Jag är en känslomänniska. Tidigare har jag aldrig behövt hantera dem, jag har kunnat använda fysisk aktivitet till det. När jag på grund av min sjukdom inte längre kunnat använda fysisk aktivitet som ett sätt att hantera känslor gör jag istället allt för att hålla dem på behörigt avstånd. Jag blundar hårt och vill varken se, höra eller känna vad som händer i min kropp. Känslorna har helt plötsligt blivit mina fiender. Hur ska jag kunna lära mig att hantera något som jag så länge omedvetet har gjort allt för att undvika, något som idag får mig att gripas av panikångest? I samma takt som mina tankar och känslor snurrar svänger även mitt humör som en berg-och-dalbana, upp och ner. När jag tänker efter har det alltid gjort så. Men i den vardag jag lever i idag har det blivit ännu mer tydligt.
Under de senaste fyra veckorna (fem veckorna, då jag förra veckan hade en ”hemmavecka” med egen träning) har jag fått hjälp av ett fantastiskt team från sjukvården med att börja närma mig mina känslor. Det har varit tufft. Varje dag, och inte sällan flera gånger varje dag, har jag drabbats av panikångest. Det är dock inget ovanligt, det händer även hemma. Det som jag i mitt tjugosexåriga liv har blundat hårt för börjar smyga fram mot mitt medvetande. Hur ska jag bemöta det? Med hjälp av rehabiliteringsteamet har jag börjat närma mig verkligheten. Jag är inte framme än men jag är på väg.
Jag har med mina egna ögon svårt för att se mina framgångar, jag har svårt för att ta dem till mig och använda dem till min fördel. Men med hjälp av teamet i Uppsala har jag börjat öppna ögonen för mina tankar och känslor, och våga ta dem till mig. Det är smärtsamt. Men jag har blivit bättre på att sätta ord på de tankar och känslor som kommer till mig, vilket jag tidigare inte har kunnat.
Det finns en plan och den planen tänker jag att följa. Hemma ska jag jobba med att hitta vardagsrutiner som passar mig och mitt liv just nu. Jag vill finna en tillit till min kropp och det som är just nu. Jag vill genom rörelse i vardagen integrera smärtan och känslorna och lära mig att vara trygg i dem. Jag ska försöka att åter få kontakt med min högra hjärnhalva och därmed integrera min vänstra kroppshalva i min vardag. Det ska jag göra bland annat genom att medvetet träna på att beröra och belasta min vänstra kroppshalva. Och ta hjälp av en spegel i träningen för att bi medveten om var jag har extremiteterna. Jag kommer att träna medveten närvaro till exempel genom kroppsskanning och i rörelse. Men också att medvetet befinna mig i sociala sammanhang: våga vara i stunden och låta min omgivning få närma mig.
Man kan inte göra allt på en och samma gång. Jag har valt att börja med rörelse i kombination med medveten närvaro, tre gånger per dag. Min uppgift är då att vara medvetande i de rörelser jag gör under träningsstunden. Sedan ska jag successivt lägga till fler utmaningar i vardagen.
Mitt mål är att bli så bra jag kan bli. Självklart vill jag kunna gå, cykla, hoppa och springa igen! Om det är realistiskt vet jag inte, det vet ingen. Framtiden är oviss och det finns inga tydliga svar att varken ge eller få. Men det jag vet är att jag är på väg framåt, mot en okänd destination. Jag vill kunna röra mig fritt i min vardag. Och om det skulle innebära att jag är i behov av att använda rullstolen så är det okej – så länge jag vet att jag har gjort allt jag har kunnat för att må så bra jag kan.
Nu är jag hemma igen. Hemma i Halmstad, hemma i min vardag. Det är här den verkliga utmaningen börjar. Hur ska jag på bästa sätt använda de kunskaper jag har fått med mig från teamet i Uppsala? Jag inser att jag inte kommer att klara allt arbete på egen hand. Jag behöver professionell hjälp längs vägen och jag behöver mina nära och kära runtomkring mig.
ELS-A-teamet på Akademiska sjukhuset i Uppsala – TACK! för fyra intensiva, lärorika och utmanande veckor. Nu är jag så redo jag kan bli att ta mig an min upp och nervända vardag. Vi ses snart igen!
MALINGERDLE 
Kommentera