En dröm går i uppfyllelse

För mig känns det som om att ingenting händer, i alla fall inte åt rätt håll. Trenden med fysisk och psykisk smärtan går åt helt fel håll. Trots det har jag packat min ryggsäck med yogamatta, bolster, kurslitteratur, ögonkudde, yogakläder och mediciner för fem dagar. Ortosen är på, annars hade jag nog inte kunnat stå upp över huvud taget. Smärtan är mer än oacceptabel. Den ligger så nära bristningsgränsen som det bara går.

Just nu sitter jag alldeles stilla i min lillasysters säng. Jag vill inte röra mig. Tänk om smärtan blir värre, hur ska jag hantera den då? Men jag trivs bra här, hos min syster. Hon ger mig kraft, energi och styrka. Hon ger mig kärlek. Jag vet att många säger att deras syskon är de bästa, men min är det på riktigt! Jag har den bästa lillasyster jag kan ha. Vi är olika på många sätt, vi är mer olika än lika. Vi vet båda precis hur vi kan reta varandra, och det är roligt att göra det ibland. Lillasyster, jag vet att du vet men jag vill säga det igen:

Jag är stolt över dig, över den du är och
att du vågar följa dina drömmar.
Du är mitt allt. Jag älskar dig! ♥︎

Jag är i Göteborg. Den yogalärarutbildning jag ska gå börjar först i morgon. Jag kom igår, då var jag på ett besök hos en fysioterapeut med stor erfarenhet om patienter med långvarig smärta. Emotionellt var det ett jobbigt besök. Det är svårt att prata om min nuvarande situation, om det som händer i min kropp – fysiskt och psykiskt. Det kändes som om att hon tog emot det jag berättade på ett bra sätt, och vågade trösta när mina tårar började rinna ner för kinderna. Hon vågade möta mig för den jag är. Hon sa de magiska orden som gjorde att jag fick förtroende för henne: ”Jag kan inte förstå, men jag kan tänka mig…”. Resultatet av besöket blev nya direktiv angående träningen – ingen rehabträning för knät under de två kommande veckorna. Det känns konstigt att inte rehabträna, det har jag gjort flera gånger varje dag i över ett år. Men som tur är har jag yogan att fokusera på istället. Jag ska även välja ett moment i vardagen då jag ska försöka att tänka på det jag gör, istället för smärtan. Medveten närvaro. Det känns svårt. Smärtan är med mig vad jag än gör. Jag får aldrig vila från den. Aldrig. Jag ska försöka. Jag har jätte svårt för att koppla bort den, den finns alltid där och försöker ta all min uppmärksamhet. Jag har valt momentet att borsta tänderna.

Från och med igår ska jag alltså inte göra någon rehabträning. Det är för att kunna utvärdera hur knät reagerar på den förändringen. Kanske blir det bättre, sämre eller kanske blir det ingen skillnad alls. Det blir en omställning både fysiskt och psykiskt. Nu känns det skönt att jag har yogan att fokusera på. Min tanke är även att ge ännu mer kärlek åt den stabiliserande träningen, i den mån det går.

Jag känner mig nervös inför yogalärarutbildningen. Och spänd. Och nyfiken. Jag vet att jag inte kommer att kunna göra allt. Jag vet också att smärtnivån är värre än någonsin tidigare och att min koncentrationsförmåga är i botten. Helt ärligt, jag mår inte alls bra. Men yoga är ingen prestation. Yoga är yoga, den är till för alla – för den du är just nu. Det finns lika många sätt att utöva yoga som det finns yogi/yogini på denna jord. Det finns inget rätt eller fel. Och det tycker jag är så fantastiskt. Så egentligen finns det ingenting att vara nervös för. I morgon kommer min dröm att slå in, min väg till yogalärare kommer att börja på ”riktigt”. Vilken tur att det trots allt finns små ljusglimtar i min upp och nervända dag med CRPS.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.