Depression

Det var en solig vårdag i april. Jag gick på grusstigen längs Nissan, på väg till Friskis för att genomföra dagens rehabpass. Från ingen stans kom tårarna. Jag började gråta. Det gjorde ont i hela mig. Hela jag fylldes av panik. Vad ska jag göra nu? Jag orkar inte mer.

Ett par dagar tidigare hade jag träffat en kurator på min vårdcentral. Jag ringde henne. Jag själv visste inte vad jag skulle göra, eller vem jag skulle vända mig till. Kanske visste hon? Med tårarna rinnande ner för mina kinder berättade jag hur det var. Tomheten inom mig, tankarna som bara flyger runt i en enda röra, gråten i halsen, smärtan i hela kroppen, svårt att koncentrera mig, panik och den oändliga tröttheten. Hon fick mig att lova att boka en tid hos en läkare. Vad kan den läkaren göra för att hjälpa mig? Efter vi avslutat samtalet ringde jag på en gång, så jag inte skulle hinna ångra mig. Jag fick en tid tre timmar senare.

Läkaren satte ord på allt som fans inom mig – depression. Jag fick ett recept på Sertralin, antidepressiv medicin. Och planen blev att fortsätta gå hos kuratorn. Jag vill inte ha tabletter. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Det räckte med de jag hade mot smärtan i knät, och de tog jag bara om smärtan var outhärdlig.

Hemma grät jag. Jag grät så att jag knappt fick luft. Jag pratade med mamma i telefon. Hon undrade om de skulle komma. Nej. Jag vill inte. Ingen får komma. Jag fortsatte att gråta. Några timmar senare ringde det på dörren. Och där stod min vän. Jag fick en kram och tårarna började åter igen att rinna ner för mina kinder. Vi satt i soffan. Hon pratade, och jag lyssnade. Ibland svarade jag. Jag torkade mina tårar som fortsatte att rinna. Jag var arg och besviken. På mig själv. På min kropp. Varför jag? Varför orkar inte min kropp? Och vem är jag egentligen? Hon satt där vid min sida hela kvällen. Hon fanns där och tröstade när jag behövde det som mest. Det är jag henne evigt tacksam för.

Det tog ett par dagar innan jag hämtade ut medicinen. Förpackningen låg länge på diskbänken och vi stirrade argt på varandra. Efter några dagar vågade jag mig fram till den, tog ut en tablett och delade den. Den blev liggande på köksbänken till eftermiddagen dagen därpå. Då flyttade jag den till soffbordet och ställde ett glas med vatten bredvid. Jag lade mig i soffan och stirrande upp i taket. Varför jag? Varför orkar inte min kropp? Frågorna snurrade i huvudet. Jag vill inte ha det såhär. Det här är inte mitt liv. Till slut, efter många om och men svalde jag tabletten tillsammans med ett glas vatten. Det blev samma procedur varje kväll. Det kunde ta timmar innan jag fick i mig den halva tabletten, men successivt gick det lättare.

Depression – jag varken ville eller kunde acceptera det. Det är inte jag.  Jag sov. Jag tappade matlusten, det kunde gå en dag innan jag åt någonting. Jag gick en promenad runt kvarteret, när jag kom hem igen var jag så trött att jag somnade och sov i flera timmar. Jag var inte jag längre. Jag var en annan version av mig. Den glada och positiva Malin, med massor av rörelseglädje i kroppen, fanns inte längre där.

Jag mår fortfarande inte bra. Jag får hjälp. Jag har ett fantastiskt team runt mig av familj, vänner och sjukvårdspersonal som hjälper mig med redskapen. Och jag försöker. Det har tagit tid. Och jag har mer och mer börjat inse att det kommer att ta ännu längre tid. Det är ingen annan som kan göra jobbet åt mig, det är bara jag som kan det. Och jag gör det bästa jag kan för att jag ska må så bra jag kan.

2 svar till “Depression”

  1. Hej Malin.
    Jag lider verkligen med dig, speciellt med dig där rörelse och träning är en så stor del av ditt liv. Jag hoppas innerligt att du mår bättre så fort som möjligt i både kroppen och knoppen och går stärkt ur det här. Kram /kristian

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.