Att tro på sig själv

Tro inte på något bara för att du hör det. Tro inte på något bara för att många säger att det är sant. Tro inte på något bara för att det finns att läsa i religiösa böcker. Tro inte på något bara för att en auktoritet som t.ex. en lärare eller någon annan som du ser upp till påstår att det är sant. Tro bara på det om du har utforskat det i ditt eget hjärta, med ditt eget sinne, med din egen kropp och funnit det vara sant.

♥︎

Det är Buddhas ord, ord som ligger mig mycket varmt om hjärtat och som jag alltid bär med mig. De hjälper mig att våga fortsätta min brokiga väg framåt. Det finns medgångar som sker tack vare min familj, vänner och en skara fantastiska människor i sjukvården som hjälper mig framåt i min upp och nervända vardag.

Tyvärr finns även motsatsen. De som får mig att fundera över om det är värt att kämpa, eller om jag ska vara nöjd med den funktionsnivå och vardag jag har idag. Är det värt att använda all obefintlig energi på att försöka ta mig framåt när jag skulle kunna nöja mig med det jag redan har?  Att istället för att kämpa mot de där målen, ”bara” kämpa för att hålla näsan ovanför vattenytan. I nuläget är det sistnämnda en stor bedrift. Är det då värt att använda all obefintlig energin på något jag inte vet om jag en dag kommer att uppnå? Tänk om jag misslyckas! Tänk om jag lyckas. Det är en ständig kamp.

Inom sjukvården finns en tapper skara fantastiska människor som jag kallar för guldkorn – de som ger mer energi än de tar. Jag har ofta en känsla av att någon sträcker mig en hand, som hjälp för att resa mig upp. Men precis när jag ska sträcka mig efter den rycks den plötsligt undan. Och åter igen faller jag, ännu hårdare än förra gången.

Jag vet att alla gör sitt bästa, men guldkornen gör mer än så. Det behöver inte betyda att de alltid har en lösning på problemet. Det är de personer som försöker lite extra, de som anstränger sig för att jag ska må så bra jag kan i min upp och nervända vardag. Det är de som lyssnar, de som vågar att möta mina tårar och besvikelse, och de som vågar att fira i medgångar. Det är de som tänker realistiskt samtidigt som de vågar att tänka utför det traditionella. Det är de som vågar att möta mig för den jag är just nu – jag som med all min energi gör allt för att hålla nästan ovanför vattenytan. Jag som dygnets alla tjugofyra timmar kämpar mot CRPS som sakta tar kommandot över mig, istället för tvärt om.

Under den tid jag har varit sjuk har jag fått många goda råd från min omgivning. Jag har också fått höra många historier om människors skador och rehabilitering. Majoriteten av alla de historier jag har fått höra har ett lyckligt slut. Och det är jätteroligt att höra. Som fysioterapeut och medmänniska blir jag varm i hjärtat över att få höra historierna med lyckliga slut. Men kom ihåg en sak, när du fått höra en historia med ett lyckligt slut behöver inte resan dit varit spikrak. Ofta är det så mycket mer än ”bara” en fysisk skada. Det fysiska måendet hör ihop med det psykiska måendet. Det är som ett isberg. Den fysiska skadan är toppen av isberget, och så finns det det dolda som gömmer sig under vattenytan vilket ofta är vårt psykiska mående.

Jag hade relativt lätt för mig i skolan men jag fick inget gratis. Jag precis som många andra fick jobba för det. Jag, precis som alla andra har både styrkor och svagheter. Från sex års ålder gick jag på kulturskolan parallellt med skolan. Jag spelade fiol. Så småningom blev det en del av min skolgång. På gymnasiet gick jag estetiska programmet musik med inriktning klassisk fiol. Jag var van vid att öva timmar varje dag, för att få det resultat jag ville. Och som femtonåring gick jag min första instruktörsutbildning hos Friskis&Svettis. I år firar jag tio år som gruppträningsinstruktör. Det har varit fantastiska år med mycket glädje. Tack vare min roll som instruktör har jag träffat så många härliga människor. Och med hjälp av träning i egenskap av instruktör har jag genom mitt tal och kroppsspråk lärt mig att kommunicera med andra människor – en konst jag värdesätter högt.

Jag försöker att lyssna på mig själv – vad behöver jag för att må så bra som möjligt? Yoga är en av byggstenarna i min vardag som jag gör för att jag mår bra av det. Jag tror på yogans magiska krafter. Att jag har fått möjlighet att leda mina medmänniskor genom stunder på yogamattan ser jag som ett ärofyllt uppdrag, som jag tar mig an med stor respekt. Yoga ger mig glädje, att praktisera själv och hålla klasser. Jag är på grund av min sjukdom begränsad i vad jag kan göra. Det framkallar ofta mycket frustration inom mig. Men det jag gillar allra bäst med yogan är att det inte finns något ”rätt” eller ”fel”. Det finns lika många sätt att genomföra en asana som det finns människor som utövar yoga.

Vad tror du på?
Vad får ditt hjärta att slå en frivolt av glädje i bröstet?
Vad är det allra viktigaste i din vardag för att du ska må så bra du bara kan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.