Känslor som tillslut förvandlas till ord och handling bubblar inom mig. Men ingenting händer. Jag är tyst, och stilla. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga eller göra. Smärtan är för överväldigande. Den tar över min kropp och mitt sinne och låter inte jag själv ta hand om mig, vilket jag är skapt för att göra. Jag har försökt att lista ut ett bra sätt att hantera den på, smärtan, men kan inte komma på hur. Hur jag än gör eller inte gör, hur jag än beter mig gentemot den hånler den mot mig. Det varma och vänliga skrattet som bubblar så där livligt i kroppen är sedan länge borta, det har ersatts av ett vasst och genomskärande skratt vars eko sitter kvar i vad som känns som en hel evighet. Att vända ryggen mot smärtan fungerar mycket sällan. Vad jag än gör kommer jag inte från den.
Livet består av toppar och dalar. Just nu är det mest dalar. Men för att kunna uppleva topparna måste man även veta hur dalarna känns i kroppen och sinnet. Jag vet hur det känns. Det räcker nu. Jag trivs mer på topparna, där är utsikterna fantastiska. Där kan jag spänna ut vingarna, hoppa och hoppas på att de bär i nästa vingslag, vilket de nästan alltid gör. Det är en magisk känsla att känna mig lätt och befriande. Motsatsen är tuff, mörk. Tyvärr är det i just den världen jag lever i just nu – i dalarna.
Det är mörkt. Vilket håll jag än vänder mig ser jag inte längre än min näsa räcker. Det ända jag har är en ficklampa vars sken lyser mig framåt. Men vad är egentligen framåt? Jag är vilsen och vet inte vart jag befinner mig. Jag vet inte om jag är på väg i rätt riktning. Jag famlar mig framåt med förhoppning om att jag tillslut kommer att finna vägen upp en ny topp.
MALINGERDLE 
Kommentera