Stormen fortsätter att härja. För det mesta är jag lugn och sansad utåt. På insidan råder det kaos. Jag träffar ständigt människor i min omgivning som bryr sig om mig och frågar hur det går för mig, som sedan tittar frågande på mig när jag rycker på axlarna som svar på deras fråga. Hur skulle att skrika ut all ilska, tårar och förtvivlan som finns inom mig kunna hjälpa? Kanske kan det göra det. Men om jag väl börjar skrika och gråta vet jag inte om jag skulle kunna sluta.
I sex veckor har jag haft en mini-Malin på min högra axel som argt har skrikit ”stop!” när jag tankspritt varit på väg att böja eller vrida ryggen åt det ena eller andra hållet, eller lyfta armarna ovanför huvudet eller lyfta tyngre än två kilo. Det har varit svårt. Framåtfällningen är mitt svar på en lugnare kropp och sinne, en lugnare Malin. De får min kropp att slappna av något i min upp och nervända vardag. Marginalerna är små och otydliga. De finns. Men är svåra att hitta och varierar för varje stund som är.
Idag har det gått sex veckor sedan min första operation då provstimulatorn sattes in. Neurokirurgen opererade in elektroder i min ryggmärg med sladdar som gick ut ur ett litet hål i min midja.
Till min, och min omgivnings stora glädje gav provstimuleringen positiv effekt. Neurokirurgen tog då beslutet att jag skulle få en permanent ryggmärgsstimulator med ett internt batteri. Den operationen gjordes för tre veckor sedan.
Idag, sex veckor efter den första operationen har elektroderna vuxit fast och jag får äntligen röra mig utan restriktioner. Jämför man hela denna stormiga vardag med sex veckor rörelserestriktioner, är sex veckor med rörelserestriktioner ingen ting alls. Men för mig är det en stor sak! För mig har rörligheten i ryggen varit motsvarigheten till mitt vänstra ben. För mig är rörelse en stor del av min vardag. Det är med hjälp av rörelse som jag kan hantera min vardag, mina tankar och känslor – mig själv!
Idag var första gången på sex veckor som jag rullade ut min yogamatta. För sex veckor sedan var landskapet utanför täckt av snö. Idag skiner solen, trädens blad har slagit ut och termometern visar långt över 20 grader. Kontraster. Det är just därför jag trivs så bra här i Norden. Vi har förmånen att ha fyra årstider: sommar, höst, vår och vinter. Alla med sin egen charm.
Jag rullade ut min yogamatta i trädgården på gräsmattan och satte mig i en lätt meditationsställning, slöt mina ögon och lät mitt andetag gå hela vägen ner till magen. Att andas är svårare än vad man tror, så är det i alla fall för mig som då och då kommer på mig själv att glömma det. Idag tillämpade jag ujjaiandning eller havsandning som har sitt susande läte, precis som vågor som slår mot stranden. Jag räknade mina andetag och stannade vid femtio. Några rundor mellan katten och kon. Suficirklar. Sidoböjning och rotation i ryggen. Sittande framåtfällning. Ett flöde mellan fyrfotastående (minus ett vänsterben…) och nedåtvända hunden. Jag avslutade i shavasana, vila.
Äntligen är min kropp i rörelse igen! Det känns underbart. Dock känner jag mig stel i kroppen, som en gammal dörr som gnisslar och är trög att öppna. Jag har svårt att hitta flexibiliteten i ryggen och få kontakt med bålmuskulaturen. Men det kommer. Tålamod Malin, tålamod…
MALINGERDLE 
Kommentera