MALINGERDLE

Jag tror inte att jag förstår hur lång väg tillbaka (eller framåt!?) jag egentligen har. Från att hoppa runt på ett ben och kryckor, och inte kunna belasta vänsterbenet, att inte veta var det befinner sig – är det ens en del av mig? – till att kunna gå, hoppa och springa. Det är enorma steg. Helt ärligt, är det ens möjligt? Ja det är det! Kanske. Jag tvivlar… Det finns några få med CRPS som satt sig i nedre extremitet som klarat det. Det finns även de som inte gjort det. Hur långt kan jag komma? Det finns inga klara och tydliga svar. Framför mig ser jag den där oändligt långa vägen – den som hur mycket jag än tittar, aldrig ser slutet på. Vad händer bortom det jag kan se?

Det finns de som säger: ”klart du ska bli helt återställd!” Va? Hallå! Vänta. Dra i nödbromsen! Hur kan du veta det? Sluta ge mig falska förhoppningar. Jag vill inte höra! Jag vill, åter igen, inte bli besviken. Jag vet inte hur många gånger under de dryga två senaste åren som detta har hänt, som jag har varit tvungen att skjuta fram mina mål på obestämd framtid. Jag har slutat räkna. Jag orkar inte hålla koll på alla de gånger som besvikelsen tagit över min kropp. Helt ärligt,  jag vet inte hur många gånger till jag orkar att resa mig upp igen.

Jag har slutat lyssna på de som kommer med spekulationer om jag kommer att bli återställd eller ej, just när det gäller den saken. De kan säga många kloka saker om andra saker, då lyssnar jag mer än gärna. Men snälla, låt mina sjukdomar och skador vara i fred från spekulationer. Jag har även slutat lyssna när mina sjukdomar och skador jämförs med andra. Jag vet, nu är jag självisk. Orden sägs av omtanke och välvilja från min omgivning som vill ge mig hopp och tro att det kommer att bli bra (vad betyder egentligen ordet ”bra”?) i framtiden. Jag gillar inte att bli jämförd, det gör mig inte friskare, starkare och gladare. Om det är en sak jag verkligen har lärt mig under denna tiden så är det att ta hand om mig själv först, sedan andra – som de säger under säkerhetsgenomgången innan flygen ska lätta från startbanan: ”sätt på dig din syrgasmask först, innan du hjälper andra”. Jag tror på den filosofin, men det är svårt att leva efter den. Jag försöker. Jag tror på att jag är jag och du är du. Jag delar  gärna erfarenheter och på så sätt växer i mitt nya jag tillsammans med andra.