Rehabträning

Sitt på golvet. Placera en boll på din vänstra sida. Luta dig åt vänster och ta bollen, utan att få den i rullning mot dig.

Det låter väl som en enkel uppgift? Det tycker i alla fall jag. Det är ju bara att göra. Och det är ju en rörelse jag i vanliga fall gör många gånger varje dag. Men just nu är inte i ”vanliga fall”, det har det inte varit på över två år. Just nu lever jag i en värld med CRPS som för varje dag som går fysiskt- och psykiskt tar över en allt större del av min kropp.

En del av min behandling är stabilitetsträning, en annan belastning, en tredje att vara närvarande, en fjärde beröringsexponering, en femte… Under veckan som gått har jag med stöttning från teamet i på avdelningen börjat nosa på bland annat stabilitetsträning. Övningen ovan är ett exempel då jag försöker utmana min vänstersidiga neglekt och åter igen få kontakt med den sidan. Det har gjorts med mycket blandade känslor från min sida. Jag har upplevt känslor som bland annat rädsla, flykt och vilsenhet, att inte känna igen mig själv – min egen kropp och mitt eget sinne. Trots alla de där känslorna har jag också upplevt glädje och nyfikenhet – jag vill ju komma framåt, jag vill utvecklas och bli den bästa versionen av mig. Inom mig finns en stor nyfikenhet på hur jag kommer att reagera på behandlingen. Jag vill ge min CRPS en rejäl utmaning!

Prestationstjejen i mig är stark. De säger att hon behöver ta ett steg tillbaka och ge utrymme åt andra personligheter. Jag förstår deras tanke. Men hur gör man för att ändra ett beteende man haft under större delen av sitt liv? Prestation. Jag har aldrig tänkt på att den sidan av mig är så stark som den faktiskt är.

Under den gångna veckan jag gjort många upptäckter som har fått min värld att bli ännu mer orolig. Jag vet inte om ”orolig” är rätt ord att använda i sammanhanget. Jag hoppas att du är med på vad jag menar?!

Under veckan som gått har jag blivit medveten om att jag är sämre än jag faktiskt är. Jag har tidigare tänkt att det är rörelse jag behöver, att det är det hemliga svaret på den här gåtan. Ja, till viss del. Men verkligheten är så mycket mer komplex och innehåller så många fler pusselbitar än en med rörelse. Jag hade börjat nosa på den insikten redan innan min rehabiliteringsperiod startade. Men under veckan som var blev insikten så mycket större och starkare. Insikten är fortfarande inte färdig bearbetad men idag har jag kommit längre än vad jag var innan rehabiliteringens start.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.