MALINGERDLE

Jag kan inte ligga, inte sitta och inte heller stå. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Smärtan i min kropp är intensiv. Min nyopererade rygg med SCS är en sak. Att känna smärta efter en operation är normalt. Jag vet vad den smärtan orsakas av. Jag kan hantera den och jag vet att den snart kommer att vara borta. Däremot kan jag inte hantera smärtan i mitt vänstra ben. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som om att jag går i cirklar, tassar på tå runt mig själv. Hur ska jag hantera smärtan? Hur ska jag hantera yrseln och illamåendet vid smärttopparna? Hur ska jag hantera mig själv?

SCS känns underbar! Jag vill inget annat än att ha den på. Hur underbar den än är måste jag följa upptrappningsschemat, för att minska risken att jag få mer värk av behandlingen. Som vanligt handlar det om ordet ”lagom”, vad det nu innebär. Men jag är glad och tacksam för att jag än så länge upplever SCS som positivt. Jag hoppas verkligen att det fortsätter så här och att jag om sjutton dagar kan få en permanent SCS inopererad. Den tar inte bort smärtan. Smärtan finns där ändå, precis lika intensiv som vanligt. Men när jag har SCS på låter den mig vila från den allra värsta smärtan. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Hur beskriver man något som händer i sin egen kropp, något som bara jag kan uppleva? Jag vill så gärna kunna förmedla den känsla som finns inom mig men jag hittar inte de rätta orden.

Jag sitter på trappan mot trädgården i mitt barndomshem. Solen skiner. Marken är täckt av snö. Det är här hemma hos mamma och pappa som jag just nu trivs allra bäst. Jag behöver hjälp i min vardag, jag behöver tryggheten de ger mig.

Med mig i mitt bagage har jag kunskap och erfarenhet hur det är att vara jag. Jag känner den Malin jag var tidigare, men inte den jag är nu. Tack vare min personlighet och mitt yrke som fysioterapeut finns en nyfikenhet på människokroppen. Och jag vet vart jag ska leta för att finna de svar jag söker. Jag har fått många av dem. Men att äga kunskap och själv acceptera den är två helt olika saker – precis som att hjälpa andra och hjälpa sig själv är två helt olika saker. Det är så mycket lättare att hjälpa någon annan, att sätta någon annan person i första hand och lämna sina egna känslor utanför.

Jag har börjat förstå den svåra vänstersidiga neglekt jag har. Jag har även börjat nosa på förståelsen över att den resa jag har framför mig kommer att bli lång, krokig och tuff. Och att jag behöver börja ännu längre bort än vad jag från början trott. Jag börjar förstå att den kunskap jag har och lär ut till andra även gäller mig själv. Jag är inte framme än, men jag börjar sakta men säkert närma mig där jag egentligen är och inte där jag vill vara.

Ser man mig utifrån tror jag att jag framstår som en glad och positiv person, en person som har accepterat det som är nu. Den egenskapen kan många stunder vara bra. Men är man familj, vän, bekant eller vårdgivare och inte kan se det som händer bakom fasaden kan jag lätt bli misstolkad. Jag har träffat flera personer inom vården som inte har vågat rispa på den där fasaden. Jag har träffat många som har vågat göra det – dem håller jag hårt i. Jag är inte där ännu, att våga se hur verkligheten faktiskt ser ut. I och med det har jag också svårt för att berätta hur det faktiskt är bakom den där fasaden. Men jag försöker. Till min hjälp tar jag de där personerna som vågar rispa på ytan, de som vågar fånga mig om jag skulle tappa balansen och falla.

Jag önskar att jag kunde vara bättre på att berätta hur det faktiskt är. Jag tror att jag hade mått så mycket bättre då. Men nu är det som det är. Jag kan inte göra mer än det jag gör. Och jag tror att för varje dag som går närmar jag mig framtiden. Stegen framåt är ibland – oftast – så små att man knappt kan lägga märke till dem. Men som talesättet säger: Många bäckar små… Jag måste även våga att falla och lita på att jag har styrka och mod att resa mig upp, jag har ju även er i min omgivning vid min sida. Under färden framåt försöker jag att fokusera på det jag har just nu, på allt det fina som finns omkring mig.

Till alla ni i min omgivning vill jag säga en sak, tack för att ni finns vid min sida i både med- och motgångar.