Jag är både arg, ledsen och besviken. På min kropp. Jag borde inte vara det. Jag vet. Men jag är det ändå. Känslor går inte att styra över. Att jag har fått diagnosen CRPS konstaterad är ingenting som jag har kunnat påverka. Svaret på frågan som jag har ställt till så många om varför just jag är: det finns inget svar. Jag har inte gjort något ”fel”. Det bara blev så. Jag hade otur.
Mitt uppe i alla känslor känner jag en stor tacksamhet gentemot de fantastiska människor som jag hittills har träffat i vården. Fysioterapeuter, arbetsterapeuter, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, studenter, psykiater, psykologer, kuratorer och administrativ personal. De har visat empati och respekt, gett mig ett professionellt bemötande – men ändå personligt. Vi har skrattat tillsammans och jag har blivit tröstad i stunder då tårarna har runnit ner för mina kinder. Jag har blivit sedd för den Malin jag är just nu.
Ingen har tagit för givet att jag har vetat allt, bara för att jag jobbar i vården. Jag har fått förklaringar, i vissa fall precis de jag själv skulle gett till en patient. Jag vet inte hur det är för dig, jag vet hur det är för mig. När man är i situationen då man behöver hjälp spelar det ingen roll hur mycket kunskap man än har, det är svårt att applicera kunskapen på sig själv. Jättesvårt.
Det har funnits stunder då jag har varit arg och ledsen för ovissheten, alla frågetecken och för att det tar så lång tid. Och frustration över att ”ingenting” hjälper, istället för att jag blir bättre blir jag istället sämre. Jag har många gånger tänkt att jag behöver hjälp nu, inte om flera veckor eller månader! Men det är oftast inte människorna i vården som det är ”fel” på. Det är systemet. Människorna vill, men inte systemet. Det är i alla fall min uppfattning.
Jag har även mött människor i vården där vår personkemi inte har passat med varandra. De kontakterna har jag avslutat då jag upplevt att jag inte får den hjälp eller det stöd som jag behöver. Då är det bättre att den personen får lägga sin tid, energi och kompetens på någon annan patient som behöver och är mottaglig för den hjälp som personen kan erbjuda. För mig är personkemin viktig, för att jag på bästa sätt ska kunna ta till mig av den hjälp som personen erbjuder. Vården är inget undantag, så är det även i vardagen – vi passar mer eller mindre bra ihop med olika människor. Vi är alla människor, individer med känslor och erfarenheter med oss i bagaget vilket gör att vi trivs bättre tillsammans med vissa än andra.
Tack, för all den positiva energi ni ger mig i min upp och nervända vardag. Ni är guld värda!
MALINGERDLE 
Kommentera