MALINGERDLE

Jag är arg, ledsen och frustrerad. Varför just jag? Varför vill inte min kropp samarbeta med mig? Vi är ju ett team – kroppen, knoppen och jag.

Vart jag än vänder blicken ser jag andra människor som går eller springer. Jag ser dem swisha fram på en cykel, några med cykelhjälm andra utan. Jag ser barn som med glada leenden hoppar fram i vardagen. Avundsjuk. Jag vill också kunna gå. Jag vill också kunna springa, hoppa och cykla. Jag kan inte göra det. Jag är beroende av en rullstol för att min vardag ska fungera någorlunda. Och kryckor för att jag korta sträckor ska kunna ta mig runt bland trösklar och trappsteg. Jag kan inte sätta ner min fot i golvet eller röra mitt ben utan att hela min kropp larmar om att något är fel. Det känns som om någon har tryckt på paus-knappen till mitt liv. Min vardag står stilla, alla andra fortsätter att röra sig framåt.

Idag har jag tillsammans med en fysioterapeut och psykolog bland annat jobbat med ett av de moment som är så svårt – att i stående position belasta mitt vänstra ben. Mitt huvud säger: ”Det är bara att göra!”. Utan att jag hinner reagera gör min kropp en snabb kontring: ”Nej, det är inte att bara göra!”. Det är så mycket mer. Jag vill inget annat än att kunna gå, hoppa, springa och cykla igen. I teorin kan det verka enkelt, som om att det ”bara är att göra”. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Förutom det fysiska är det så många tankar och känslor som jag behöver lära mig hantera och tolka längs vägen.

Jag längtar efter framgång. Tydliga spår av att jag är på väg i rätt riktning. Men samtidigt som jag längtar efter att se det positiva är jag rädd för att se det. Det är så mycket lättare att se det som inte är bra, än det som är bra. De ”dåliga” sakerna kan man aktivt jobba med för att bli bättre. Det som är ”bra” kan däremot bli sämre. Inom mig finns en ambivalens. En konstant dragkamp åt det ena eller andra hållet.

Yrsel och illamående. Jag fryser och känner mig svag. Hjärtat slår hårda, snabba slag. Jag känner mig inträngd i ett hörn. Det känns som om att jag är åksjuk men jag åker inte bil eller buss, inte ens båt. Istället är jag mitt i min upp och nervända vardag. Och varje morgon jag vaknar och öppnar ögonen blir jag lika besviken som dagen innan – jag kan inte gå idag heller. Jag kan inte förstå vad som händer inom mig. Jag kan inte förstå hur denna sjukdom påverkar mig. Jag kan inte förstå!

De fysiska och psykiska reaktionerna i min kropp är många. Kroppen gör allt den kan för att undvika det som är obehagligt. Min uppgift är – med professionell hjälp – att anta utmaningen och våga gå emot det som fysiskt och psykiskt gör så ont. Smärtan och obehaget kommer att finnas där, det är okej. Det enda jag vill är att ta mig framåt på den slingriga skogsväg jag har framför mig.

Tårarna. De kommer när jag som minst anar det. Ibland förvarnar de, ibland inte. Varje dag har vi som går rehabiliteringsprogrammet en gemensam stund med rörelse. Igår fick vi en utmaning till onsdag, att hitta på en varsin rörelse med danstema. Alla tyckte att det var er rolig grej. Jag slöt mig som en mussla. Min kropp reagerade med ”Nej, jag vill inte!!”. Bara att vara med på den dagliga rörelsestunden är en kamp för mig. Det påminner mig för mycket om det mitt rörelsehjärta hoppar högt av glädje för och som jag inte kan göra – leda jympa på Friskis. Att dessutom hitta på en rörelse med tema dans och musik är ännu mer likt det jag inte kan göra. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag visste att jag saknar det och att det betyder mycket för mig. Det jag däremot inte visste var att jag saknade det så mycket.