Tankar

Tanke.
Avgränsad, ej uttalad yttring eller produkt av själslig
bearbetning av sinnesintryck, erinrar, problem etc.
(ne.se)

Jag tänker mycket. Grubblar. Hela tiden snurrar tankarna inom mig. Oftast är de otydliga och osammanhängande. Jag har svårt för att förstå vad de egentligen betyder. Jag fick frågan: ‘Hur upplever du dina tankar? Hur ser du dem?‘ Jag upplever dem som bilder. Tror jag. Jag hör dem i alla fall inte som röster. Då är det nog bilder jag ser och upplever, tror jag. Abstrakta saker som bara finns där.

För att inte tankarna ska snurra för mycket i mitt huvud försöker jag hålla mig sysselsatt. Fästa tankarna på något konkret. Färglägga, virka mormorsrutor, läsa, skriva, yoga och baka bröd. Sådant som jag alltid tyckt om att göra – och fortfarande gör! Kreativitet. Jag gillar kreativitet. Att pyssla. När ”alla andra” fyller sin handväska eller necessär med bra-att-ha-saker, fyller jag mitt pennskrin med bra-att-ha-saker och sådant som är viktigt för mig. När det gäller kreativitet är pennskrinet min bästa vän. Pennor av alla dess möjliga och omöjliga sorter, penslar, limstift, sax, pennvässare, klistermärken och post-it-sticks, för att nämna några saker. Och som vanligt är den så full så att det inte går att stänga blixtlåset, så jag har oftast flera pennskrin med mig. Men mitt tålamod och framförallt koncentrationsförmågan är inte längre som den tidigare var. Jag är inte som jag var innan. Utsidan må vara den samma, men insidan har förändrats.

Kanske borde jag möta tankarna. Men jag vet inte hur jag ska göra. Och hur ska jag hantera dem när de faktiskt ger mig riktiga tårar? Just nu gör jag allt för att hindra dem bli verkliga, så att alla andra kan se dem. Tårarna finns där hela tiden. Sällan synliga, men alltid inombords. Det känns som om att jag snart svämmar över av tårar! Och egentligen är det just det som jag upplever gör mest ont. De osynliga tårarna som ingen ser. Alla tror att det är bra. För det är just den bilden jag delar med mig av – medvetet eller omedvetet? Jag skrattar. Eftersom att det är just så jag vill att det ska vara. Jag vill att allt ska vara bra, så bra det kan bli – för mig. Ändå blundar jag för verkligheten. Jag blundar för tankarna, jag blundar för tårarna. Jag kan hoppa runt på kryckor. Det är okej. Men jag vill må bra inombords. Och nej. Jag skulle aldrig acceptera att jag skulle hoppa runt på kryckor resten av mitt liv. Det är snurrigt. Allt. Vad acceptens är i min kropp och mitt sinne, är en helt annan historia som kommer en annan gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.