MALINGERDLE

Hur slingrig vägen än är och hur många toppar och dalar det än finns, är det här vägen framåt. Den går inte spikrakt framåt. Viken väg gör det? De är i alla fall mycket sällsynta. Och ska jag vara helt ärlig vill jag inte att mitt liv ska vara en spikrak väg, utan nyanser. Hur skulle jag då kunna veta hur glädje och sorg känns? Eller lycka och olycka, med- och motgångar. Om man inte får uppleva det som är svårt, hur kan man då veta vad som är lätt? Och även om jag inte vill göra något annat än att skrika ”Tyst, inte ett ord till!” när någon säger orden med innebörden ”Du kommer att äga en unik erfarenhet, och förståelse för andra människor när du mår bra igen” har de rätt. Men när jag lever mitt i det, är det svårt att se det från det hållet. Vägen framåt. Jag undrar vart den kommer att leda mig – vilka destinationer kommer jag att få uppleva?

Hur mycket vi än planerar finns det inga svar. Det enda vi vet är det som händer just nu, och självklart det som har varit. Varför är det då så svårt att var här och nu?

Det kontrollbehov jag har är just nu inte till min fördel. Jag kan inte kontrollera min sjukdom, vilket jag omedvetet försöker att göra. Det enda jag kan göra är att göra det bästa jag kan av det som är just nu, och att med ett öppet sinne ta emot den hjälp jag får.

Det jag däremot kan kontrollera är att jag gör den rehabilitering jag ska. Och det är jag mycket noggrann med att göra. Min nuvarande utmaning är rörelseträning tre till fem gånger varje dag. Det viktigaste är då inte vad jag gör utan att jag gör något, och att jag är närvarande i min kropp under den stunden. Durationen spelar heller ingen roll. Det kan variera mellan fem minuter och en timma. Rörelserna är inspirerade från yogan. Och varje stund med rörelse inleder jag med en pranayama (andningsövning) för att landa i stunden och påminna kroppen om andetaget.

Jag använder mig gärna av min yogamatta. Till min hjälp tar jag en meditationskudde, boster, block, yogabälte, filt och ögonkudde. Ibland använder jag inga props alls. Och inte sällan använder jag yogagungan. Jag försöker att lyssna på min kropp och mitt sinne – vad vill jag göra just nu, vad behöver jag?

Jag lever i min kropp dygnets alla tjugofyra timmar, veckans alla sju dagar. Det går inte att tycka på en on-/off-knapp när arbetsdagen börjar och slutar. Man kan inte heller lämna inte en ledighetsansökan för att ta semester. Att vara sjuk är ett heltidsarbete. Det är till och med ett dygnet-runt-arbete. Det viktigaste för mig nu är självklart min rehabträning men också att hitta en rutin som fungerar så bra som möjligt i min upp och nervända vardag.

På kvällarna, innan jag ska sova sätter eller lägger jag mig gärna på golvet för att landa i en meditation. Mitt fokus är då ofta på andetaget. Ibland låter jag mig guidas av de fantastiska yogalärarna på Yogobe, ibland landar jag i en tyst meditation. Ibland är det lättare, ibland svårare.

Jag har länge varit nyfiken på meditation men har aldrig haft ro för att samla mig, och alltid hittat ursäkter för att inte göra det. Jag ska bara… Men jag behöver stillheten. Jag behöver stunden att separera tanken från reaktionen. Inom mig finns en nyfikenhet på hur min kropp och mitt sinne reagerar på meditationen. Det finns också en rädsla och osäkerhet för precis samma sak. För varje dag med meditation växer kärleken till stunden av stillhet. Det är inte lätt. Och det händer mer ofta än sällan som jag lägger märke till att mina tankar har svävat iväg. Det är okej. Det är precis vad tankar gör. Styrkan är då att vänligt, men bestämt låta tankarna få komma till ro utan att döma. Jag kan varmt rekommendera att läsa Jessica Agerts ord om myterna om meditation.

Varje dag för jag träningsdagbok över en rehabträning jag och mina vårdgivare gemensamt har arbetat fram. Jag skriver vad jag tränar, utan att värdera min insats. Där jag är just nu i min sjukdom är det viktigaste att jag gör något. Vilka rörelser jag gör spelar ingen roll. Jag kan med fördel fokusera mindre på korrekt teknik, vilket alltid har varit i mitt fokus, och istället fokusera på närvaron i stunden.