MALINGERDLE

Jag kommer inte ihåg känslan av att gå, springa eller hoppa. Hur känns det i kroppen? Jag vet inte. Tidigare var det så självklart för mig – att gå, springa och hoppa. Det är det inte längre. Det är inte bara att resa sig upp och gå iväg, att småspringa om jag är lite sen eller hoppa mellan vattenpölarna när det regnat ute. Det är inte självklart. Ingenting är självklart. Det har tagit mig mer än sex månader (exakt 191 dagar) hoppandes runt på kryckor att förstå det.

Det enda vi vet om livet är att vi föds och dör, vad som händer där emellan är upp till oss själva att göra något av. Vissa saker kan vi påverka, andra inte. Men vi kan alltid göra det bästa av situationen. Det är svårt. Jag har till exempel jättesvårt att se det positiva som händer i mitt liv just nu. All den kaos som råder inom mig, mina fysiska och psykiska besvär. Många säger: ”När du blir bra igen kommer du att ha en kunskap och erfarenhet som få fysioterapeuter har”. Inom mig kokar jag av irritation så fort någon säger de orden. Istället för att säga ifrån ger jag dem ett snällt leende som svar, det är så jag gör – biter ihop. Det kan mycket väl vara så att det inte är det bästa sättet att hantera situationen. Just nu är det inte roligt att vara Malin Gerdle. Om jag ska hålla ihop någorlunda från morgon till kväll måste jag välja mina strider, den striden är inte en av de jag väljer att ta mig an. Jag har svårt för att se det positiva i det som händer nu. Måste allting vara så bra hela tiden? Jag har funderat en del över det. Och kanske ligger det något i de ord som Alfons Åberg säger: ”Om man alltid har roligt så märker man inte att man har roligt… och därför måste man också ha tråkigt ibland”.

Vad betyder egentligen ordet ”bra”? Betyder det att jag ska bli som jag var innan jag blev sjuk? Eller betyder det att jag ska kunna gå med hjälp av en krycka? Eller att jag ska lära mig leva med min skada? Vad betyder det? Det finns inga svar att ge, det finns inga svar att få. Det finns bara väldigt många frågetecken. Jag gillar inte frågetecken. Jag vill ha svar.

Jag uppskattar ärliga svar. De som faktiskt kan svara ”jag vet inte” på en fråga ser jag upp till. Jag tar mycket hellre emot ett ”jag vet inte” än falska förhoppningar som ”du kommer att bli helt återställd”. När det gäller CRPS finns det inga svar att få. Man vet inte så mycket om sjukdomen, vilka behandlingsmetoder som är bäst eller hur prognosen se ut. Som en smärtläkare sa: ”Det är en förfärlig sjukdom som man inte vet så mycket om”. Man vet att de som drabbas är framförallt kvinnor i medelåldern, och drabbar i de flesta fall övre extremitet. Jag är kvinna, annars stämmer inget av det där in på mig.

De inom sjukvården som säger att jag kommer att bli helt återställd har jag slutat lyssna på, när det gäller den saken. Ingen vet vad som kommer att hända. Kanske kommer jag att bli helt återställd men risken finns att jag kommer att få leva med bestående men, hur stora de eventuellt skulle bli kan man bara gissa sig till. Mitt mål är klart och tydligt – jag vill kunna göra allt det där roliga som jag kunde innan jag blev sjuk. Det är inte helt enligt SMART-modellen (specifikt, mätbart, accepterat och realistiskt), det är ett mål utan klara ramar. Det struntar jag i. Jag vill kunna gå, springa och hoppa igen. Det är mitt mål.