Jag behöver rutiner. Då mår min kropp och knopp som allra bäst. Jag behöver veta vad som händer – idag, i morgon och dagarna efter det. Jag behöver en plan. Sedan kan planerna ändras. Det enda jag behöver är en fast grund att stå på i en redan stormig vardag. Dagens första och största utmaning möter jag redan när jag öppnat mina två blåa ögon på morgonen. Utmaningen är att gå upp ur sängen, att möta en ny dag med allt vad det innebär.
Jag lever i en fantasivärld. I den världen kan jag vilken morgon som helst hoppa upp ur sängen och gå utan hjälpmedel. Visst låter det fantastiskt?! Verkligheten ser inte alls ut så. Även om jag vet att det är en fantasivärld blir jag lika besviken varje morgon jag inser att smärtan är kvar och fortsätter att äta upp mig från insidan. Snart finns det inte mycket kvar av mig. Det tomma skalet av någon som liknar mig som jag ser när jag tittar mig i spegeln börjar sakta men säkert att luckras upp. Snart är även det borta.
Jag börjar varje morgon med rörelse. Före eller efter frukost spelar ingen roll. Fem minuter eller timma spelar heller ingen roll. Ibland nöjer jag mig med att lägga mig på rygg på golvet, med händerna på magen och andas trettio medvetna andetag. Ibland rullar jag ut yogamattan, hämtar de props (redskap) jag vill ha och ägnar en timma eller två åt olika asanas (positioner) för att sedan avsluta i shavasana (avslappning). Vad jag gör är inte det viktigaste, det som är viktigt är att jag gör och lyssnar på mig själv – vad behöver jag idag? Det kan låta enkelt. För mig är det en utmaning att låta kroppen istället för knoppen bestämma.
I vanliga fall här på ELS-A, Akademiska Sjukhuset Uppsala börjar vi som går rehabiliteringsprogrammet dagen med en gemensam stund med rörelse till musik. I måndags fick gruppen en utmaning av den ena fysioterapeuten i teamet – att hitta på en varsin rörelse med temat disco. Det blev en för stor utmaning för mig, en utmaning som jag inte kunde hantera. Jag valde därför att avstå morgonens gemensamma rörelsestund. Jag fick då en egen utmaning som mötte mig där jag är just nu.
Jag har svårt för att lyssna på den typ av musik jag tidigare har haft under de pass jag har instruerat på Friskis: jympa och IndoorWalking. Det har blivit mycket musik genom åren, idag påminner den mig om allt jag inte kan göra men vill göra. Musiken triggar panikångesten som kommer smygandes. Omedvetet har jag skapat ett flyktbeteende och undvikit den typ av musik. När jag lyssnar på musik idag är det av en helt annan karaktär än den träningsmusik jag en gång lyssnade på.
Morgonens utmaning var att under min egna morgonstund med rörelse ha musik i öronen och välja en låt från ett tidigare jympapass. Jag valde Price Tag – Jessie J, en låt jag använt till rörlighetsdelen i mitt senaste jympapass.
I egenskap av fysioterapeut är jag nyfiken på hur kroppen reagerar i olika situationer. På grund av mer värk än tidigare undrade jag – hur reagerar min kropp på rörelse idag? Jag filmade min stund med rörelse på morgonen.
Som min vardag ser ut idag trivs jag bäst med att genomföra min stund med morgon- eller kvällsrörelser ensam. Jag behöver den stunden för att lämna allt och alla utanför och gå in i mig själv, samla nya krafter. Jag gillar att spela musik ur högtalarna eller hörlurarna, musik jag gärna använder under mina yogaklasser. Här är Spotifylistan jag använde under morgonens rörelsestund.
Efteråt kände jag mig nöjd. Kroppen och knoppen var så redo de kunde bli för ännu en utmanande dag på ELS-A-programmet. Det blev en dag som gick åt det helt motsatta hållet än vad jag trodde att det skulle göra. Smärtan eskalerade. Inom mig läggs tankar, känslor och smärta på hög. Det är en hög som växer sig allt högre och högre, helt plötsligt börjar det blåsa och högen faller. Idag var en sådan dag. Jag har ägnat stora delar av min eftermiddag åt att försöka hantera smärtan och alla tårar. Trots det känner jag mig tacksam över den rörelsestund jag ger mig varje dag – på morgonen eller kvällen, eller både och. För mig är rörelse synonymt kärlek till min kropp och knopp, och tyvärr är det inget man kan ta för givet.
MALINGERDLE 
Kommentera