MALINGERDLE

Istället för att acceptera att det är såhär det är just nu snurrar ”hur det borde vara” runt i mina tankar. En pigg och glad Malin som gör det hon trivs bäst med att göra: att jobba, att träffa min familj och mina vänner, att skratta och leva en vardag som är fysik aktiv. Jag kan inte acceptera. För mig är att acceptera lika med att ge upp, och det finns inte i min vokabulär – att ge upp. Jag vill göra det många gånger, att ge upp. Men jag måste fortsätta framåt.  För så som det är just nu är inte det liv jag vill leva. Jag gör så bra jag kan för att min upp och nervända vardag ska fungera någorlunda.

Jag vill bli den gamla Malin, i en uppdaterad version. Det är svårt att acceptera att jag måste be om hjälp, att jag just nu inte klarar mig själv. Jag har flyttat hem till mamma och pappa. Jag klarar inte att bo själv. Jag behöver hjälp med de vardagliga sysslorna som att handla mat, att tvätta mina kläder är projekt i sig, att städa och att nå de där sakerna som står högre upp i skåpen. Att laga mat är svårt, jag gör det ibland men jag uppskattar när jag får hjälp. Jag gillar att baka bröd. Det gör jag ofta. Men jag behöver hjälp med att plocka fram redskap och ingredienser. Jag kan inte stå up för länge, inte heller sitta eller ligga. Jag behöver variation. Och jag behöver sällskap, men också utrymme att vara för mig själv. Det får jag hemma hos mina föräldrar. Jag får hjälp, jag får kärlek.

Det är svårt att be om hjälp. Jag har alltid sett mig som en självständig person, nu kan jag inte vara det längre för att min kropp och knopp säger stopp. Jag jobbar på det hela tiden, att våga be om hjälp – att våga vara ”besvärlig”. Jag försöker att tillåta mig själv att be om hjälp, och att sedan ta emot den. Jag gör det bästa jag kan av min upp och ner vända vardag.