MALINGERDLE

En asanas som används mycket inom yogan är ”katen & kon”. Jag gillar den. Att runda hela ryggraden och  låta blicken falla ner mot magen, och sedan svanka ryggen och låta blicken landa i taket . Det är en mjuk rörelse med ett ständigt flöde, det finns ingen början eller slut, bara en fortsättning. Men jag får inte. Varför är det så? När någon säger att jag absolut inte får göra något, då vill jag inget annat än att göra just det jag inte får göra. Alltid!

Idag har det gått nio dagar sedan operationen. Idag är ingen bra dag alls. Igår bytte jag program från det toniska programmet som jag har på då och då under dagen och känns som en behaglig pirrande känsla i mitt vänsterben, till ett program som jag själv inte känner något av men som ändå stimulerar mitt nervsystem. Det programmet ska jag ha på dygnet runt.

Igår kväll när jag skulle sova kändes det helt okej. Smärtan var under kontroll. Men i natt har jag sovit sämre än vad jag gjort på länge. I morse när jag vaknade var smärtan värre än vanligt. På förmiddagen rann tårarna ner för mina kinder av smärta och förtvivlan. Jag är van vid det. Det är inte så det ska vara men det är så min vardag ser ut, mycket smärta och många tårar. Jag tycker att det känns konstigt att ha ryggmärgsstimulatorn inställt på ett program som jag inte känner. Sjuksköterskan jag pratade med idag sa att troligtvis är graden av stimulering för högt inställd, att det är därför som jag känner en ökad smärtnivå, och att jag därför ska sänka stimuleringsnivån. Jag gjorde som hon sa och hoppas nu på att smärtan ska lugna sig. Om smärtan inte har minskat inom ett par timmar ska jag sänka den ytterligare- Jag ska inte få mer värk av behandlingen., det resonemanget känns logiskt. Men det känns fortfarande konstigt att min smärta påverkas negativt av något som händer i min kropp som jag själv inte känner. Kroppen är konstig. Ju mer jag lär mig om den, ju mer inser jag att jag inte kan och inte förstår.

Framför mig har jag sex veckor med rörelserestriktioner. Eller, det har gått drygt en vecka, så jag har fem veckor kvar. Sedan kommer jag förhoppningsvis inte ha några rörelserestriktioner. Förhoppningsvis. Det kryper av rastlöshet i min kropp. Jag var inte speciellt mobil innan operationen, men då kunde jag i alla fall jobba med min överkropp. Nu får jag inte ens göra det. Röreslerestriktionerna är strikta. Jag får inte böja, vrida eller rotera ryggen, inte heller lyfta mer än två kilo. Men jämför man min nuvarande situation med intensiv kronisk smärta är sex veckor ingen tid alls. Och om får jag välja mellan kombinationen inga rörelserestriktioner och den smärtan jag har idag, eller rörelserestriktioner och mindre smärta är valet enkelt – det sista alternativet. Så jag fortsätter med att försöka hålla rastlösheten under kontroll och istället fokusera (ännu mer) på att andas.