Trots ditt glada leende kan jag se dina ledsna ögon

”Det känns som om att du har blivit bättre på att
säga att du inte mår bra, och att visa det”

Nej, det är inte alltid jag gör det – berättar sanningen. Vissa gånger vet jag inte ens själv hur jag mår, andra gånger orkar jag inte eller vet inte hur jag ska förklara. Bakom mitt mående finns så mycket mer än det knä som som alla andra kan se. Ibland när jag försöker att förklara kan jag se osäkerheten och den flackande blicken i personens ögon, hon eller han som får ta emot mitt svar på frågan ”Hur är det?” eller påståendet ”Det ser ut som om att du må bra!”. Jag klandrar inte den personen. Inte alls. Det är inte lätt att möta en annan människas sorg, ilska, frustration och/eller ledsenhet. Det är en konst att stå kvar, att inte leta efter en flyktväg ut ur situationen. Det är svårt för den som ställt frågan, det är också svårt för mig som får den. Men det allra viktigaste – nej, jag klandrar dig inte – du som visat intresse och fått ett svar på din fråga men inte vet vilket svar du ska ge tillbaka. Jag vet inte vad du känner, men jag vet vad jag har känt när jag har varit i samma situation som dig. Fortsätt gärna fråga. Jag uppskattar din omtanke.

”Trots ditt glada leende
kan jag se dina ledsna ögon”

Bakom den ”synliga” smärtan finns så mycket mer. Ensamheten. Den oändliga ensamheten i att må dåligt. Jag vet att jag inte är den enda som mår dåligt men det är ju bara jag som kan uppleva hur det är att vara jag. Den oändliga tröttheten som inte går att sova bort och smärtan som vägrar att släppa sitt hårda grepp om mig. Tårarna som hela tiden hotar att svämma över men gör det alldeles för sällan. Jag behöver gråta men jag har svårt för att tillåta mig att göra det. Inombords kan jag både skrika, gråta och leva rövare, men allt det där fastnar inom mig. Jag kan inte få det ut från min kropp. Den mer eller mindre konstanta illamåendet och yrseln som gör att jag när som helst, utan förvarning, kan tappa balansen och falla. Jag har svårt för att parera och hitta tillbaka till min centrering och grundning. Och alla de där tabletterna. Jag som aldrig ens har sneglat åt en värktablett innan denna tid har nu så många tabletter så att jag knappt kan räkna så långt. När jag har tagit den sista dosen av smärtstillande och ångestdämpande medicin för dagen fyller jag dosetten inför nästkommande dag. Varje gång associerar jag till att spela Kalaha. Du vet det där kulspelet som går ut på att man ska få så många kulor som möjlighet i sitt bo. Det är en absurd känsla. Det är så långt ifrån ”jag” det kan bli. I alla fall inte den ”jag” som jag alltid har trott att jag är. Jag är vilse. Vilse i min egen kropp, i mina egna tankar – i mitt eget jag.

Min kropp har under en lång tid förändrats. Till vad – eller till vem? Till det bättre, eller sämre? Det känns som om att det är till det sämre. Jag har blivit lite bättre på att säga hur det är, i alla fall nästan. Och att be om hjälp. Men inte alltid. Jag vill klara mig själv. Det har jag alltid velat och kommer alltid att vilja göra. Orden som bara gäller mig själv och ingen annan; ‘ensam är starkast’ ekar ofta i mitt huvud. Jag vet att det inte är så. Att ensam inte är starkast. Men orden finns där ändå. Ibland struntar jag i dem, ibland låter jag dem hålla sitt fasta grepp om mig. Ibland kan jag göra ett aktivt val, ibland inte. Oftast inte. Men jag försöker i alla fall. Och att skratta. Jag älskar att skratta – speciellt de där varma härliga skratten som gör så att hela kroppen spritter av glädje.

Ett svar till “Trots ditt glada leende kan jag se dina ledsna ögon”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.