Samtidigt som jag försöker behålla fotfästet längs den brokiga väg som ska leda mig framåt mot ett starkare jag, krigar jag mot alldeles för långa väntetider, ord som ”jag vet inte” och ”du måste ha tålamod”. Jag har även fått höra; ”du som själv jobbar inom sjukvården vet ju hur lång tid sådant här tar”. Just nu är jag inte fysioterapeut, jag är Malin – Malin som behöver hjälp av sjukvården. Mitt i all frustration över att finnas i en gråzon i sjukvården där jag kastas från den ena specialisten till den andra där alla hänvisar till varandra, finns också guldkornen – de som hela tiden står vid min sida. Även om de inte kan hjälpa mig att lösa gåtan finns de hela tiden här. De lyssnar, hejar och peppar. Hjälper mig att resa mig upp när jag ännu en gång snubblat och fallit hårt till marken.
I förrgår bestämde jag mig för att strunta i allt. Jag orka inte mer av min upp och nervända vardag. Jag bokade om besöket hos arbetsterapeuten. Jag berättade för henne, hon tyckte att det var en mycket bra idé. Jag bokade en flygbiljett till Stavanger med avgång mindre än ett dygn framåt i tiden för att hälsa på min familj. Kanske är det att fly från verkligheten? Alla problem kommer att finnas kvar när jag kommer hem. Det struntar jag i. För en gångs skull lyssnar jag på mig själv, vad jag vill just nu. Jag struntar i allt annat, det tar jag tag i en annan gång. Just nu vill jag inte vara någon annan stans än just här.
MALINGERDLE 
Kommentera