Författararkiv:malingerdle

lokah samastah sukhino bhavantu* I fredags eftermiddags hoppade jag av vid busshållplatsen Tjuvkilsboden. Det var en fantastisk sensommareftermiddag. Solen sken och vinden blåste i träden. Luften var varm men den där härliga krispheten som finns i höstluften var där. Vid hållplatsen Tjuvkilsboden blev jag hämtad med bil. Vi åkte genom en fantastisk natur av åkrar,Fortsätt läsa ”Retreat”

”Bra!” Nej det är inte ”bra”. Jag kan inte ens belasta mitt vänsterben med hela min kroppsvikt. Inte ens halva, eller en fjärdedel eller femtedel. Jag kan knappt sätta ner foten i golvet utan att hoppa högt av smärta. Frustrationen bubblar inom mig. Maktlöshet. Jag kan inte ens bestämma över min egna kropp. Den lyderFortsätt läsa ””Bra!””

Det har funnits perioder då jag inte känt någon hunger. Det kunde gå nästan en hel dag innan jag lyckades få i mig något att äta. Bara tanken på att tillaga en måltid och äta den, eller att ta några naturella cashewnötter ur nötburken som alltid står framme på köksbänken, fick mig att må illa.Fortsätt läsa ”Om att inte äta, och att äta”

Jag kan skratta, men allra helst vill jag gråta floder. Jag kan le, men vill egentligen inte. Jag kan vara trevlig mot människor i min omgivning, men ibland vill jag be dem fara och flyga någon annan stans. Jag vill skrika ”låt mig vara!!” men samtidigt känner jag att jag är i behov av denFortsätt läsa ”Jag är inte ensam”

Jag vill så gärna tro att jag mår bra. Och smällen blir hårdare för varje gång jag inser att så är det inte. Det kan vara små saker i vardagen som triggar. I morse, tillexempel. Det var en sådan enkel liten sak som att en dator i spinningsalen hängde sig när jag jobbade med den. JagFortsätt läsa ”En annan version av mig själv”

Jag har fått ett brev. Ett handskrivet brev. Och innan jag ens öppnade det eller läste avsändarnoteringen på baksidan av kuvertet kände jag igen handstilen. Brevet var från en vän jag inte träffat sedan 5 juni 2015, dagen då jag tog examen som fysioterapeut vid Umeå Universitet. Jag satt på golvet i vardagsrummet när jagFortsätt läsa ”Ett handskrivet brev”

Det var en solig vårdag i april. Jag gick på grusstigen längs Nissan, på väg till Friskis för att genomföra dagens rehabpass. Från ingen stans kom tårarna. Jag började gråta. Det gjorde ont i hela mig. Hela jag fylldes av panik. Vad ska jag göra nu? Jag orkar inte mer. Ett par dagar tidigare hadeFortsätt läsa ”Depression”

Sedan slutet av maj är jag sjukskriven på heltid för att ta hand om mig själv. Jag försöker att åter igen bli vän med min kropp – fysiskt och psykiskt. Sedan januari 2016 har jag haft mycket besvär av smärta i mitt vänstra knä. Det har successivt blivit sämre. Och det finns inga svar. ViFortsätt läsa ”Historia”

Jag är mitt i en svår tid. Varje dag är som en hinderbana som jag ska ta mig igenom. Jag uppskattar verkligen all värme och kärlek som jag får från er i min omgivning. Det ger mig styrka att orka fortsätta framåt. Framför mig har jag en lång resa som jag inte vet när denFortsätt läsa ”Vägen framåt”