MALINGERDLE

När jag vaknade efter operationen i maj kunde jag inte röra mitt vänstra ben. Just där och då orkade jag inte bry mig om det, istället somnade jag om igen. Anledningen till att jag inte kunde röra mitt ben var en ortos som var låst i sträckt läge. När jag första gången i medvetet tillstånd pratade med ortopeden berättade han att jag skulle ha den dygnet runt i två veckor, sedan på natten i ytterligare två veckor. Okej. Då använder jag kryckorna i två veckor, sedan behöver jag dem inte längre – sa jag hoppfullt och såg mig swisha runt på min landsvägscykel i ett vackert höstlandskap. Han sa att jag kanske skulle behöva dem lite längre än så. Okej då, tre veckor. Tänkte jag. Tre veckor, sedan kommer jag inte behöva dem längre. Tre veckor blev en månad, som blev två, tre… åtta månader. Idag är firar jag och kryckorna åtta månader tillsammans. Och igår blev kryckorna en rullstol. En aktiv sådan. Vad hände? Det var inte det här som var min plan.

Jag behöver den. Rullstolen. Jag inser det. Min kropp vill inte samarbeta med mig. Det är inte ”bara” smärta i knät. Hela min kropp består av smärta. Fysisk och psykisk. Men jag vet inte om jag är redo för rullstolen, om vi är redo för varandra. Jag försöker att bli vän med den, att successivt vänja mig vid den – och den vid mig. Men det är en vänskap som jag just nu inte kan förlika mig med. Det är tufft. Det var inte såhär jag hade tänkt mig min vardag. Men det här är väl det som kallas livet, man kan inte alltid få det precis som man vill. Det man där emot kan göra är att försöka göra det bästa av situationen, att göra min vardag så bra den kan utifrån mina förutsättningar. Just nu. Jag försöker. Jag gör det bästa jag kan, även om jag många gånger rasar ihop i förtvivlan.