MALINGERDLE

Smärtan blir mer intensiv för varje dag som går. Kanske börjar du tröttna på de orden och tänker: ”Ja ja, kom med något nytt!”. Kanske. Eller kanske inte. Jag känner mig jätte tjatig. Men hur som helst är svaret Nej – jag vill berätta hur det är att leva min vardag med CRPS och den tillhörande intensiva smärtan som härjar i min kropp tjugofyra timmar varje dag, veckans-, månadens- och årets alla dagar. Jag vill dela med mig av min verklighet som just nu är S M Ä R T A. Och det innebär att jag behöver känna mig tjatig. Det är inte lätt, men jag försöker. Jag gör mitt bästa för att jag ska må så bra jag kan i en vardag med CRPS.

Igår svämmade bägaren över ytterligare en gång under en väldigt kort tid. Jag var på väg att lägga mig för att sova. Men istället för att byta om från den bomulsklänning jag haft under dagen till pyjamas och krypa ner under täcket blev jag liggande tvärs över sängen, ovanpå täcket. Smärtan. Den blev bara mer och mer intensiv. Varje morgon när jag vaknar, och framförallt efter måndagens smärttopp då jag behövde söka akutvård för första gången, har smärtan växlat upp till en helt ny nivå. Igår, efter en hel dag med successivt stegrande smärtintensitet var min gräns nådd. Just där och då kom den droppen som fick min bägare av smärta att svämma över.

Med alla mediciner jag (enligt läkarnas ordination) kan ta lade jag mig i fosterställning. Jag blundade och låg där i vad som kändes som en evighet med mammas lugna röst som pratade med mig och trygga hand som mjukt drogs över min rygg. Men samtidigt gick tiden så fort!  Jag blundade hårt och hoppades på att nästa gång jag öppnade ögonen skulle jag vara smärtfri. Den stunden kom aldrig. Och om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna bli det. Smärta är i de flesta fall inte farlig, min är det inte. Den är bara väldigt envis, tuff och trotsig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag skulle ju bara göra det jag gör de övriga 364 dagarna på året – gå och lägga mig. Istället fick jag uppleva akutsjukvården på natten. Jag blev snabbt omhändertagen av både sjuksköterska och ortoped. Men vad som exakt hände eller vad som blev sagt vet jag inte riktigt. Jag vet inte heller hur hon, ortopeden, såg ut. Det jag vet är att jag låg i fosterställning och blundade hela tiden. Enligt pappa var vi i samma rum som i måndags. Jag har inte så mycket att säga till om just den saken eftersom att jag i måndags blundade lika hårt som jag gjorde under nattes besök på akutmottagningen.

Resultatet av besöket blev ökad dos av en av mina läkemedel som jag tar dagligen och ny vid behovs-medicin vid smärtgenombrott. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig lite under min fortsatta väg framåt. Det skickades även en remiss för ultraljud av venerna i mitt vänstra ben med fråga om eventuell blodpropp. Ultraljudet var utan anmärkning, vilket är bra! Ultraljudet kunde göras först idag då man inte gör den typen av undersökning under natten på Hallands sjukhus Halmstad. Så med smärtstillande och förebyggande dos av blodförtunnande medicin skrevs jag mitt i natten in på avdelning 81, ortopedi.

Jag är hemma nu. Det känns bra. Men inom mig finns en oro för nästa smärtgenombrott. Den kommer att komma igen, frågan är N Ä R? Och H U R ska jag hantera den? Det finns inga rätt eller fel svar på de frågorna. Den senaste fråga finns det lika många svar på som det fins människor som lider av någon typ av långvarig smärta – alldeles för många! Under de två värsta smärtgenombrotten har den dåvarande medicineringen och mina egna resurser inte räckt till. Hur långt räcker det jag har idag? Det finns bara ett sätt att ta reda på det – att fortsätta vägen framåt.