Jag befinner mig mitt i en enda lång och plågsam smärttopp. De kommer med allt tätare intervall och snarare intensitet än någon gång tidigare. Varför? Jag har ingen aning! Min läkemedelslista är oredigerad gällande de läkemedel jag tar vid fasta tider och vid behov. Jag tränar, är fysiskt aktiv och vilar i vardagen som jag brukar. Jag… Ingenting har förändrats, allt är som vanligt – förutom smärtan!
I måndags inleddes en ny period med nervblockader. Min och läkarnas förhoppning är att mitt nervsystem på sikt ska lugna sig och att smärtan på så sätt ska lindras. Förra omgångens blockader som gjordes i maj/juni 2020 hade positiv effekt på smärtan. Jag hoppas att det blir så den här gången med.
Förra omgångens blockader lades i n. saphenus, en nerv som täcker framsidan av benet. Denna gång provar vi att även lägga i n. ischiadicus som täcker baksidan av benet, samt att i samband med blockaderna lägga kortison för extra smärtlindring. Jag är optimistisk.
Blockaderna läggs av en narkosläkare som med hjälp av ett ultraljud lokaliserar nerven innan han lägger en bedövning kring den aktuella nerven. För att de ska kunna lägga blockaderna på mig behöver jag sövas, vilket många andra inte behöver. Då mitt nervsystem är som det är klarar jag inte behandlingen utan narkos, vilket jag är så tacksam över att ortopeden och narkosläkaren som jag har kontakt med är lyhörda för. Båda två är och har varit fantastiska gällande min behandling, vilket även samtliga på ortopedavdelningen alltid har varit. Jag har varit på samma operationsavdelning mer eller mindre sedan våren 2017. Vid det här laget börjar personalen känna mig och jag dem, de vet dessutom om min smärtproblematik. Det känns tryggt.
Innan blockaderna har effekt fortsätter det som vanligt, alltså åt helt fel håll. I söndags kände jag att ett nytt påslag var på g – jag som inte ens blivit av med mitt förra!! När jag vaknade efter narkosen kom smärtpåslaget som ett brev på posten, denna gång var det stort. Det enda jag kan göra är att vänta ut det och hoppas på att det snart går tillbaka. Min känsla och erfarenheter från tidiga påslag är att det här kommer att ta sin tid. Det har ännu inte planat ut, smärtintensiteten fortsätter att stiga.
Hur jag reagerar på påslagen varierar från gång till gång. Antingen blir jag liggande orörlig i fosterställning och kan inte göra annat än att blunda hårt, eller så blir jag i min kropp mätt överaktiv och pratar – båda alternativen skyddar mig från den smärta som härjar i min kropp, fast på olika sätt. Många gånger går den ”pigga och glada” Malin så småningom över till den passiva då den obefintliga energin försvinner från min kropp. Just nu gör jag allt för att hålla mig flytande med näsan ovanför vattenytan. Hur det går? Helt ärligt så går det inte alls, det känns som om att jag håller på att drunkna i smärtan.
MALINGERDLE 
Kommentera