu sämre än vad jag är idag. Men, jag kan fortfarande inte acceptera att det är så här det är. Varför blir jag sämre – fysiskt och psykiskt?

Igår var gränsen nådd. Efter uppmuntran från sjukvården och mycket tvekan från min sida uppsökte jag psykakuten. Jag stod utanför entrén en lång stund innan jag vågade att trycka på dörröppnaren till mottagningen. Till slut gjorde jag det. Jag anmälde mig i receptionen och satte mig i väntrummet. Jag väntade. Frågorna kom till mig många gånger. Vad gör jag här? Varför? Men jag satt kvar. Jag fick träffa en sjuksköterska och sedan en läkare. Jag är så tacksam för den läkaren. Han är verkligen vad jag kallar för ”rätt person på rätt plats”. Han kunde inte lösa några problem just där och då, men han lyssnade och gav mig den tid som jag behövde. Han såg mig för den jag är just nu.

Jag fortsätter att träna, fysiskt och psykiskt. Jag ger mig inte. Men det är tufft att famla runt i mörkret på botten på havet, i jakten på att hitta upp till ytan för att få luft. Jag fortsätter att försöka bli så bra jag kan bli. När de obegripliga tankarna  tar allt för stor plats försöker jag att tänka på sjuksköterskans ord: ”En tanke är ingen sanning”. Men jag har en lång väg framför mig, hur lång den kommer att bli återstår att se…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.