MALINGERDLE

Min intention är att börja varje dag med rörelse. Det kan vara något litet, eller något stort. Vad det är spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll är att det blir rörelse. Jag kan lägga mig raklång på golvet med händerna på magen, känna och lyssna till andetaget. Eller så kan jag rulla ut yogamattan på gräsmattan och låta den ena asanas efter den andra flöda genom kroppen. Jag kan också rulla några gånger på axlarna, svanka och krumma ryggen och avsluta med en framåtfällning. Eller…

Trots vetskapen om att det finns många sätt att röra på mig, och det enda som kan sätta stopp är fantasin känner jag mig instängd i min egen kropp. Jag är på grund av min sjukdom begränsad. Jag kan inte längre göra det där som jag tycker så mycket om och finner så mycket glädje i. Jag är en person som gillar rörelse och den glädje det ger. Jag känner mig vilsen. Vem är jag nu?

För mig är andetaget och flödet viktigast under morgonrörelsen. Egot och vad som anses vara rätt eller fel försöker jag att lämna utanför, och istället rikta uppmärksamheten mot vad min kropp vill ha i den stunden. Det är inte lätt. Jag är van vid att nöta teknik i fysisk aktivitet. Under min uppväxt fick jag lära mig att övning för färdighet. Jag spelade fiol och kunde stå i timmar med ett par takter i ett stycke för att det skulle låta som jag ville. Jag skriver mycket, på datorn och för hand. Skriver jag för hand ska det vara fint, och läsbart. Jag ägnar gärna tid åt att skriva och rita med olika typer av stilar och pennor. Hemma vill jag ha det städat, var sak på sin plats. Papper ska vara organiserade i pärmar. Ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. I min värld, när det gäller mig själv, är slarvigt arbete ogjort arbete. Fram till rehabiliteringen på ELSA-programmet började har jag försökt att utföra alla rörelser korrekt. Nu är min utmaning att ”bara göra”, utan fokus på teknik och kvalitet – acceptens, medveten närvaro.

Det känns som om att min vardag har pausats, samtidigt som ”alla andra” fortsätter framåt. Jag står stilla, lever i min egna värld. Samtidigt händer det så mycket just nu i min upp och nervända vardag med CRPS. Nu undrar du säkert hur den ekvationen går ihop – känslan att stå stilla men ändå är det mycket som händer? Det gör den inte. Men det är så min verklighet är just nu, det är så min känsla är.

Så mycket jag orkar är mitt fokus just nu på mig. Rehabilitering. Jag vill tillbaka. Men frågan är: vad vill jag tillbaka till? Till min vardag. Vad är egentligen min vardag? Jag vet inte Jag känner mig  vilsen i mig själv, den plats jag borde känna mig som mest trygg i.

Just nu är prio ett att ha en fungerande dygnsrytm, att kunna sova ordentligt på natten och inte behöva sova mitt på dagen. Tre till fem timmar sömn på natten och att aldrig känna mig utsövd är inga bra förutsättningar för en fungerande vardag. Jag är så trött att ögonen går i kors, men ändå kan jag inte sova ordentligt. Innan denna cirkusen med långvarig smärta började somnade jag innan jag lagt huvudet på kudden och vaknade pigg och glad när klockan ringde på morgonen. Idag ser min verklighet helt annorlunda ut. Och bara för att förtydliga – ja, jag kunde också vara morgontrött. Men att vara morgontrött och inte känna sig utsövd är två helt olika saker.

Parallellt med en bra dygnsrytm jobbar jag med den fysiska och psykiska rehabiliteringen. Morgonrörelserna är en del. Det är min stund på dagen då jag låter kroppen få göra precis som den vill. Mitt fokus ligger inte på att vänsterbenet ska vara i en så neutral position som möjligt, eller att göra en så liksidig rörelse i överkroppen som möjligt eller att försöka belasta min vänstra kroppshalva. Under morgonrörelserna struntar jag i allt det där och ”bara gör”. Det är min stund på dagen då jag gör det som min kropp och knopp önskar, utan att tänka så mycket på vad jag borde och inte borde göra.