MALINGERDLE

Det har varit tyst här i några veckor. Det var inte tänkt så men det var så det blev. Jag har inte mått bra. Jag mår inte alls bra. Mitt fysiska och psykiska mående har försämrats, ännu mer.

Jag har bytt smärtstillande medicin, från Tramadol till Palexia med förhoppning att smärtan ska bli lindrigare och lättare att hantera. Nu försöker vi hitta den dos som passar mig. Enligt läkarna brukar Palexia ge god effekt på den smärta som CRPS orsakar. Egentligen tycker jag inte om tabletter. Jag undviker dem. Vill inte ta dem. Jag tror på kroppens förmåga att läka av sig själv, utan tabletter. Men denna gång behöver jag den smärtlindring som de ger mig. Jag är villig att prova olika behandlingsmetoder, farmakologiska som icke-farmakologiska. Jag är villig att prova allt med några mycket få undantag. Ett fåtal förslag som har kommit på tal har jag vänligt men bestämt tackat nej till. Men de är mycket få. Jag vill inte ha det såhär. Smärtan äter upp mig. Snart finns det inte mycket kvar av mig.

Kan man ta semester från allt? Jag tänker först och främst på smärtan, den fysiska och psykiska. Kan man ta semester från sin upp och nervända vardag? För tillfället jobbar jag inte. Jag går inte heller i skolan. Jag är hemma. Sjukskriven, 100%. Mitt ”jobb” är just nu att ta hand om mig själv, tjugofyra timmar om dygnet, veckans alla sju dagar. Och bara för att jag väljer att ta semester betyder inte det att jag slutar att ta hand om mig själv. Tvärt om.

Jag har bestämt mig för att min semester, eller jullov, börjar idag. Idag ska jag packa min ryggsäck med kläder, böcker, raggsockar, pysselsaker, julklappar och yogamatta. I morgon åker jag tillsammans med min familj på semester, bort från min upp och nervända vardag. Första stoppet är Göteborg för att lyssna på min syster som spelar konsert på Artisten. Hon går på Musikhögskolan i Göteborg och spelar klassisk fiol. Vi ska sova på hotell en natt, bara vi fyra, innan vi kör vidare till vår norska familj i Stavanger. Där ska vi fira jul! Det var inte så länge sedan jag träffade min norska familj. Men jag saknar dem. De betyder mycket för mig. De ger mig positiv energi och finns alltid hos mig, vad som än händer, hur glad eller ledsen jag än är.