MALINGERDLE

Under den här resan som fortsätter i vardagen med CRPS har jag fått lära mig en sak, och det tyvärr oftast den hårda vägen: det är inte graden av kunskap som är det viktiga, det som är det viktigaste är intresse, medmänsklighet och omvårdnad. Min upplevelse är att det många gånger glöms bort och man stirrar sig blind på de fina titlarna och meriterna, och glömmer bort allt det där andra. Förutom de skyldigheter man har som legitimerad sjukvårdspersonal är min filosofi att med intresse, medmänsklighet och omvårdnad kommer man långt.

Jag var på akutmottagningen igår. Jag hade inget val. Smärtan var för intensiv för att jag på något sätt skulle kunna hantera den själv. Efter bedömning av sjuksköterska fick jag en brits. Jag kröp ihop till en boll, gjorde mig så liten jag bara kunde och blundade hårt. Människor i vita pyjamas med klapprande skor kom och gick i den korridor jag låg i, de flesta utan att ens ge mig en blick. Tiden gick – sekunder, minuter och timmar. Jag grät hela tiden. Att hålla tårarna borta var för mig då en omöjlig uppgift.

Efter nästan sex timmar av väntan på akutmottagningen kom en läkare in genom dörren. Han stängde den och satte sig ner på en pall bredvid den brits jag då satt på med filten hårt virad om mig. Det var en person som sa precis de ord jag behövde höra just där och då. Det märktes tydligt att han hade läst min journal med anteckningar, läkemedel och pågående remisser, allt som krävdes för att ge mig den bästa vård just där oh då. Det blev en lång dag med mycket frustration och många tårar. Men nu i efterhand känner jag mig tacksam gentemot den människa som tog sig tid och lyssnade på de ord och smärta jag upplever.

Jag uppskattar hans ärlighet och respektfulla sätt att bemöta mig som patient. Han gav mig tid. Och nej, han tog inte bort någon smärta. Min smärta lika ohållbar nu som innan besöket på akutmottagningen. Det går inte att ta bort min smärta och det förstår jag mycket väl då jag har den smärtsjukdom jag har. Vilken behandling eller ickebehandling jag än går igenom kommer min smärta att finnas kvar. På något sätt kommer jag att få leva en vardag tillsammans med den.

Anledningen till mitt besök på akutmottagningen var just smärtan, som vanligt. Jag visste att de inte skulle kunna hjälpa mig att lindra vilket också sjuksköterskan jag mötte för en första bedömning påpekade, men om jag ville skulle ändå få prata med en läkare. Och trots att jag redan visste det åkte jag dit. Det är just med tanke på att de inte kan hjälpa mig som jag brukar göra allt för att inte hamna på akutmottagningen. Igår var mitt enda alternativ att åka dit. Det jag fick med mig var en mycket bra konversation mellan mig och läkaren. I efterhand var det verkligen värt att vänta, varje sekund, minut och timma. Och som Hippokrates ed lyder:

”Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta”

Jag är inte speciellt förtjust i att träffa nya människor inom vården och ännu en gång behöva berätta min historia, och varje gång behöva avgöra om det är läge att berätta den långa eller korta versionen. Och avgöra om personen framför mig kommer att ge mig mer energi än vad den tar, eller tvärt om. Igår behövde jag inte berätta, han visste redan. Och när han undrade något ställde han en fråga. Precis så ska det vara!

Det finns många nötter inom sjukvården, även utanför. Men det finns också guldkorn och de håller jag ett hårt grepp om. Personen jag träffade igår var absolut en av guldkornen. Men det jag tycker är allra viktigaste är att vara medveten om att de personer jag upplever som nötter och guldkorn kan upplevas på ett helt annat sätt av andra individer. Vi är alla olika.