Jag vet inte vad jag ska säga

Det är alla ni som står mig närmst som får ta emot smärtan, alla tårar och förtvivlan – allt det där som jag inte orkar bära själv. Jag försöker att hålla det inom mig. Jag försöker att skratta och le. Vanligtvis är det just den bilden många av er får se. Egentligen är det nog inte det bästa sättet att hantera min situation på. Men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Vilka ord jag ska jag använda för att förklara det som inte går att förklara.

En kväll tidigare i veckan blåste den där stormen som finns inom mig upp till en tornado. Den tog över hela mig. Det var som om att det inte var jag som styrde över mig själv. Oftast är det mina föräldrar som får ta emot mina tårar, så var det även den här gången. Jag var arg, ledsen och besviken på mig, på min kropp – på den situation jag befinner mig i. Smärtan gick inte längre att styra. Jag balanserar hela tiden på kanten vid ett stup, vilken sekund som helst kan jag trilla över kanten. Det räcker med en knappt märkbar vindpust för att jag ska falla, en vindpust som inte ens är tillräckligt stark för att få ett löv att lätta från marken. Jag har fallit många gånger. Varje gång har jag blivit uppfångad av min omgivning. Men för varje gång upplever jag att det blir svårare att resa mig upp. Jag gör allt för att det inte ska synas, det som härjar inuti min kropp. Huruvida allt det här syns utåt vet jag inte.

Många av er frågar hur det går. Ger mig varma leenden och kramar. Och flera av er beter er som om att allt är precis som ”vanligt”. Det uppskattar jag. Jag uppskattar er vänlighet och nyfikenhet, er förmåga att låta jag vara jag. Men ibland orkar jag inte svara. Jag vet att frågorna från er är av välmening. Men flera gånger är era frågor de samma som mina – frågor jag själv inte har något svar på. Fortsätt gärna fråga. Men ta inte åt er om jag svarar att jag inte orkar prata om det just då. Jag har blivit bättre på att säga ifrån när jag inte orkar prata om det. Och det är jag mig själv mycket tacksam.

Det är mina föräldrar som brukar få ta emot mina tårarna, speciellt min mamma. Det är de som träffar mig varje dag. De får stå ut med så mycket, så många saker jag önskar de skulle slippa att se. Men jag behöver någon som står där, som tar emot mig när jag faller. Och det är jag mina föräldrar och min lillasyster evigt tacksam för. Vad som än händer vet jag att de finns där, även ni andra i min omgivning.

Jag gråter när jag skriver detta. Inom mig finns sorgen och saknaden över det som varit och det som är nu. Jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag. Det här är ett tomt skal av någon som liknar den Malin jag egentligen är.

En vän sa: ”jag vet inte vad jag ska säga…”. Oftast är det inte orden som är det viktigaste. Det är närvaron. Den närvaron betyder så mycket för mig. Tack! ♥️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.