Säng 8:2

Smärtan är outhärdlig. Inom mig skriker och gråter jag av smärta. Hela tiden. Jag vet inte hur jag ska hantera den. Jag vet inte hur jag ska bete mig gentemot den. Ska jag välkomna den med öppna armar och be den att bli min vän?  Eller ska jag be den fara och flyga långt bort där ingen någonsin kommer att hitta den? Vad ska jag göra? Jag vet vad jag vill göra, det sista alternativet. Men vilket är det bästa alternativet? Alla säger olika. Någon säger att jag är för snäll mot smärtan, en annan att jag provocerar för mycket och en tredje säger något helt annat. I mitt fall verkar ordet ”lagom” gälla bäst. Men vad är lagom?

Under veckan som gått har jag varit inlagd på vårdavdelningen för hjälp med smärtlindring och rehabilitering i väntan på fortsatta åtgärder. Det var det bästa alternativet just nu. Det har varit en turbulent vecka med många känslor. Många toppar och dalar – några små kullar och många djupa dalar. Jag har skrattat och gråtit. Gråtit på grund av smärta, ovisshet och frustration. Skrattat åt den här situationen som är så absurd. Tårarna har aldrig varit långt borta. De syns inte alltid, men finns hela tiden bakom fasaden. De skrämmer mig.

Jag gråter sällan. Jag vill inte. Jag vill inte vara, eller mer korrekt: känna och visa, mig sårbar. Jag vill vara jag, hon som är pigg och glad. Jag vill klara mig själv. Jag vill springa, hoppa och dansa. Under de här fem dagarna då jag varit på vårdavdelningen har jag gråtit. Mycket. Jag har inte klarat att hålla tårarna tillbaka, hur mycket jag än har försökt. Det har gjort för ont.

Jag har varit på operationsavdelningen varje dag för att få nervblockader. Ena dagen, när en sjuksköterska körde mig till operation, sa hon: du måste säga ifrån att du har ont! Då hade hon några minuter tidigare hittat mig sittandes ihopkrupen på min säng med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Jag har ont hela tiden. Varken mina mediciner eller de nervblockader som jag har fått hjälper. Jag begär inte att man ska lindra smärtan helt, jag vet att man inte kan lindra all smärta. Jag vet det. Men i de bästa världar skulle medicineringen och nervblockaderna hjälpa lite mer än vad de gör nu – eller snarare mycket mer.

När jag låg på UVA igår bad en ortoped- och narkosläkare mig att beskriva smärtan jag kände, trots flera nervblockader. Hur förklarar man smärta? Hur förklarar man hur något känns inom sig som man själv knappt vet hur det känns? Det finns inga ord. Jag försökte. Jag försöker hela tiden. Trots att jag vet att jag ska säga att jag har ont finner jag inte de rätta orden. Känns det molande? Huggande? Stickande? Känner jag värme eller kyla? Eller är det en kombination av allt? Hur känns det? Jag känner ju inte ens mitt vänstra ben, min känsla är att det inte är mitt. Men ändå gör det så fruktansvärt ont! Och min upplevelse av smärta är inte den samma som din. Ibland ifrågasätter jag mig själv. Inbillar jag mig? Men det gör ju faktiskt ont!! Jag känner smärtan, då kan jag ju inte inbilla mig. Eller? Därför är det ibland lättare att vara tyst; att gå in i mig själv, att inte säga någon ting och bita ihop. Att istället för att skrika rakt ut gömma mig i mig själv. Då slipper jag i alla fall att känna mig så tjatig.

Det har inte skett några underverk under dessa dagarna. Tyvärr. Det hade jag inte heller väntat mig. Däremot är mitt vänstra ben inte lika blått som tidigare utan skiftar nu färg mellan min vanliga hudfärg och blått. Och det är bra. Det är ett litet steg i rätt riktning. Jag har dessutom vunnit några grader extension åt det bättre hållet. Det är jättebra! Nu hoppas jag på att kunna behålla det. Jag ska med hjälp av min läkare göra vissa justeringar i min medicinering, och hoppas på att det ska hjälpa mig i en fortsatt rätt riktning framåt. Och jag ska fortsätta mitt sökande efter en ”lagom” nivå av aktivitet och vila. I slutändan tror jag att det är just det som är nyckeln till framgång. Det är jag övertygad om. Människan är skapt för en aktiv vardag, på en nivå som varierar från individ till individ. Jag behöver aktivitet, mycket aktivitet, för att må så bra jag kan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.