Under min uppväxt hade jag ett mål i sikte – jag skulle bli professionell musiker. Jag spelade fiol. Mitt mål var först och främst att provspela till musikgymnasiet och komma in, sedan gå ett år på folkhögskola för att förbereda mig inför provspelningen till musikhögskolan där jag skulle ta examen, och sedan provspela till en orkester. Det var även i den miljön jag delvis växte upp i. Min mamma var professionell musiker. Hon inspirerade mig. Jag gillar den världen. Det är en tuff värld, men ändå familjär. Mamma jobbar inte som musiker idag, hon har valt en annan väg att gå. Men med mig har jag så många fina minnen, och vänner kvar i den välden.
Flera timmar varje dag ägnade jag mig åt min stora passion. Jag övade på teknik i både min höger- och vänsterhand, jag spelade skalor, etyder och musik av flera olika tonsättare från olika epoker. Jag älskade att bryta ner ett stycke i tusen delar och traggla dem om och om igen. Jag spelade i olika orkestrar, med kvartetter, trios och alla möjliga olika sammanhang. Jag åkte på läger på somrarna. Jag provspelade och kom in på estetiska programmet musik med inriktning klassisk fiol på gymnasiet. Jag varvade de obligatoriska ämnena som matte, naturkunskap och svenska med musikhistoria, ensemble, kör, musikteori och enskilda fiollektioner. Jag levde för musiken. Gymnasietiden var tre fantastiska år, fyllda med mycket kärlek till musikens underbara värld.
När jag då fick frågan (eller det var snarare ett påstående) av mina lärare om vilken skola jag skulle söka vidare till efter jag tagit studenten var mitt svar ”nej”, jag kände mig färdig med att spela fiol. Jag ville istället gå en annan väg. Min dröm hade flyttats från musikens värld till att bli fysioterapeut. Sagt och gjort. Jag sökte till fysioterapirogrammet men kom inte in. Istället valde jag att följa min andra dröm, jag flyttade till Malmö för att läsa till sjuksköterska. Det var en tuff termin. Psykiskt mådde jag inte alls bra. Men jag kämpade på och sista anmälningsdagen för vårterminen bestämde jag mig – jag försöker en gång till, blir jag inte antagen är det inte meningen att jag ska bli fysioterapeut. Jag fick det glädjande beskedet att jag blivit antagen till fysioterapiprogrammet, eller sjukgymnastprogrammet som det hette då (vi har bytt yrkestitel) vid Umeå Universitet.
Idag lever jag det som blivit min dröm. Jag bor i Halmstad, mitt ”hemma”. Jag jobbar på Strandhälsan, ett gym och rehabiliteringscenter i Falkenberg. På min fritid är en aktiv funktionär i den ideella idrottsföreningen Friskis&Svettis i Halmstad där jag leder gruppträningspass, är ansvarig för alla IndoorWalkinginstruktörer och gör lite allt möjligt i föreningen. Jag har en underbar familj här hemma och i Norge, jag har fantastiska vänner, arbetskollegor och för mig än så länge okända människor i min omgivning som verkligen bryr sig och delar med sig av sin styrka och glädje när jag behöver den som mest. Det kanske låter klyschigt, men jag är så otroligt nöjd med det jag har – jag känner mig glad och tacksam för det jag har, trots en upp och nervänd vardag.
Jag spelar inte längre fiol. Jag har den kvar. Men jag känner ingen lust till det. Jag har inte släppt den världen helt, det kommer jag aldrig att göra. Jag älskar att gå på konserter, och det händer mer ofta än sällan som klassisk musik spelas ur mina högtalare. Min syster lever just nu den dröm jag en gång hade. Hon studerar vid musikhögskolan, klassisk fiol. Jag ser mycket upp till henne – min lillasyster, jag älskar dig, du är stark och modig. Och jag har så många fina vänner från den världen, både från min tid tillsammans med fiolen, och min mammas karriär inom musiken. Jag saknar det inte, det är en del av min historia.
I måndags möttes min nuvarande värld med den jag som barn drömde om, det var fantastiskt. Det var en underbar känsla! Jag fick då äran att assistera yogaläraren och musikern Lene Skomedal under en workshop i yoga för musiker. Workshopen hölls på den mysiga yogastudion YogaYama i Haga, Göteborg. Temat för workshopen var ”Happy hips and a strong mind”. Det var en ära att få vara del av yogisarnas stund på mattan. För några var det här första mötet med yoga, andra har mer erfarenhet. Alla hade sin historia med sig i bagaget men vi alla hade något gemensamt – kärleken till musik och till våra kroppar och sinne.
MALINGERDLE 
Kommentera