Tårar

Tårar är sällan vackra, förutom när dess orsak är lycka. Tårarna av ledsamhet, ilska, besvikelse och ensamhet är smärtsamma. De tar allt det där som min kropp och sinne redan har underskott av och kramar ur den minsta lilla kraft, energi och förhoppning som finns kvar inom mig.

Det många av ni i min omgivning oftast ser är en rakryggad, pigg och glad tjej. Några av er har kanske förmågan att se bakom den där fasaden utan att jag vet om det. Idag blev jag dock både arg och besviken. Jag blev ledsen. Allt det där som syns inåt blev helt plötsligt synligt utåt. Jag klarade inte längre hålla fasaden uppe. Jag var trött på att förminska alla de känslor som fins inom mig.

När jag mår som sämst blir jag överaktiv för att glömma det som händer, eller så gömmer jag mig från allt och alla i min egna vrå. Där gråter jag tårar och skriker av smärta. Jag slår hårt på min kudde, kanske kan smärtan försvinna lite genom de aggressioner som kommer ut? Det gör de sällan. Det som kommer ut är en sådan liten bråkdel av den verklighet som hinns inom mig. Inom mig råder det kaos.

Några i min omgivning har frågat varför jag inte jobbar. Jag kan inte. Men bara 25%? Det är ju bara ett par timmar varje dag. Min största utmaning varje dag är att gå upp ur sängen på morgonen och att stå med båda fötterna på marken. All min energi går åt att hålla reda på vart min kropp och sinne befinner sig just nu.

Jag brukar jämföra rehabilitering med en trappa. Högst upp i trappan är målet – dit jag strävar. I min värld har jag under denna tid befunnit mig i mitten av den, på trappsteget med rörelse. Tack vare ”mina” guldkorn inom vården har jag fåt hjälp att inse att jag inte är där. Jag står på de två nedersta trappstegen. Även om rörelse är viktigt för mitt fysiska och psykiska välmående är det inte det som bör vara mitt primära fokus. Min hjärna har stängt av kopplingen till mitt vänstra ben, och till viss del även min vänstra arm – där av min vänstersidiga neglekt. Min hjärna behöver åter igen lära sig att använda en vänstra sida i vardagen. Idag räcker det att koncentrera mig och titta på en bild av en människa för att panikångesten ska ta över min kropp. Ibland kan att aktivt titta på en annan människa som är i rörelse trigga.

Just nu får jag knappt röra mig på grund av SCS-operationen för två veckor sedan, och så kommer det att vara i några veckor till. Om en vecka blir det förhoppningsvis en ny operation för att ersätta provstimulatorn mot en permanent. Tack vare provstimuleringen av SCS är smärtan lindrigare än tidigare. Den är inte bra, den är långt ifrån bra men ett litet bättre är bättre än ingenting alls. Och det är jag så glad och tacksam över.

Jag längtar tillbaka till mitt jobb och de vänner jag har där. Jag längtar efter en vanlig vardag. Med hjälp har jag börjat inse att det kommer ta tid att vända vardagen på rätt håll igen. Det måste få ta tid. Det jag därför behöver just nu är tid och tålamod.

Difficult roads often lead
to beautiful destinations.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.