Smärta vs. Malin, 1-0

Igår kväll hände det igen – en kraftig smärttopp. Jag försökte länge med att själv försöka hantera smärtan genom olika aktiviteter som att läsa en bok, titta på en film, skriva, duscha och städa hemma i den mån jag kan. Ibland hjälper det att göra något, istället för att vänta ut smärtan. Jag provade även det sistnämnda. Smärtan struntade fullständigt i att jag försökte mota bort den, den dundrade fram i en hiskelig fart utan att ta hänsyn till någon eller något som kom i dess väg.

I natt var tredje gången under en kort tid som jag motvilligt fick ge upp min envishet och känna mig besegrad av smärtan. Det slutade med att jag blev liggande på min vänstra sida i fosterställning, oförmögen att sitta/stå upp själv. Jag blev tvungen att uppsöka akuten då smärtan var för intensiv. Eller, mina föräldrar såg till att jag kom dit. Att ta beslut när tårarna lurar i ögonvrån och det enda som snurrar i min kropp är smärta fungerar inte för mig. Denna gång fick jag hjälp av ambulansen att ta mig till sjukhuset.

Väl på plats fick jag höra samma ord som tidigare: ”Vi kan inte hjälpa dig”. De vet inte vad de ska göra. Om inte akuten kan hjälpa mig när smärtan är som värst – som denna gången mitt i natten – vem kan då göra det? Jag kan ju knappast ringa den ortoped som har det övergripande ansvaret för mig mitt i natten. Han som hjälper mig med medicinerna , remisser, sjukskrivning och är ett stort stöd för mig i min upp och nervända vardag. Jag är så glad för att han som egentligen inte behöver vara engagerad är engagerad och har bestämt sig för att det här ska bli så bra det kan bli. Vi har regelbunden kontakt antingen som besök på mottagningen eller kontakt via telefon. Han pratar med den ena personen efter den andra för att hitta den/de personer som på bästa sätt kan hjälpa mig. CRPS är inte det samma som broskskador som är hans specialitet. Ibland kan jag bli så arg och irriterad på honom, men det är ju de personer man vågar visa sina känslor för som man oftast har bra förtroende för.

Besöket på akuten i natt gav mig ingenting. Jag behövde hjälp med min smärta, det enda jag fick höra från den ortoped som tog hand om mig var att de inte kan och/eller vet hur de ska hjälpa mig. Det enda jag kunde göra var att ligga på min vänstra sida i fosterställning och blunda hårt och länge, en taktik jag ofta tar till. Om jag blundar tillräckligt hårt kanske jag nästa gång jag öppnar ögonen kommer inse att det här bara var en enda lång hemsk mardröm. Det tillfället har än så länge aldrig hänt.

På akuten beställde de en taxi så jag kom hem igen. Smärtan var fortfarande lika intensiv, kraftig yrsel och illamående. Väl hemma lyckades jag somna ett par timmar innan det var morgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.