Åtta dagar har gått sedan min senaste operation. Denna gång var syftet att ta ut SCS-systemet jag har haft sedan början av förra året. Vi gav det en ärlig chans med flera försök till att ställa in systemet och reoperationer då elektroderna första gången hade flyttat på sig och andra gången gått sönder. Men efter förra operationen kände jag att det nu räcker. Hur mycket de två sjuksköterskorna som ansvarar för inställningarna av systemet och företaget som tillverkar det än försökte att ställa in det gav det inte mig någon positiv effekt. Det gav inte mig någon smärtlindring vilket syftet med systemet är. Jag sade stopp. Nu vill jag inte mer. Då, för en vecka sedan preppade jag med flera duschar med bakteriedödande Descutan, fastade och förberedde mig enligt konstens alla regler för operationen. Äntligen skulle de ta ut systemet ur min kropp. Precis som att jag inte vill ha onödiga läkemedel i min kropp, vill jag inte heller ha främmande föremål som inte ger mig något positivt.

Operationen gick okej. Som vanligt reagerar jag som jag gör efter en operation med ökad smärta i mitt vänsterben, som de inte ens rörde under operationen. Jag kliver alltså ytterligare ett steg högre upp på smärtskalan, utan att trots alla knep som finns att ta till kunna backa ett steg tillbaka. Jag var svårväckt efter narkosen, precis som det brukar vara. Narkosläkarens första plan var att jag skulle genomföra operationen med lokalbedövning. NEJ! Jag gör inga fler operationer med endast lokalbedövning. Jag klarar inte det, varesig fysiskt eller psykiskt. Bara jag nu tänker tanken på det stiger min puls skyhögt, jag blir yr och får svårt att andas. Personalen var lyhörda, utan att försöka övertala mig gav de mig narkos. Narkossjuksköterskan, precis som övriga personal på Calanderska sjukhuset som jag träffade var otroligt vänliga och gjorde allt de kunde för att min tid på pre- och postoperativa avdelningen blev så bra den bara kunde bli. När jag sade ifrån att smärtan inte längre gick att hantera var det ingen som ryckte på axlarna och påminde mig om att jag är en smärtpatient. De lyssnade och försökte att göra det så bra det bara gick för mig i den situation jag var i. Tyvärr är det sällan någon inom sjukvården som gör det. De som lyssnar är få, och de som faktiskt gör det håller jag redan mycket hårt i. Som smärtpatient blir du sällan tagen på allvar, inom sjukvården är du längst nere i hierakin av patienter.

Operationssåren läker som de ska. De känns, men gör inte ont. Den smärtan, eller känslan, upplevs inte för mig som obehaglig då jag vet att den kommer att gå över. Smärtan i vänsterbenet är så mycket värre. På fredag ska jag ta bort agrafferna, denna gång fjorton stycken. Det ska bli skönt att bli av med dem så jag kan röra mig obehindrat igen – på mitt sätt… Jag har två operationssår. Det ena i ländryggen längs med ryggraden där elektroderna satt, det andra är från batteriet, ett horisontellt snitt som sitter på vänder sida ganska långt ner på magen.

Jag är jätteglad för dem som har effekt av systemet. Jag vet flera vars vardag har förändrats markant sedan de fick det. De kan nu leva en någorlunda smärtfri vardag med systemet, i alla fall en smärta som är mer hanterbar än den tidigare var. Jag kan bara berätta om min egen upplevelse av den långvariga smärtan; all smärtlindring är positiv. Jag ångrar inte att jag provade systemet, även om det har medfört en hel del lidande längs vägen. Men har jag inte gett något en ärlig chans, och gjort allt jag kunnat för att det ska bli så bra det bara kan bli kan jag inte heller med gott samvete säga att något fungerar eller inte fungerar. Den personligheten har jag. Nu avslutar jag kapitlet om SCS-systemet och konstaterar att det inte passade min kropp. Gällande att ge saker en ärlig chans har jag provat allt som sjukvården har föreslagit för mig – förutom en infussionsbehandling med läkemedlet med den aktiva substansen ketamin som en smärtläkare föreslog, men som både jag och flera andra läkare som jag rådfrågade utan att berätta min känsla var skeptiska till.

Operationsdagen blev något mer än ”bara” en operationsdag. Jag skulle vara på Carlanderska sjukhuset i Göteborg kl. 11. Den hundvalp jag ska hämta i morgon (äntligen!!) bor hos sin uppfödare söder om Göteborg. Pappa och jag körde extra tidigt hemifrån för att hälsa på honom hos uppfödaren på vägen dit. Tack vare honom blev dagen mer är ”bara” oro, det blev också kärlek. Det var så roligt att träffa honom igen, min Melker. På tre veckor har han vuxit så mycket. Tänk att det kan finnas så mycket kärlek och bus i en sådan liten valp. Melker gjorde den fredagen till något fint, till längtan framåt mot nya äventyr i min vardag.

Melker, spank vattenhund. På bilden är han sex veckor plus fem dagar.

En reaktion till “Ännu ett avslutat kapitel

  1. Jag känner med dig Malin, jag kan inte heller använda csc, men vi får finna små saker i vår vardag som gör våra liv lättare. Nu när du får Melker i ditt liv så får du all kärlek du är värd av honom. var rädd om dig. styrkekramar Annika

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.