Det här är en början på en fortsättning

Du har fantastiska resurser som få personer som kommer hit har!

Det är fysioterapeutens ord efter ett av de träningstillfällen vi haft tillsammans under veckan som gått. Jag kände mig mycket skeptisk eller snarare frågande, till den kommentar som sades med en mycket glad och varm röst. Vaddå resurser? Vad menar hon? Jag känner mig mest nollställd. Det känns som om att alla de kunskaper jag hittills fått under mitt tjugosex år långa liv är borta. Vad kan jag egentligen? Iallafall ingenting om hur man är en patient. Som fysioterapistudent läste jag anatomi, träningsfysiologi, sjukdomar och skador, rehabiliteringsprocesser och behandlingsmetoder. Under mina perioder med VFU fick jag möjligheten att utveckla min kommande yrkesroll som fysioterapeut på en vårdcentral, särskilt boende, habiliteringen och ett gym & rehabiliteringscenter. Allt det där fick jag göra ur en terapeuts ögon. Det jag inte fick lära mig var hur det är att vara patient.

Första veckan på smärtrehabiliteringen börjar närma sig sitt slut. Det har varit intensiva dagar med mycket kunskap, många samtal med medpatienter och vårdgivare och uppstart av träning. Jag hade räknat med att det skulle vara tufft men hade aldrig trott att det skulle kännas såhär. Man kan nog inte förstå förrän man befinner sig mitt i cirkusen.

Skillnaden mellan att vara fysioterapeut eller att vara fysioterapeut och patient är stor. Den är större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det som jag får lära mig här är samma information som jag lär ut till mina patienter hemma. Den tydliga förklaringen om varför jag som patient gör något är samma som jag är mån om att ge mina patienter hemma. Skillnaden är att jag just nu inte är vårdpersonal, jag är patient. Jag har ingen annan roll än att vara Malin. Jag värdesätter all den information jag får av mina vårdgivare. De förklarar som om jag inte har den kunskap jag faktiskt har med mig. Jag behöver höra det. Många gånger. Jag behöver enkla förklaringar. För att jag ska kunna tillgodose mig rehabiliteringen på bästa sätt behöver jag lära mig all kunskap på nytt – som en patient, inte som en vårdgivare. Jag uppskattar verkligen att teamet på avdelningen berättar och förklarar. Jag ställer frågor. Många av dem har jag själv redan svaret på, några av dem har jag det inte. Men jag behöver verkligen få höra deras svar och ta det till mig som en patient.

Veckan har bjudit på korta föreläsningar, max 45 minuter om smärta, psykologiska förklaringsmodeller, mindfulness, vardagsaktiviteter, återhämtning och fysisk aktivitet. Som en konsekvens av den långvariga smärtan lider vi alla i gruppen av minskad koncentrationsförmåga och minnesproblematik, speciellt närminne. Föreläsningarna har innehållit mycket bra och viktig information för oss som är drabbade. Och som tur är har vi fått ett kompendium med oss hem med en sammanfattning av det vi pratade om, det är bra att ta till när minnet tryter.

Varje morgon har vi en gemensam träningsstund för att väcka kroppen och reflektera över hur det känns idag. Jag har själv tagit upp min tidigare rutin kvällsyoga som jag av någon anledning slutade med. Varför jag slutade kommer jag inte ihåg, det blev nog bara så och anledningen är just nu inte det viktigaste. Huvudsaken är att jag har börjat igen och har som intention att fortsätta – och att det ger mig mer energi än vad det tar. Jag har även påbörjat spegelträning med stöttning av fysioterapeut och beröringsträning av psykolog. Arbetsterapeuten har än så länge påbörja processen med att tillsammans med mig hitta en jämn fördelning av aktiviteter i vardagen.

Läkaren hjälper mig med att se över min medicinering. Allra helst vill jag bli av med hela den där asken med tabletter men fick precis samma svar som sist jag frågade, att det nog inte är en så bra idé. Men med en översyn och lite mixtrande är förhoppningen att jag efter sista rehabiliteringsveckan ska kunna åka här ifrån med en mer optimal medicinering och en mindre tablettask. Mediciner är bra när man behöver dem men även om de gör gott ger de också biverkningar. Den medicinering jag har nu fungerar okej just nu, men inte optimalt. Det kan alltid bli bättre. Men tack och lov för mim SCS, vad hade jag gjort utan den?

I början av nästa vecka ska jag göra en sömnregistrering för att förhoppningsvis ta reda på vad det är för något som stör min nattsömn. Jag gjorde en för två veckor sedan under analysveckan. Nu vill de göra en mer komplex analys för att få ut mer information av undersökningen. Så länge det förhoppningsvis leder till att jag en vacker dag kan vakna utvilad så är jag nöjd – det är över två år sedan det hände senast.

Det fysioterapeuten menade med resurser var att jag har min utbildning inom fysioterapi och flera olika typer av gruppträning. Jag är van vid fysisk aktivitet och har en stor rörelsebank med mig i bagaget, har en god kroppsmedvetenhet (i alla fall hade – min egen kommentar), en stor vilja och nyfikenhet. Vilket enligt henne leder till att jag är lösningsfokuserad och hittar alternativ när något inte fungerar för mig. Bakom den här resan kommer det att ligga så mycket jobb. Och det viktigaste av allt, det kommer inte vara slut när de här fyra veckorna är slut.

När fysioterapeuten och jag utmanade min vänstersidiga neglekt började jag helt plötsligt skratta åt situationen. Jag satt på en matta på golvet och försökte lägga över tyngden åt min vänstra sida vilket jag har jättesvårt för att göra på grund av neglekten. När jag med små trevande steg började närma mig min mittlinje men backar för att situationen blev för övermäktig utbrast hon med stor uppmuntran ”Bra!”. Det var då jag började skratta. Situationen kändes så absurd. Den här träningen är så långt ifrån de oändligt många intervaller jag har sprungit, styrketränat med tunga och mindre tunga vikter på gymmet, asanas på yogamattan och jympapass jag har instruerat. Den är så mycket svårare och tuffare än allt annat jag tidigare har gjort. Hon sa: ”De som ser rehabträning som något roligt och lätt vet inte vad rehabträning är för något”. Hon har rätt. Den träning jag har gjort under den här veckan har varit både fysiskt och psykiskt tuffare än något lopp jag någonsin har sprungit, de tuffaste backarna jag har cyklat eller sprungit i, de tyngsta vikterna jag lyft eller något Vasalopp jag någonsin har skidat. Eller… Ingen annan utmaning går att jämföra med den här.

Att vara här tar mycket energi från både kroppen och knoppen, energi som sedan länge är obefintlig. Föreläsningarna är korta och innehåller alltid en eller två korta pauser. Då träningen är såpass intensiv och kräver full närvaro är träningspassen korta, men effektiva. De är mycket måna om att vi ska hinna ta några djupa andetag och återhämta oss mellan våra bokade tider med teamet under dagarna.

Det har varit en tuff start. Och med största sannolikhet kommer det att bli ännu tuffare under resans gång. Det kommer att finnas både höga toppar och djupa dalar. Men en sak vet jag med säkerhet, det här är en början på en fortsättning. Jag ska bli så bra jag kan bli. Jag ska ge min CRPS en riktig utmaning.

Ett svar till “Det här är en början på en fortsättning”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.