Runt min vänstra handled sitter ett vitt armband i plast, på det står mitt namn: Malin Karlson Gerdle, och mitt personnummer, 2 maj 1992 och de fyra efterföljande siffrorna. Sedan i måndags är jag inskriven på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Jag är inlagd för en fem dagar lång multimodal smärtutredning, en utredning som är anpassad efter mina behov utifrån min diagnos CRPS. Under veckan har och kommer jag att få träffa smärtläkare, rehabläkare, psykiater, neurolog, arbetsterapeut, fysioterapeut, kurator och psykolog. Jag kommer även att få göra en neurofysiologisk undersökning samt termotest. Hur de går till vet jag inte än, men det finns en första gång för allt.
Det var med blandade känslor som jag i måndags gick innanför dörrarna till avdelningen, det är här jag är i skrivandets stund. Jag behöver hjälp med redskap som förhoppningsvis kan ta mig framåt. Men samtidigt är jag jätterädd, tänk om den hjälp eller förslag på åtgärder som eventuellt kommer att föreslås under utskrivningssamtalet på fredag inte kommer att hjälpa mig i rätt riktning? Då är jag ett steg närmre från att inte kunna göra någonting. Det är en skrämmande tanke. Men som det är just nu går det åt helt fel håll. För varje dag som går blir värken i mitt vänstra ben mer intensiv. För varje dag som går får jag allt sämre funktion i min vänstra arm. För ett par veckor sedan upplevde jag värk då och då, idag är den konstant – som tur är långt ifrån lika intensiv som i mitt vänstra ben. Jag kan inte längre lyfta armen ovanför axelhöjd, jag har tappat kraft och kan knappt hålla min telefon i handen utan att behöva stötta armen.
Allt det här är en främmande värld. Sjukhus, värk och att inte kunna röra mig som jag vill. Att behöva be andra om hjälp, det är långt utanför min comfort zone. Jag trivs bra i min comfort zone – där är det varmt och tryggt, där kan jag stå med båda fötterna på jorden och klara mig själv. Som det är just nu klarar jag inte det. Jag behöver hjälp. Förhoppningsvis kommer jag att få det.
Smärttopparna kommer varje dag, flera gånger varje dag. Ibland stannar de kortare tid, ibland längre. Panikångesten kommer i samband med dem, men även annars med. Det är ingen skillnad från hemma. Hur mycket jag än letar efter tillfällen då jag kan slappna av finner jag inga. Tårarna finns där hela tiden ibland synliga för er som är runt mig, men oftast gömmer de sig på insidan. De tårar som syns är egentligen inte de som är de värsta – det är de som inte syns som gör mest ont, det är de som river och sliter på insidan för att få komma ut. Men av någon anledning envisas tårarna och vill stanna kvar där inne. Igår var en av dagarna då jag blev liggande hela eftermiddagen och kvällen på grund av smärta. Tårarna rann ner för mina kinder. Inom mig finns rädsla och oro – kommer det alltid vara såhär? Som det är just nu finns det inga resurser inom mig som kan hantera min upp och nervända vardag.
Jag vet att det inte är någon annan som kan göra ”jobbet” åt mig, det är bara jag som kan göra det. Men jag behöver hjälp med att hitta de verktyg som kan hjälpa mig att hantera min vardag – det är prioritet ett.
MALINGERDLE 
Kommentera